torsdag 25 september 2014

Bäst på oss själva, alla kategorier

Han sa så om Svenska kyrkan när han beskrev det självgoda. "Vi är bäst på oss själva". Ekumenik betyder att vi går före och de andra följer efter. Att samordna eller så betyder bara att det tar tid - och det är ju rätt onödigt för vi går före och befinner oss på en punkt nu, dit de andra strax kommer. Vi är nämligen inte bara bäst på oss själva. Vi vet bäst. Och eftersom vi vet bäst, är det bäst att vi får sköta ruljangsen själva.

Vän av ordning skulle kunna se ett mönster i det svenskkyrkliga beslutsfattandet. Kanske är det dock läge för en analys av de processer som styr och det handlar om emotionell intelligens. Det är med känsloargument saker styrs och avgörs, inte av logiska, dvs teologiska, överväganden och mödor. Det behövs inga böcker. Karl Marx, som vandrade mellan skrivbord och bokhylla så att besökaren kunde se en stig i korkmattan, omfattade ett annat ideal. Det är samma intellektuella ideal som Thomas ab Aquino omfattade - och Luther, Melanchton, Chemnitz och en hel del andra. De emotionella känner förstås att dessa gamla gubbar hör det förgångna till - med den positiva följden att de emotionella slipper mödan att tränga in i tankestrukturer och kunskapsstoff. "Vi känner" eller vi gör system av känslor, förnimmelser och egna föreställningar. Detta kallar vi teologi - även om det är en lära, logia, utan lära och logik.

När jag hör somliga beslutsfattare, inser jag att nu är avståndet till den gamla prästgårdsteologin stort. Nu gäller förändringen som norm och därmed den programmatiska oförmågan att känna igen hur samtiden formar ideologi. Hur var det Moltmann konstaterade utifrån erfarenheterna i Tredje riket? "Folkkyrkor kan inte så emot." Det är ett finare sätt att formulera sig än att bli explicit med satsen "skit flyter".

Jag håller på med en bok om liberal teologi, inte särskilt bra, lätt tjatig och än mer förutsägbar. Jonathan Catworthy, Liberal Faith in a Divided Church, O Books 2008. Han talar om somligas hållning som "foundationalism". Jag antar att han i princip beskriver fundamentalism med en ny term - men i sak utan någon skillnad. Fundamentalism kanske lite oprecist kommit att handla om bibelsyn och därför behövs ett annat begrepp för dem som står kvar i och för att försvara Kyrkans tradition. Ska vi kalla den sortens folk på vanlig svenska för grundenter? Det är en hållning väl värd att försvara - för det är den hållning som värnar Svenska kyrkan mot det ideologiskt styrda kyrkosystenet, ett system som i princip är ett makt- och våldssystem. Argumentering klarar detta system inte. Argumentering undviks därför att de egna argumenten står sig slätt. Återstår den makt som i vårt system kommer från en majoritetsposition. Men Catworthy gillar inte sådant. Han vill ha öppen debatt och han motsätter sig sanktioner mot dem som gör sin plikt och talar öppet.

Hur det var i går kväll på stiftsmiddagen? Det är inte min sak. Men Ram-Boo var en hit - och jag gratulerades till att boken Inget för någon kommit i sin andra upplaga. Det gladde personalen på Ram-Boo. De vet att känna igen en framgång när de möter den.

8 kommentarer:

  1. Dag beskriver exakt hur den västerländska kulturen fungerar i vår tid. Människor formar sitt liv och fattar sina beslut, enskilt och gemensamt, efter sina känslor, inte efter sitt förnuft.

    Några exempel: Den första frågan vid en intervju, vare sig det gäller seger eller förlust är vanligen: "Hur känns det?" Om någon blir förälskad i någon ny, anses han/hon närmast förpliktigad att bryta upp ur sitt äktenskap. När det handlar om kränkning av ett eller annat slag, är det avgörande om den som drabbats känner sig kränkt, inte om kränkning i någon objektiv mening har skett.

    Naturligtvis är känslan en viktig del av den mänskliga konstitutionen, men den har kommit att bli helt dominerande, på förnuftets bekostnad.

    SvaraRadera
  2. Eftersom att det inte är några kristna kyrkor och samfund som "följer" Svky kan man konstatera att den postkristna organisationen gått ordentligt vilse!
    /Antony

    SvaraRadera
  3. Att Svenska kyrkan går före och de andra följer efter kan ses som ett profetiskt uttalande. De som säger så vet inte hur rätt de har. Sekulariseringen ska tillta, hjärtan ska kallna osv. Här går Svenska kyrkan verkligen före. Uttalandet påminner om när Kaifas, utan att själv förstå hur rätt han hade, sa att det är bättre att en man dör för folket än att hela folket förgås.

    SvaraRadera
  4. Till traditionen förankrad teologi kontra i samtiden skapad ideologi?

    . Synnerligen intressant dynamisk hegelsk problemformulering.
    Det är värt att fundera vidare på.

    Jag förstår mycket väl, att dom som vill försvara det gamla, upplever det ideologiska som hot eller till och med som ett fördärv.
    Men om man inte ställer den frågan ,att varför har det dagens ideologiska en sådan genomslagskraft , missar man väl möjligheten till förståelsen av det annorlunda upplevt problematik.

