Prästerna som hoppar av är många.
Somliga slutar göra det de är vigda för, fira mässa, förkunna, bedriva själavård, undervisa, ansvara för församling. De tar andra jobb och är sällan eller aldrig präster in ett församlingssammanhang. De kanske döper, viger eller begraver bland släktingar och vänner men gör annars dagligdags annat. Så vad var det de skulle prästvigas för, egentligen?
Det finns en uppsättning högkyrkliga präster som hoppat av. De har gått till Rom. De levde livet som låtsaskatoliker i Svenska kyrkan och kom på sig själva med att låtsas. Riktigt hu7r de ser på sin prästvigning i Svenska kyrkan vet jag inte. Vi brukar inte fråga antagligen därför att de nyvordna romersk-katolska prästerna inte har ett vettigt eller har ett vettigt svar som blir rätt smärtsamt att höra. Bäst att inte fråga. Vi reformkatoliker i svenskkyrklig tradition har det lite enklare. Vi hävdar ju bestämt att det finns en självförnyande katolicitet nedlagd i Svenska kyrkan med frågan ställd: "Om Svenska kyrkan inte skulle vara katolsk, som hon i sin bekännelse gör anspråk på att vara, vad skulle hon vara då?"
Nu finns det också sedan gammal präster som är liberala i teologin och som inte vill vara församlingspräster. De blev förr lärare. På senare årtionden har det inte funnits någon sådan arbetsmarknad men den liberala teologin har fått uppskattad plats inom kyrkosystemet. Så blir det när maximen lyder "Jag har inte sanningen men jag söker den." Så mycket mer värt att observera är det när också teologiskt medvetna präster av det slaget tycks ha fått nog. Om hovmästaren själv inte vill äta på restaurangen, vem vill då äta där?
Till sist är det kanske inte plånboken det handlar om utan hjärtat som slår innanför?
Det kanske inte är så kul att vara präst åt ett gudlöst folk? Att ge kunderna det kunderna vill ha och hålla dessa nöjda och betalande? Att för anseendets, fridens och popularitetens skull förfalska evangeliet, trots att man vet bättre? Bättre då, att lämna över till anställda som inte tycks ha problem med marknadsorientering! Så skadar man ju varken kyrkans anseende eller "det anseende en präst bör åtnjuta". Bättre fly än illa fäkta.
SvaraRaderaKanske är det svårt i vår tid att behålla ett fokus. Allt är obeständigt. Familj. Nationalitet. Hemvist. Ideologi. Yrke. Utbildning. Vänner. Varför skulle inte även präster då "let go, and go on"? Kyrkan lever i sitt samhälle. Samhällets sätt att leva blir kyrkans. Det finns inte längre några rätt eller fel. Inget beständigt, utom förändringen. Det enda sätt kyrkan kan överleva, är att bejaka sitt samhälles ideér och levnadssätt.
Eller?
Lars Jensen
Om man är del i ett vinnarprojekt, brukar det inte vara något fel på entusiasmen. Att skrapa ihop nya arméer efter Poltava går trögt.
RaderaIbland är det bara Gammel-Maja och en handfull pensionerade präster och andra f d kyrkoanställda, som ännu inte gått till Rom, i gudstjänsten. Och så den löjlige Svanslösingen, förstås. Men han räknas ju inte.
Elaka Katten Måns
De prästvigdes på kallelse från församlingar och stift. Problemet är bara att så många församlingar är uppätna, nermalda och omstrukturerade att en tidigare kallelse inte längre går att känna igen. I den nöd som nu råder är det få som får hjälp att ropa. Och inse vad det innebär av löften, ansvar och betydelse att ändå kalla på präst. Få av de gamla vet hur de ska hantera en situation som inte är sjukkommunion eller veckomässa i församlingens egen lokal/kyrka. En del anar att det kan motverka församlingens ordinarie program. En del anar att det ev skulle vara farligt att fira fler mässor än vad som annonseras på anslagstavlan. Handen på hjärtat - kan du föreställa sig hur en mässa i hemmen förbereds, genomförs och följs upp? Jag har sett ett foto med en präst i full skrud på ena kanten av ett matbord i finrummet. Det är nog prövande med en mässa ute i Guds fria natur - men hemma i mitt rum??? Vore det fel?
SvaraRaderaJag har firat mässor på alla upptänkliga ställen från invigda altaren till båtdäck, i människors hem och i Guds fria natur. Vad skulle det vara för fel med det?? En amerikansk kollega berättade hur man i hans församling hade som sed att fira familjemässor i människors hem. I en tid när människor andliga hemlöshet inom Sv kyrkan ökar och det kyrkliga svaret tenderar att bli färre och sämre gudstjänster parat med kronisk lomhördhet för kyrkfolkets behov så kan mässor med kallad präst i det lilla sammanhanget vara en av lösningarna. Ad fontes, tillbaka till källorna, till den kristna gemenskapen som samlas i hemmen för gudstjänst, bön och bibelläsning.
