fredag 5 september 2014

Tidens lustifikationer

Livet har sin glädjeämnen. Jag fick valinformation från det parti som Svenska kyrkan gjort så idog reklam för, Svenskarnas Parti. I kommunalvalet i Alvesta kan jag rösta på Simon Österberg. Det är till synes inte en rasren arier men han har svart skjorta och torshammare som smycke. Han vill se sig i kategorin "några som rör runt i grytan". Och han är för ett svenskt Alvesta: "Alvesta skall vara en kommun där svenskar ska kunna bosätta för att slippa mångkulturens baksidor." Varför har så idoga försök gjorts för att överrösta detta partis företrädare? Politiskt mest effektivt är väl att låta dem tala.

Alvesta kommun utan mångkulturens baksidor - något kunde den politiska målsättningen vara värd en politisk debatt. Vad är det? Vi skola förbjuda parabolantenner (Per Frostins hållning när det behag sig) eller vi skola bara rensa kommunen på invandrare eller vi skola förbjuda amerikansk snabbmat som äts utan gaffel och kniv? Eller vi skola förbjuda makaroner samt kåldolmar? Vad är det - vad skola vi? På en punkt lämnas besked. Avtalet med Migrationsverket ska sägas upp. Kanske borde vi skola partistrategerna. På svenska, för att välja ett språk, kan man inte bosätta. Man kan sätta bo. "Litet bo jag sätta vill, hus med trädgårdstäppa till", för att exemplifiera. Annars bosätter man sig.

Varför tysta ett parti med sådan potential i underhållningsbranschen - och varför göra reklam för partiet med kyrkklockor? Det gör en folkkyrka som tror att folk är idioter. Det är den ultimata förolämpningen mot oss från alla ding-dongare.

Jag fick från det så kallade nätet en text som Johan Tyrberg skrivit. Han berättar att han varit på sitt första biskopsmöte och att han ser fram emot Läronämnden. Hur är läget, som det heter? "Jag kan berätta att det är ett härligt gäng som vill värna evangeliet och ta ansvar för vår kyrka." Biskopsmötet som ett härligt gäng, det var roligt. Tänk om någon sagt detta om Hultgren, Giertz, Ljungberg, Cullberg och Borgenstierna samt Hylander! Eller om biskopsmötet med Ström, Lindegård, Palmqvist och Ahrén samt Brattgård? Ett härligt gäng. Jag tycker vi bevarar omdömet. Nästa gång ni ser de församlade biskoparna så tänker ni: "Ett härligt gäng". Men vad heter en som är med i gänget? En gängmedlem? En gangster? Vi får ta fram ordbruksredskapen igen, tror jag.

Och så pågår biskopsval i Härnösand. Det har inte engagerat mig så mycket men lätt förödande blev det med min ålderstigna hjärna som just hämtat in Bosse Schöns nyutkomna bok Hitlers svenska SS-soldater, Fischer & Co. Det är på många sätt en tragisk bok. När jag lagt boken ifrån mig och kollar Kyrkans Tidning på nätet uppfattar jag rubriken "Nordung Byström och Hitler vidare i biskopsval". Jag får läsa en gång till. Hillert ska det vara. Men det tilltokade har i alla fall sitt underhållningsvärde.
Det mesta talar väl för Eva Nordung Byström. Hon säger att det skulle "vara roligt" att bli biskop. Det tycker de flesta. Att vara biskop är det som är problemet och inte alltid så roligt. Det var inte alltid så roligt att vandra runt som Guds Son i mänsklig förnedring heller.

Jag var förresten på lunch med biskopen. Han hade kallat in kyrkomötesledamöterna till samling. Egendomligt i det kyrkliga där två ord ofta återkommer. Något är "roligt" och så/eller så är det "spännande". Jag minns inte att det i 1917 års bibelöversättning någonsin sades "I skolen hava det roligt". Glädjen eder alltid, kunde det heta. Men jag tror inte att alla som säger hur så mycket är roligt, rätt förstått vad glädje handlar om.

För egen del har jag lärt mig att vi ska glädja oss med andra. Helt osjälviskt gläder jag mig över förlagschefens framgångar. Boken Inget för någon, som jag skrev (skrap, skrap med foten), kom i går i sin andra upplaga. Nu finns det en studieplan på förlaget Gaudetes hemsida - men det vet ni väl redan. Här är boken för alla som tycker att det går så bra för Svenska kyrkan och boken för alla som tycker att det är bra att kunna konstatera hur fel jag har. Boken är till sist kanske något för många i alla fall? Kyrkans Tidning, vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare som förmedlade nyheten att jag var årets kyrkliga bloggare förra året, har inte skrivit om boken. Jag undrar hur det kan komma sig. Är detta det vanliga kristliga draget att ha anseende till person?