    Om man nu vill förstå det överhuvudtaget.

    Och det skall man om man vill förstå sitt samtida.

    SvaraRadera
  5. Har vi inte sett detta tidigare?

    På 70-talet var 'progresssiv' och 'jämlik' begrepp som tystade alla invändningar. Unga teologer formades i dessa tankebanor och blev ofta något högt och stort i kyrkan. 'Fred' följde på 80-talet.

    Begreppen slets så småningom ut.

    Nu gäller 'alla människors lika värde', ett begrepp som liksom föregångarna har ett implicit tankeinnehåll, men som framstår som oantastligt. Ändå bör det granskas. Det är en förvrängning av inledningen till Deklarationen om de mänskliga rättigheterna fån 1789: "Tous les Hommes naissent et demeurent libres et égaux en droits..." Det lika värdet är lika lite som tankarna om social Utveckling, jämlikhet tolkat som likhet och fred som underkastelse, något odiskutabelt sant eller gott. Det samma gäller genus-, klimat-, diet- och migrationsmyter.

    Men nog sticker man frivilligt halsen i snaran om man andas tvivel på tidandans emblem. I kyrkan råkar man ut för Seglora-folkets (Motsvarar Expo i det sekulära Sverige) vrede, domkapitlens uppmärksamhet och pressens hårdhänta bevakning.

    Kanske tur då, att de svenskkyrkliga ämbetsbärarna mest ägnar sig åt ofarlig snällism och hjälpism?


    Lars Jensen

    SvaraRadera
  6. Vad är egentligen snällism, när blev det ett skällsord?

    SvaraRadera
    Svar
    1. - ”En …klok man…byggde sitt hus på hälleberg”… (= bygga sin existens och sin identitet till den fasta grunden…)

      - ”En ….annan…(underförstått inte fullt så klok man)…byggde sitt hus på – lösan sand” …( = att inte bygga sin existens, sin identitet, sitt hus, på lös och undanglidande sandgrund. En sand som alltså kan ändra form och som kan upplösa sig och glida undan, och som därför inte anses ge någon – fast grund - att kunna stå på, och just grunda sig i, som människa…)

      - ”Och stormar kom, och slagregn öste ned”…. (…Och den som hade – sitt hus - , på den fasta grunden stod då pall, medan den som hade sitt – hus - , på den lösa sanden, han …dukade under…)

      Slutklämmen är att man skall – bygga sitt hus - (sitt existentiella vara, sin identitet), på den – fasta grunden - , som inte förändrar sig, och som inte är – sand - ….

      ”Snällism” är en – flytande grund - .

      Det är en grund som inte stabiliserar en människa utan som gör henne allmänt – menlös - i hennes allmänna och oförargliga – snällhet - .

      En snällhet som inte säger ifrån, eller som inte säger varken bu eller bä, om någonting. En – kappvändarfigur - som i värsta fall blir en – slätstruken - och halvt och halvt otydlig och också – osynlig - , människa. En snäll människa, som kan både trampas på och gås över utan att denne reagerar eller protesterar mot den saken…

      Snällhet är därför att betrakta som en slags – dumhet - , eller som en slags – aningslöshet - .

      Eller kanske som ett slags – medvetande - löshet - . Eller som ett slags – sovande tillstånd - ….


      Ungefär som när Reinfeldt beskrev det svenska folket som ett – sovande folk -…, och som – det sovande folket - ….

      Ett – snällt folk - är med andra ord ett folk som inte alls är särskilt – vaket - .

      Eller som inte alls – anar några ugglor i någon mosse – någonstans.
      Eller som inte alls egentligen är så särskilt på – alerten - eller ens varken har, eller vill veta av att kanske det ligger - några hundar begravda - , någonstans, bland sig. Ett folk som heller inte alls egentligen vill – sätta sig på tvären - samtidigt. Inte någonstans och heller inte mot någon….

      Ett – menlöst folk - är då ett sovande och ett ….snällt folk…

      Ett – snällt - och ett godtroget folk… som anser sig självt för att vara just ….goda….. i just sin …snällhet….

      Ett folk som vilka och vem som helst kan tuta i vad som helst, när som helst och hur lätt som helst….

      Detta aningslösa, goda och ….snälla…. folk, … kommer kanske ändå att kunna få – sina fiskar varma - vad det lider.

      Och kanske de då med ens …. vaknar till….? Och kanske de beslutar sig för att de inte alls vill vara varken så särskilt ….sovande…. eller heller då kanske längre inte så särskilt…. snälla….. längre…..

      Vem vet….

      Radera
  7. Den "gamla" gnosticismen konfirmerad av pietistisk känslofromhet har förankrat sig i det formella ledarskiktet. Trots denna eller är det kanske beroende på denna fokusering av kännande (gnosis) och känsla som den uppebara bristen på "sensus" och "sensus fidei" visar sig. Barbro Matzols skriver idag om "Tondöv reaktion" och Ulf Jonsson om "hemmablindhet". Kanske skulle vi tillfoga Jesajas kritik mot sin samtid ledarskikt och även tala om stumma hundar (Jes 56:9ff).

    SvaraRadera