RaderaF Pierre
Fint att få höra. Tack. Det tror jag på.
RaderaAlltså, vad är det för fel på små grodorna utanför midsommar? Underskatta inte människor. Dumt. /Anna (ub- blir bättre)
SvaraRaderaFörlåt, Anna, men vad menar du med det?
Raderafm
Man kanske ska fundera på om inte en del studerar teologi som vissa sägs studera psykologi, d v s de har ett behov / är sökare och egentligen inte särskilt lämpliga inom yrket av olika orsaker. Och en vacker dag står de inte ut längre.
SvaraRaderaJag är en "avhoppad" präst med reformkatolska förhoppningar som gärna berättar hur jag ser på det prästämbete jag vigdes till 1974 i Svenska kyrkans ordning av biskop Kastlund. Jag tänkte på högkyrkligt vis att jag genom en (förmodligen?) obruten vigningskedja var insatt i den katolska kyrkans ämbete, visserligen utan katolsk jurisdiktion, men ändå på något sätt. Jag insåg då inte att det apostoliska i katolska kyrkans sammanhang är något mycket mer konkret och påtagligt. Det är att i den konkreta kyrkan stå i gemenskap genom sin biskop med den som fått Herrens uppdrag att leda apostlakollegiet. Jag ville gärna se mig som en katolsk präst, men saknade de facto en del bärande kvalitéer i det ämbete jag var insatt i. Denna disfunktion kunde jag leva med i väntan på en återförening med den världsvida katolska kyrkan. Men detta ville inte Svenska kyrkan. Som politiskt projekt tog hon alltmer steg bort från sitt katolska och apostoliska arv. Kvinnor i ämbetet tänkte jag att jag kunde kompromissa med (som så många andra högkyrkliga) . Till slut insåg jag att alla kompromisser ledde mig bort från efterföljelsens kärna. Jag hade trots mina drömmar inte varit katolsk präst utan tillhörde det politiska projektet sedan Gustav Vasas dagar idag bär namnet Svenska kyrkan. Jag förnekar inte att det finns ett äkta adligt liv i denna kyrka och att jag med Guds hjälp kanske kunnat uträtta något av värde i den som ordinerad. So jag ser det tillhör detta med rätta den katolska och apostoliska gemenskapen och bör därför levas i och av den konkreta sakramentala katolska kyrkan. När jag upptäckte det kunde jag inte stanna utanför. må Gud välsigna alla som med god vilja och gott samvete vill fortsätta att gestalta det katolska i Svenska kyrkan. Ni är naturligtvis fortfarande mina förbundna och vänner.
SvaraRaderaLars Ekblad
Oj...
RaderaJag tackar Lars för hans beskrivning av sin trosresa. Han ger synpunkter, som vi som stannar i Svenska kyrkans tradition, ständigt borde fundera över. Vi tar tacksamt emot hans vilja till fortsatt vänskap!
RaderaEn sak vill jag dock invända mot, och det är när reformationen i Sverige beskrivs som "det politiska projektet sedan Gustav Vasas dagar". Det är i viss utsträckning sant, men inte hela sanningen. Det fanns en inre utveckling inom kyrkan, som ledde till att det som Luther kom med, togs emot också i vårt land. Och de nya biskoparna förde en kamp för kyrkans frihet, som de i viktiga avseenden inte förlorade.
Att världsliga härskare och politiker har velat påverka och utnyttja kyrkan, är något som har funnits med i stora delar av kyrkans historia. Inte heller påvarna har gått fria – tänk bara på kyrkans 'babyloniska fångenskap' på 1300-talet, när franske kungen tvingade påvarna att bo i Avignon. Eller det koncilium som fastställde motreformationen – varför ägde det rum just i Trient/Trento? Jo kejsaren krävde att det skulle äga rum på hans område (Sydtyrolen tillhörde då Österrike).
Frågan om hur man skall förhålla sig till politisk makt, och hålla sig fri från den, är en fråga för varje kyrkosamfund.
Helt annan fråga: har Domkapitlet i Växjö behandlat ärendet ännu?
SvaraRaderaGAF
Av f Dags beskrivning framgår det i alla fall klart, att läget är långtifrån hopplöst!
SvaraRaderaMed så mycket hoppande, blir det riktigt livaktigt! Bara ingen hoppar på en! Jag blev påhoppad av en prästvigd dam som menade att jag var en parasit isom nte serverade det som var önskat. Det var riktigt otäckt ty damen arbetade i stiftsledningen. Så jag kände mig rätt hopplös efteråt. Damen ifråga hoppade dock själv av, märkligt nog. Prästerna hoppar inte bara av: de hoppar omkring också: från tjänst till tjänst,och med rätt så frisk fart! De pensionerade hoppar in och vikarierar, när någon hoppfull person hoppat ut och tagit föräldraledigt eller semester -eller hoppat vidare. Man får hoppas att Hoppets Gud (Rom 15:3) ser något gott i den svenskkyrkliga hoppfullheten och kan förvandla den från en massa småhoppande till ett stort Hopp...fm
Lysande!
