Visste ni detta?

Kyrkomötet och det som händer i det redovisas inte riktigt korrekt. Som det där med motioner. Här är statistiken över skrivna motioner:
Frimodig kyrka har skrivit 20, varav två med andra
Sverigedemokraterna har skrivit 16
POSK 14 och två i vart fall med andra
Centern har fått ihop 11
Miljöpartisterna 10
Socialdemokraterna 8
Kristdemokraterna har åstadkommit 7
Vänstern i Svenska kyrkan 6
ÖKA 4
Axel W Karlsson 5
den kyrkliga samverkan som finns på Gotland (vad den nu heter!) 2
och biskoparna har fått ihop 2.
That's it good folk!

Annars är det en del annat underhållande. Spm att presidiet fick ihop ett svar till de kyrkomusiker som varit kritiska mot kyrkohandboksarbetet men inte förankrat sitt svar. Det fick POSK-arna i kyrkostyrelsen att markera. Det var bra gjort. Arrogans är ingen dugd när folk kommer med invändningar.

I går öppnades kyrkomötet. Antje gjorde några viktiga markeringar, närmast hegelianska. Fast jag kunde tycka att det hela var en generation för sent. För 30 år sedan borde Svenska kyrkan insett vad hennes frid tillhörde. Några av oss sa det. Då. Och sedermera. Vi får rätt och det är jag uppritkigt ledsen över. Samtiden är onödig. Jag orkar inte riktigt hålla på att bedriva kyrkokritik längre, känner jag. Trött är jag på prästsöner som blev präster och nu flöjtar med rösten och låtsas inkännade och folkliga. Egentligen har de bara surfat på gamla vågor och inte åstsadkommit något, dvs aldrig byggt församling. De kan ytterligare några år surfa, antar jag. Och pensionisterna bland prästerna berättar om hur mycket de har att göra och hur mycket de tas i anspråk. Jag blir lätt illamående. Är prästeriet deras personliga projekt för att uppnå vad då? Personlig uppskattning?

Antje gjorde några markeringar i sitt tal, som i framställningen var lite mer efter Hegels modell tes och antites med en anad syntes i bakgrunden än i det utskrivna tal vi fick, Personligt var tesen, det gemensamma antitesen och så blev syntesen, som ni förstår, det personliga i en gemenskap. Hegel alltså.

Jag antecknade ett par ord under talet; "För sent, En generation för sent." Det finns ingen strategi för att bygga församlingar och ska Kyrkans gudstjänstpuls slå så idogt hon pläderade för, måste det finnas fungerande församlingar för kyrkoliv är församlingsliv, inte bara att jag då och då gästspelar. Inteens att jag gästspelar hos präst och kantor en gång i veckan. Församlingen gestalar Kyrkan, blir Kyrka. Det koncenterar prästens roll - och reducerar den! Allt kretsar inte kring prästens projekt. Ni förstår vad jag menar.

Så ett ord om dessa festgudstjänster, som lärt utanverket av den högkyrklighet som bars av medvetenhet. Mycket yta. Tal om gudstjänstglädje, förstås, men det jag känner är en krampaktighet, en slags neutorisk ledsamhet under ytan. Fokus flyttas från att jag/vi nu inför Guds ansikte lovsjunger och gläds över Guds underbara gärningar till världen, den som lider, far illa, skövlas, plundras - ja, ni vet. Basledsamhet blir grundton och till det ska det så talas om gudstjänstglädje. Jag tror inte att de fromsinta ens märker dissonansen. De är ju snälla. De vill väl. Men så kan det vara, att när vi vill väl, blir det väldigt fel. Något av det neurotiska hos Olov Hartman ska prägla gudstjänsterna. Jag tror inte Hartman ville det.

Ytterligare något.
Biskop Johansson och jag är överens om att vi håller distansen ett tag nu. Vi åkte rulltrappa och han erbjöd sig att åka ett trappsteg bort. Det tyckte jag dock var onödigt. Vi kan vara distanserade också om vi åker samma rulltrappa och andas samma luft. Men vi behöver för stunden inte äta festmiddagar tillsammans som ok allt är OK - för det är det inte.  Just detta visste ni redan. Vi kanske ska vara mer uppriktiga om det svalg som är befäst i Svenska kyrkan.

Den nya biskopen i Härnösand ger besked: "Om något i min tro och övertygelse inte stämmer med detta (att vara lojal med Svenska kyrkans tro och lära, DS) skall jag inte heller ha min tjänst i Svenska kyrkan utan söka mig till ett sammanhang där jag känner att min övertygelse hör hemma." Det betyder att en präst som inte viger samkönat "absolut inte" kan förordas som kyrkoherde. Så talar ett kyrkosystem, ett system som en klick tagit över. Detta är inte Kyrkans sätt att tala och var - och är i grunden inte heller - Svenska kyrkans. Men varför ska vi låta utmönsterskan hållas? Jag har inte läst hennes böcker, jag känner henne inte. Men mentaliteten känner jag igen. Jag ska läsa hennes böcker för att skaffa mig insikter men jag undrar om vi inte rätt många skulle vara överens om att hennes kyrkosystem inte bara är skadligt utan in i märgen oäkta, falskt. Och det visste ni kanske också innan. Var man hittar hennes uttalanden. Gå in På Härnösands stifts hemsida och leta bland utfrågningarna av biskopskandidater.