Tidens lustifikationer

Livet har sin glädjeämnen. Jag fick valinformation från det parti som Svenska kyrkan gjort så idog reklam för, Svenskarnas Parti. I kommunalvalet i Alvesta kan jag rösta på Simon Österberg. Det är till synes inte en rasren arier men han har svart skjorta och torshammare som smycke. Han vill se sig i kategorin "några som rör runt i grytan". Och han är för ett svenskt Alvesta: "Alvesta skall vara en kommun där svenskar ska kunna bosätta för att slippa mångkulturens baksidor." Varför har så idoga försök gjorts för att överrösta detta partis företrädare? Politiskt mest effektivt är väl att låta dem tala.

Alvesta kommun utan mångkulturens baksidor - något kunde den politiska målsättningen vara värd en politisk debatt. Vad är det? Vi skola förbjuda parabolantenner (Per Frostins hållning när det behag sig) eller vi skola bara rensa kommunen på invandrare eller vi skola förbjuda amerikansk snabbmat som äts utan gaffel och kniv? Eller vi skola förbjuda makaroner samt kåldolmar? Vad är det - vad skola vi? På en punkt lämnas besked. Avtalet med Migrationsverket ska sägas upp. Kanske borde vi skola partistrategerna. På svenska, för att välja ett språk, kan man inte bosätta. Man kan sätta bo. "Litet bo jag sätta vill, hus med trädgårdstäppa till", för att exemplifiera. Annars bosätter man sig.

Varför tysta ett parti med sådan potential i underhållningsbranschen - och varför göra reklam för partiet med kyrkklockor? Det gör en folkkyrka som tror att folk är idioter. Det är den ultimata förolämpningen mot oss från alla ding-dongare.

Jag fick från det så kallade nätet en text som Johan Tyrberg skrivit. Han berättar att han varit på sitt första biskopsmöte och att han ser fram emot Läronämnden. Hur är läget, som det heter? "Jag kan berätta att det är ett härligt gäng som vill värna evangeliet och ta ansvar för vår kyrka." Biskopsmötet som ett härligt gäng, det var roligt. Tänk om någon sagt detta om Hultgren, Giertz, Ljungberg, Cullberg och Borgenstierna samt Hylander! Eller om biskopsmötet med Ström, Lindegård, Palmqvist och Ahrén samt Brattgård? Ett härligt gäng. Jag tycker vi bevarar omdömet. Nästa gång ni ser de församlade biskoparna så tänker ni: "Ett härligt gäng". Men vad heter en som är med i gänget? En gängmedlem? En gangster? Vi får ta fram ordbruksredskapen igen, tror jag.

Och så pågår biskopsval i Härnösand. Det har inte engagerat mig så mycket men lätt förödande blev det med min ålderstigna hjärna som just hämtat in Bosse Schöns nyutkomna bok Hitlers svenska SS-soldater, Fischer & Co. Det är på många sätt en tragisk bok. När jag lagt boken ifrån mig och kollar Kyrkans Tidning på nätet uppfattar jag rubriken "Nordung Byström och Hitler vidare i biskopsval". Jag får läsa en gång till. Hillert ska det vara. Men det tilltokade har i alla fall sitt underhållningsvärde.
Det mesta talar väl för Eva Nordung Byström. Hon säger att det skulle "vara roligt" att bli biskop. Det tycker de flesta. Att vara biskop är det som är problemet och inte alltid så roligt. Det var inte alltid så roligt att vandra runt som Guds Son i mänsklig förnedring heller.

Jag var förresten på lunch med biskopen. Han hade kallat in kyrkomötesledamöterna till samling. Egendomligt i det kyrkliga där två ord ofta återkommer. Något är "roligt" och så/eller så är det "spännande". Jag minns inte att det i 1917 års bibelöversättning någonsin sades "I skolen hava det roligt". Glädjen eder alltid, kunde det heta. Men jag tror inte att alla som säger hur så mycket är roligt, rätt förstått vad glädje handlar om.

För egen del har jag lärt mig att vi ska glädja oss med andra. Helt osjälviskt gläder jag mig över förlagschefens framgångar. Boken Inget för någon, som jag skrev (skrap, skrap med foten), kom i går i sin andra upplaga. Nu finns det en studieplan på förlaget Gaudetes hemsida - men det vet ni väl redan. Här är boken för alla som tycker att det går så bra för Svenska kyrkan och boken för alla som tycker att det är bra att kunna konstatera hur fel jag har. Boken är till sist kanske något för många i alla fall? Kyrkans Tidning, vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare som förmedlade nyheten att jag var årets kyrkliga bloggare förra året, har inte skrivit om boken. Jag undrar hur det kan komma sig. Är detta det vanliga kristliga draget att ha anseende till person?