RaderaHoppjerkande bygger ingen församling. Bara verksamhetsplaner.
GG
Den liberala maximen att inte ha sanningen utan söka den kan synas ödmjuk och öppen men fungerar i själva verket som ett kompakt förakt mot uppgiften att rätt utlägga sanningens ord. De liberala faller ofta frestelsen att anpassa sig efter denna tidsålders makter i sin strävan att vara relevanta. Man glömmer att i Sanningens Ande vara på den Sanna Vägen (Jesus) som närmar oss till Sanningen (Fadern).
SvaraRaderaFör att ha ett visst revolutionärt förflutet tänker docent Sandahl oerhört statiskt. De som upptas i Katolska Kyrkans fulla gemenskap har egentligen varit katoliker hela tiden - men utnyttjat systemet tills de med ett hånleende går dit de alltid förstått att de hört hemma. De som kommer med frikyrklig bakgrund gör på samma sätt men från andra hållet – de förblir frikyrkliga men med ett hånleende träder de in i Svenska kyrkan utan att förändras och detta för att utnyttja systemet. Eller kanske det är så att de har förändrats som människor och troende!!!
SvaraRaderaDeras tro har fördjupats och det som de en gång höll för sant kanske de nu inser var ett bygge på lösan sand. De som konverterar till Katolska Kyrkan gör det inte för att de vill demonstrera, vara hånfulla eller förakta den kyrka de tidigare tillhört, utan av det enkla skälet att de upptäckt att Svenska kyrkan inte var det de alltid tidigare trott och hoppats – den Katolska Kyrkan i Sverige. Den tro som Ansgar kom med, Sigfrid förkunnade, Birgitta älskade och Anthelius och Ursinius dog för, var och är något annat än den tro som Svenska kyrkan förkunnar och förkunnat i lite knappt fem hundra år. Visst finns, eller vi får väl snart säga fanns, det spår av katolicitet men fullheten finns någon annanstans – i den ena, heliga, katolska och apostoliska Kyrkan, samlad i den synliga gemenskap kring Petri efterträdare, påven i Rom. "To be deep in history is to cease to be Protestant." säger den salige kardinal Newman.
Detta är förklaringen till att många har offrat karriär, jobb och även sitt sociala sammanhang – inget annat!
Istället för att med ord som reformkatolik o dyl försöka dölja de teologiska bristerna (eller försöker ni tänka, som dr Goebbles som det ibland hänvisas till på denna sida, att ”om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den en sanning”?) och genom historieförfalskning hävda att Svenska kyrkan firar både 850-årsjubileum och 1000-årsjubileum så borde ni sluta sura och kasta missunnsamma blickar över floden mot den katolska sidan. Lägg istället av allt som hindrar er, och det kan svida och kräva vissa omprioriteringar, och ta och simma över Tibern så att ni inte missar festen. Visst finns det även här en och annan irriterande person och åsikt, ingen har hävdat något annat, men om man står på den rätta grunden och är tillsammans med alla heliga genom två årtusenden så framstår inte de problemen och personerna som så stora som de gör om man står med Luther och hans inte alltid muntra gäng på den andra stranden. Välkomna – hos oss är det inte trångt!
Medlem av ”Tiber Swim Team ”
Under min tid i Stockholm kom många till den gemenskap som formades med mig som präst. Flera lämnade den sedan och gick till Rom. Jag lade märke till något gemensamt för de flesta av dem. De hade kommit till tro i frikyrkliga sammanhang eller som vuxna. De sökte sig till något som medvetet formade det katolska arvet. Men när de inte hade någon 'ärvd' gemenskap med Svenska kyrkan, och de insåg att Rom stod för mer fullödig katolicitet, blev det naturligt för dem att gå vidare.
RaderaSvenska kyrkans problem är att den under de senaste decennierna ytterst medvetet har avlägsnat sig från sitt katolska arv. Så har ju också jag gett upp, även om jag (ännu) inte har förlorat hoppet om att kunna bevara det katolska arvet även inom det reformatoriska arvet – en evangelisk-katolsk kyrka, alltså.
Fast jag är bekymrad över att delar av de bekännelsetrogna grupperingarna visserligen bekänner "en enda, helig, allmännelig (d.v.s katolsk) och apostolisk kyrka", men i själva verket formar 'en enda, helig, luthersk och biblisistisk kyrka'.
