Konstigt med ord. Jag funderade på att sätta rubriken "Om fula ord" men kanske "Det analytiska språket" är bättre? Skrev jag "Ordets tjänare" skulle många tro att det handlar om präster. Mest läst skulle nog en rubrik på tyska bli. Det vore förstås inte fel. Luthers ordbruk gav oss nationella språk - med utrymme för det dialektala. Till de svenska språkvårdarna hör Olavus Petri, han som var emot de gruvliga ederna (med tydlig adress till kungen!)
Finns det fula ord? Söndagsskolfröken lyckades aldrig förklara varför det nedsättande "fy Fan" inte skulle kunna användas. "Fy Fan på lång stång" är ju ett målande uttryck för avståndstagande för Djävulen, som på den långa stången förrättar sitt tarv - eller skiter, på vanlig svenska. Det betyder en målerisk bild av Djävulen i en löjlig position. Och ett avståndstagande! "Fy!"
Ska vi tala om ords estetik - så att det verkligen finns fula ord? Eller ska en kyrkokristen hellre tala i kategorierna "sant" och "falskt" och, självfallet, avvisa det tanklösa eller onyttiga talet. Matt 12:36 Men onyttigt tal är väsentligt mer än svordomar, må man betänka som kyrkokristen. Sanningskriteriet är nog användbart i sammanhanget.
Då tar vi den gamla svenska genitivformen "djävla"- I begreppet "det är en djävla lögn" är det rimligtvis sant för Djävulen är Lögnens fader och lögner hör därför till det som kan karaktäriseras som "djävla". Det jag uppfattar vara en lögn kan dock vara ett enkelt missförstånd, beroende på en begränsning hos mig eller den som uttalar något så tvärsäker på om det är något djävligt eller något mänskligt kan jag inte riktigt vara. Sanningsfrågan måste ställas! Så var Paulus bedömning i Apg 13:10 korrekt eller inte? Kan någon vara "djävulens son"?
Satsen "dra åt helvete" kan en kristen knappast bruka. Hur skulle man kunna önska någon detta? Man kan hantera denna önskan genom att bli utförlig: "Dra åt helvete, för att nu ange riktningen om än inte slutmålet" men det är långt och lite omständligt. Det ska inte vara enkelt att vara en kyrkokristen.
Till det som kan misstänkas vara tanklöst hör förstås utrop som "Herre Gud", "Jösses" och "Satan". Guds namn ska användas för bön, åkallan, lovsång och om Jesus-namnet gäller detsamma. Den som tanklöst ropar "Satan" eller "Fan" skiljer sig från den som analytiskt konstaterar att ett sammanhang som tokat till sig styrts av en ond ingenjör.
Nordbor brukar ord i religiös kontext medan sydeuropéer och amerikaner skriker könsord. Det är dock direkt korkat. Håller vi kvar sanningskriteriet kan man förstås inte ropa "djävla fitta". Ordet "fitta" betyder "bördig översvämningsmark" och det kvinnliga könsorganet är i lyckliga omständigheter just detta, som den nu äldre diakonissan sa. Man kan inte ropa "djävla bördiga översvämningsmark" till någon, det är uppenbart. Däremot kan man för stockholmare påpeka att de alltså kommer från Agnefit, den bördiga översvämningsmarken där man agnade rev, nuvarande Helgeandsholmen. Ett sådant konstaterande återställer formatet på de till Agnefit inflyttade lantisar som tror att de är stockholmare.
Ord måste brukas med förstånd. Ingen människa får reduceras till könsorgan, det fattar alla. Sanningskriteriet röjer upp med ord som kallas "fula" och markerar att de verkligen är fula därför att de inte är sanna. Det är det som är själva saken.
Ord som "sjutton" kan man fundera över. Det är ett nedtonat uttryck för att säga "arton djävlar", lite mer salongsfähigt. Vad tycker ni om det? "Ack så försmädligt" är ett användbart uttryck. "Ack så försmädligt, nu spikade jag mig på tummen" är fullt användbart, fick konfirmanderna lära sig.