18 kommentarer:

  1. Ungefär 200 svenskar stred för Wehrmacht under Andra Världskriget.

    Just nu strider enligt Säpo ca 80 svenskar för IS (ISIS). Ett tjugotal har redan stupat.

    En av de stupade är en ung man från Norra Stockholm, som på en bild står iklädd kamouflagebyxor, blå t-shirt med religiöst motiv och stridsväst fylld med magasin. I ena handen håller han sin kalasjnikov, i den andra ett avhugget människohuvud.

    En göteborgare från Kortedala reser Al-Kaidas flagga över en erövrad (kristen?) by och poserar på sin Feja med fyra nedlagda lik.

    Terrorexperter räknar med att en av nio veteraner kommer att försöka, eller utföra terrordåd på hemmapalan efter hemkomst.

    Har vi ett problem, eller har vi ett problem, som för att travestera Bloggaren?

    Lars Jensen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Babij Jar-massakern utanför Kiev filmades i smyg. Världen skulle aldrig få veta, ansåg nazisterna.

      Likheten mellan Babij Jar-filmningen och följande filmklipp från IS i Syrien är slående. Skillnaden är, att IS skryter med sina dåd och metoder och önskar så stor uppmärksamhet som möjligt.

      https://www.facebook.com/photo.php?v=706773732727983


      GG

      Radera
    2. Och i Sverige 2003 ville Jan Björklund att vi skulle delta i USA:s krig mot Irak - ett krig som var ett stort stöd för ISIS:s framgångar!
      /K

      Radera
    3. Carina Hägg, socialdemokratisk riksdagsledamot, numera utrensad pga av frispråkighet, uppger det sannolika antalet svenska terrorister i Syrien och Irak till över 400. http://www.varnamonyheter.se/artikel/110210/politisk-islam-viktigare-fraga-an-vinster-i-valfarden

      Radera
  2. OM Dag Sandahl hade varit biskop, hade han nog - rent professionellt, givetvis - haft en mera återhållsam och rent av positiv bild av den kuliga Svenska Kyrkan och dess härliga biskopsgäng att förmedla?

    Ansvars- och maktinnehav brukar förändra en opposition, heter det ju.

    Elaka Katten Måns

    SvaraRadera
  3. Det är lätt att raljera över underklassen. Eller förfasa sig.

    Den kan bli farlig, förvisso. Som Svenskarnas Parti eller som jihadister i Syrien. Men ligger det inte något i de envetna påståendena då invandrare begår brott, att "detta är ett socialt problem"? Ett sådant omdöme gäller kanske även fenomen som Svenskarnas Parti. Alltså är psykoterapi och inte klockringning en lämplig åtgärd?

    GG

    SvaraRadera
  4. I det härliga gänget ingick, som Dag påpekar, Arne Palmqvist, folkkyrkobiskopen framför alla andra och som jag fick glädjen att träffa och kämpa ihop med under en kort tid för att bevara den framgångsrika, trygga och stabila äktenskapet mellan kyrkan och staten.

    Biskopen visste vad kyrkan, dvs dess församlingar ville. Dag visste också
    vad församlingarna ville. Skillnaden mellan de här två storheterna (Arne och Dag) var att den ene följde kyrkans linje i sitt arbete, medan den andre inte gjorde det.

    Nu är sedan länge den gamle hedersmannen borta, kyrkan tvångsseparerad från staten med ty åtföljande, kända och på detta kommentatorsfält ofta debatterade konsekvenser.
    Dag vet förstås vilka de är och nämner dem ibland, dock inte härledande dem till skilsmässan.

    Om biskop Arne levt skulle han lugnt höjt handen och i mild ton riktat sig till Dag med orden: "Unge man, detta har Du ställt till med" Tänk att du, begåvad, disputerad, prästvigd, erfaren i predikstolen inte såg längre.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är fascinerad över att Bengt Olof menar att det är kyrkan som beslutar hur förhållandet mellan stat och kyrka skall vara, och därför anför vad majoriteten av kyrkopolitikerna i församlingarna tyckte som argument. Dessa skulle ha blivit förrådda av illasinnade personer. Man kanske skulle fråga sig vad politikerna i riksdagens partier ansåg i frågan? Det var ju två parter som hade att besluta.