Den tro som svenska kyrkan förkunnar är något helt? annat än den som Ansgar hade? För det första finns det olika sorters tro i Svenska kyrkan. För det andra fanns inte den definition av katolicitet som Rom nu hävdar som dogm, dvs att påven är helt avgörande för enheten. Många var konsiliarister. Sedan hoppas vi väl att både Ansgar och en kristen i tex Smålands 1700-tal trodde på Kristus och att Han är vägen, sanningen och livet. Jag delar din negativa syn på Svenska kyrkan, men du har en romantisk syn på kyrkans fullhet på andra sidan Tibern. Det hade varit underbart om kyrkan var så underbar där på andra sidan. Då hade jag hoppas i badbyxorna direkt. Men även hos er har katoliciteten varit skadad massor av gånger. Tråkigt men sant. Och de ortodoxa gör utan att blinka, med precis samma självklarhet och legitimitet, samma anspråk som Rom gör. Och de har lika stor rätt att göra det. Liksom kopterna som har en egen påve. De båda påvarna gillar förresten varandra. Låt oss försöka göra detsamma!
RaderaTre kommentarer i rad (Swim..., +Göran och Ursus), som lär åtminstone mig mer än mången predikan gjort.
RaderaArgus
Ursus, du kan lungt ta på badbyxor o simma. Det är härligt på berget. Klippfast. Urkyrkligt o enhet, runt det apostoliskt katolska.
RaderaVälkommen.
Göran,
RaderaOm den enda, heliga kyrkan som vi bekänner i trosbekännelsen är ett synligt samfund, då finns det väl bara ett eller möjligen två alternativ: Rom eller Bysans. Allt annat är otänkbart i så fall.
Eller är den allmänneliga, katolska kyrkan osynlig?
Göran
RaderaAtt bevara det evangelisk-katolska! Vad betyder det?
Är det att plocka det bästa russinen ur olika kakor?
Jag var en person som uppskattade din "katolicism". Men grunden var bräcklig. Den filipinska kvinna som förvirrat sig in i SvK (då någon sagt att Kyrkan fanns vid Kungsträdgården) överlevde -sas det - flera år hos er, i tron att det var katolska Kyrkan. Hade hon känt igen sig nu?
Att leka katolsk, är inte detsamma som att vara det i grunden. Kyrkan har överlevt 2000 år, SvK har kantrat till oigenkännlighet flera gånger på 400 år. Hur kan missionsprovinsen rädda något på lång sikt?
Vad är evangelisk-katolskt egentligen, och hur får man det att hålla; på riktigt?
En grund är redan lagd. Den håller alltid, överallt o in i evigheten.
Själv förirrade jag mig för några år sen, lantis som jag är, till S:t Jacob i tron att allt var som det varit på Göran Beijers tid. Det var det alltså nu inte.
RaderaNåja. De engelskspråkiga och estniska gudstjänsterna fyller rimligen en viktig funktion i centrum. Musiken i Jacob är säkert fortfarande OK.
Den där hösteftermiddagen slank jag istället tvärsöver Kungstädgården St:a Eugenia. Där pågick stilla vigiliebön. Det kändes hemma.
Argus
Lars Ekblads svar är fint och klargörande. Men den avslutande hälsningen, även om man önskade att den kunde vara sann - vilket jag som mer katolik utanför Rom kan drista mig till att säga, med vilket/a skäl kan Lars säga att där finns någon kyrklig förbundenhet med den som står utanför?
SvaraRaderaAlla som älskar Jesus och vill följa honom är förbundna, om än ofullständigt, med den katolska kyrkan
RaderaLars E
Jag trodde faktiskt att du skulle bjuda på tanken om att vi har dopet gemensamt. Men ett dop som inte fullbordas i kommunion med Rom - hur mycket är det egentligen värt? Räcker det till frälsning?
RaderaAnonym
RaderaEtt dop är ett dop är ett dop.
Det är ingen skillnad. Men jag personligen vill inte chansa mig in i himlen. Jag vågar inte. Jag är för bräcklig o alltför stor syndare för det. Varflr vill man chansa?
En del känner sig oönskade och orkar inte, andra blir utköpta och svartlistade. Vissa lämnar förvisso kyrkan till godo eftersom de lämnat tron, om de någonsin haft den, men många får inte tjänstgöra i en kyrka där så många gemenskaper nästan är utrotade och andra styrs av sådana som prioriterar antalet närvarande långt högre än innehållet. Problemet är ofta inte prästen utan den kyrkliga strukturen och dess reella innehåll.
SvaraRaderaDet vore närmast konstigt om vi inte hade haft en rad avhopp från prästerligt i Svenska kyrkan, med tanke på den omdaning av teologi och ämbetssyn politikerna genomfört. Det som är värre är väl att vi har en lång rad "präster" som anammat nuvarande ideologi och inte förstår bättre än att fortsätta leda folk vilse.
SvaraRaderaRudbeckius