Prov på helgelse

Den Avhållne kom. Cafémöblerna köptes redan förra hösten för att han skulle komma för att sitta på balkongen och titta på tåg. Planen var att inviga med champagne, som inte skulle hällas över möblemanget utan inmundigas. Det blev så. Och med hjälp av grafen följde vi tågtrafiken. Vad man kan! Trafikverkets grafiska tidtabell måste man hädanefter ha tillgång till, har jag förstått.

 

http://www.trafikverket.se/Foretag/Trafikera-och-transportera/Trafikera-jarnvag/Att-skapa-tidtabeller-for-tag/Tagplan-2014/Dagliga-grafer-2014/

Jag kan ge service om en adress att ha i mobilen också så man vet allt om förseningar!

http://www4.banverket.se/trafikinformation/%28S%280z0vle55blxemn55qgli2mu1%29%29/WebPage/StartPage.aspx?JF=11

Tacka inte mig. Tacka Den Avhållne!

Jag fick två böcker också. Svenska lok och motorvagnar med personvagnar hade jag nytta av i går när jag tog tåget till Kalmar (liksom av grafen som jag dragit ut...). Den andra nyfådda boken var också tågläsning i meningen "läsning på tåg": Se jag vill bära ... Minnesteckningar Linköpings stifts synodalmöte 2013. Här minnestecknas präster jag mött. Det är lite rörande - och understundom upprörande.

Severin Blidö var en klassisk svenskkyrklig präst, skolad i Missionsförsamlingens söndagsskola och formad i KGF-rörelsen, där Bo Giertz var resesekreterare. Giertz blev hans vän och föredöme. Jag ser i faktauppräkningen en präst som arbetar med ungdomsarbete och det sägs vara av "stiftshistoriskt" intresse att han och Elisabeth Hermelin Bengtsson utbildade barn- och ungdomsledare och att arbetet på kontraktsnivå med Karin Carlsson utvecklades till Kyrkans Ungdom. Här är en präst som inte sparar sin tid och sitt engagemang och alls inte kör modellen åtta timmars arbete fem dagar i veckan. Han blev komminister i Vena där folket i Nordöstra Smålands Missionsförening hade förtroende för honom och kyrkan fylldes. Minnestecknaren nämner att han och hustrun Maj-Lis hade hundratals söndagsskolbarn att undervisa. Senare blev han kyrkoherde i Kisa. Där fick han förtroendevalda och medarbetare med sig och gudstjänsterna var välbesökta. Han beundrades av unga, får vi veta, för sin kompromisslöshet. Tja, Bibel och bekännelse var det han ville stå för. Kontraktsprost utnämndes han till. Artiklar och böcker skrev han.

Minnestecknaren har googlat Severin Blidös namn och ser att han skrev på Kalin-listan. Det kommer med i minnesteckningen. Däremot får inte minnestecknaren med att han också var dekan i Svenska kyrkans Fria Synod.

Vad ser vi alltså? En rätt energisk och framgångsrik präst. Heltidsengagerad och betydelsefull i många sammanhang. Det kunde vara värt mycken lovprisning. Men en del annat ska minnestecknaren Åke Löfgren ta med. För Blidö uppfattades som en progressiv präst men "tillsammans med nordöstringarna i Vena framstod han som reaktionär". Där satt den. Så vad hade hänt?

"Att prästämbetet nu hade öppnats för kvinnor och att svenska kyrkan på olika sätt försökte förnya sig, väckte hos många 'gammaltroende' förargelse över det man såg som svek och olydnad mot Guds ord." (aa s 36). Severin Blidö läste Luther och visste, vilket är en grundläggande reformatorisk insikt, att kyrkomöten kan ta fel ("irren"). Guds Ord står över kyrkomötesbeslut. Den hållningen borde knappast överraska.
Har man Guds Ord på sin sida kan man ignorera kyrkomötesbeslut.

Nu kommer det! "Det var just det de menade sig ha, som i ord och handling förnekade, att kvinnor, som blivit prästvigda, var riktiga präster. Tyvärr hade jag själv en gång den inställningen, innan jag fick uppleva hur kvinnliga kollegor förnyade och vitaliserade vår kyrka." (aa s 36 igen)

Åke, egentligen Karl-Åke, Löfgren är född 1934, prästvigdes 1959 (alltså innan Svenska kyrkan hade kvinnliga präster) och gick i pension 1999 efter att ha varit kyrkoherde i Kisa. Det är den yttre berättelsen. Han var ansatt för den där åskådningen han tyvärr hade och återkom ofta till styrelsen för arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse (aKF) med sina bekymmer och ville att aKF skulle kunna stå upp för sina medlemmar. aKF var och är en idérörelse utan sådana resurser. Vad skulle vi göra? Ringa - skriva vänliga brev? Säga "var inte ledsen!"? Sr Marianne, biskop Bertil och någon mer gjorde nog det.

Det märkliga är dock att av Åkes propåer blev förslaget om en annan organisation, som skulle kunna ta mer lokalt ansvar och bygga en ny struktur. Det blev Svenska kyrkans Fria Synod med en uppsättning dekaner och kaplaner och en lokal gemenskap som kom till för uppmuntran, utbildning och uthållighet - eller hur man ska säga.

Åke Löfgren tänkte om och tänkte nytt. Han såg kyrkolivet vitaliseras, vilket väl betyder att kyrkorna i Vena och Kisa står väl så fyllda som på Severin Blidös tid, för nu är ju Svenska kyrkan vitaliserad. Men det är renegaten som skriver minnesteckning och passar på att göra upp med den döde. Jag förstår de präster av det slag Severin Blidö var som efter detta bestämmer sig för att inte utsättas för den sortens minnesteckning. Ska en präst bli utmålad i kategorin "tyvärr" och tecknad med den programmatiska oförståelsen och/eller den personliga uppgörelsen som mall kan det lika gärna vara. Men vad är det för situation där "frågorna" kommer att dominera beskrivningen av en prästs liv när han så uppenbart gjorde stora och viktiga insatser som församlingspräst med stiftsengagemang? Så sjukt, så i grunden sjukt det är i Svenska kyrkan.

Nu säger minnesteckningen en hel del om den pensionerade kyrkoherden Åke Löfgren och hans omtänkning.

Jag kom i all ödmjukhet på mig själv med att stolt kunna konstatera att jag på grund av iråkad helgelse inte tänkte vad jag annars med Jan Myrdal skulle ha tänkt, när jag nu nödgades läsa Löfgren: "Skit flyter!" Så tänkte jag alltså inte. Och för dem som efterfrågat helgelseprov från min sida torde detta duga gott. Hur tänkte jag i stället?

Stolt kan jag meddela att jag blivit så helgad att jag nog inte tänkte alls.
Fast det kanske inte är riktigt sant.
Jag tänkte på Severin Blidö, en engagerad svenskkyrklig präst som höll av Svenska kyrkan också när han såg svagheterna. Han såg och han engagerade sig. Det minns jag honom för.
Utan min iråkade helgelse, den som jag är så stolt över, hade jag nog varit kraftfull i mina uttalanden om Åke Löfgren. Iråkad helgelse kan understundom ses som ett handikapp.