      Radera
    2. "Kyrkan tvångsseparerad från staten". Tvång? Vem har tvingat vem? Politikerna i riksdagen och kyrkomötet? Nej det så klart. Demokratiskt fattade beslut kan ju per definition aldrig vara fel. Därför, BOD, sluta tjata om kyrka-stat.

      PGG

      Radera
    3. "Biskopen visste vad kyrkan, d v s dess församlingar ville"... snarare visste han vad det politiska etablissemanget ville och var bara allt för snar att tillmötesgå sina uppdragsgivare!! Det var samma uppdragsgivare som sedan bestämde sig för att äntligen överge statskyrkoprojektet och då hade nyttiga samarbetsmän/idioter som biskop Palmqvist gjort sitt, fyllt sitt syfte att skapa en tandlös kyrka utan några vettig åsikter om något annat än möjligtvis folkbokföring!
      Arg kyrkomedlem

      Radera
  5. Bloggardag sa:..."Eller om biskopsmötet med Ström, Lindegård, Palmqvist och Ahrén samt Brattgård?"...

    Vilken Ahrén är det som åsyftas här tro?

    Ahrén var en fantastisk kyrkoherde som det skulle vara roligt att få veta någonting mer om. En gedigen, lågmäld, lyssnande, artig, vänlig och respektfull kyrkoherde som värnade sina konfirmanders väl och ve samt var öppen för deras kniviga frågeställningar och analyser, som han välkomnade med bugningar.

    En fantastisk svensk man, en stark svenskkyrklig man, en sant ödmjuk kristen man; dvs., balanserad, sansad, klok, förståndig, vänlig, lågmäld och med sinnesnärvaro.

    JB

    SvaraRadera
  6. Häftigt, roligt och spännande att vara biskop i Svek. Frågan är vad dessa som tycker så gör när vargarna börjar bitas? Är de månne bara "lejda herdar" av det nuvarande systemet?

    SvaraRadera
  7. +Göran och PGG förbiser det faktum, att staten ingalunda drev på skilsmässan; Göran Persson ville i grunden inte slå sönder det månghundraåriga äktenskapet. Med ordet tvångsseparerad avsåg jag ett annat faktum: att församlingarna, kyrkans verkliga organisatoriska hjärtpunkter, var starkt emot skilsmässan. För att upprepa en välbekant sanning - vi har ju diskuterat frågan tidigare på denna blogg - var det främst det dåvarande Missionsförbundet och ytterligare några frikyrkliga krafter som i annars ohelig allians med högkyrkligheten var skilsmässans drivande krafter.
    De lyckades ju också till slut. Men sedan var det slut på hög- och frikyrklighetens då enade front. Så snabbt allt kan ändras häri världen.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bengt Olof vill fortfarande inte räkna med riksdagens roll i beslutet om förändrat förhållande mellan stat och kyrka (där partibeteckningarna inte är Missionsförbundet eller Högkyrkliga). Och dessbättre har vi ett demokratiskt system (ett sådant som Bengt Olof oreserverat värdesätter i kyrkan med kyrkomötet), där det inte är statsministern som bestämmer (även om Göran Persson ofta kallades Han som bestämmer).

      Radera
  8. En gång på 90-talet frågade klockaren i Kräklingbo: Tror biskopen att vi får behålle vår vackre kyrke här, om nu kyrken skall skiljes från staten? Jag svarade att om ni sockenbor fyller kyrkan om söndagarna, kommer ingen att vare vilja eller kunna ta den ifrån er. Så enkelt är det ju egentligen. Fast med den där strukturutredningens hjälp är det nu gudstjänst en av fem söndagar. Vem hittade på det? I varje fall inte de högkyrkliga.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ett förslag:
      Annonsera de gudstjänster som är kvar med s k gatupratare vid vägkanten eller på trottoaren!

      Vem som hittade på det?
      Sekulariserade präster, som var främmande för gudstjänsten och ville vara helglediga, samt lätt desperata kyrkopolitiker, som inte längre kunde fylla kyrkoråd och -fullmäktige.

      GG

      Radera
    2. En ++ alltså! Är det en ärkebiskop kanske?
      Jag väljer att inte syna, utan höjer.

      Radera
    3. Kanske någon drar på smilbanden åt den obetydliga additionsfadäsen. Emellertid är idén inte dum. Pensionerade biskopar som flying bishops till församlingar i kläm. En pensionär behöver inte vara så kåkå (kyrkligt korrekt).

      Jag ser gärna en ++Björn som samlande gestalt!

      Lars Jensen

      Radera