Däremot är "minsann" en grov svordom och verkligen en svordom för jag svär vid min sanna salighet - och det ska en kyrkokristen inte göra. Matt 5:33-36
Rimligtvis är ordet "hopplöst" ett fult ord eftersom det inte är sant - och då är jag tillbaka vid sanningskriteriet. Jesus har uppstått och då är ingenting hopplöst. Allra minst de förtretligheter som en kyrkokristen gärna benämner "hopplöst" som köbildning i trafik eller regnväder och lågtryck. Modellen för ett kristet tal är väl aposteln Paulus: "Jag talar sanna och förnuftiga ord", Apg 26:25
Det gäller allt bruk av ord.
Jag kände denna morgon behov av att vila mig från det kyrkopolitiska, det där med klockringning i alla lägen och partipolitisering. Brigitta Axelsson Edström har lämnat Vänsterpartiet, med vilket socialdemokraterna i Växjö stift samverkar. Hur blir det nu? Hon blir Fi - sitter hon kvar och är hon fortsatt placerad av S in i stiftsstyrelsen som ersättare? Råddar inte partipolitiseringen till det på ett intressant sätt? Men det gitte jag inte skriva om idag, just denna dag när kyrkomötesledamöterna i stiftet ska äta lunch hos biskopen. Ska inte det bli "djävligt roligt"? Men vad betyder det i så fall? Betyder det att det ska bli "väldigt roligt" eller "roligt på Djävulens vis" - ? Sanningskriteriet igen, det som demaskerar ord och ords betydelse.
Efter denna problematisering, är jag glad att vi katter har ett universellt, entydigt, naturgivet och allom lättförståeligt språk. Vore vi människor, skulle vi bli naturvetare för att i görligaste mån slippa ordvrängeri.
SvaraRaderaEn enkel kattsjäl frågar i all stillsamhet, varför ni tvunget skulle bygga ert Babelstorn`
Det frågar sig Bill och Bull också.
Elaka Katten Måns
Ledet _sann_ i _minsann_ betyder 'sanning, redlighet, heder, ära'.
SvaraRaderaDet är verkligen intressant det här fenomenet med – ordandet - .
SvaraRaderaAtt – bli given ordet - , brukar i de flesta sociala sammanhang vara en slags gängse ordning på saker och ting, för just ordningens skull, (så att inte alla talar i munnen på varandra.)
Att – ta till orda - , kan då ofta i just ordnade sociala sammanhang ses som någonting burdust, eller oartigt, eller lite asocialt även. Som om individen inte har vett om att – hålla sig till ordningen - , eller kanske på något vis i alla fall vilja förstöra en ordning som kan uppfattas finnas, eller vilja eftersträvas just i föreningar eller sammankomster av olika slag.
Att inte riktigt veta vad orden kan ha för verkliga och egentliga betydelse kan ju vara ursäktande i vissa fall där då människor tillgriper ord, som i själva verket betyder någonting annat än vad de själva tror att de betyder, eller att de av misstag då råkar använda sig av ord som inte säger vad som egentligen vill ha sagts, och som därför kan bli helt och hållet fel ord i fel sammanhang.
Att ordning i de flesta socialt ordnade sammanhang dock verkar kräva just att – be om ordet - , och att då, av någon som delgivits auktoritet just kunna – ge - , ordet, till någon, är väl den vanligaste ordningen som verkar krävas för att någon ordning i just ordnade sociala sammanhang just ska kunna upprätthållas…
Det – fria ordet - eller s.k. – yttrandefrihet - , eller kanske det skulle kunna kallas – de fria ordandet - , (eller kanske rent av kunna kallas för – det allmänna orda - dömet - , vem vet…), verkar ha infunnit sig i dagens värld genom just kommunikationsverktyget internet.
Det är ett revolutionerande – verktyg - , där då alla världens människor på nolltid kan kommunicera med andra sidan jordklotet, och där alla kan tala i ett allmänt, ickeprivat, och därmed i ett samhälleligt rum.
Att kunna kommunicera artigt, respektfullt och neutralt, eller orda neutralt, i ett allmänt samhälleligt rum, samt med ansvar, med respekt och med undvikande av – privata tilltal - till okända människor som man absolut inte är privat bekanta med, är nog någonting nödvändigt om ordandet över huvud taget skall kunna fungera som någonting meningsfullt, i ett neutralt, resonerande, allmänt och ickeprivat - ordande – rum -…
Att – tala är silver att tiga är guld – heter det ju.…
Farligt med ord kan det tydligen vara på fler än ett sätt... Och ord kan tydligen i sig själva vara – farliga - ...och särskilt då eventuellt ord som man kanske inte egentligen vet den verkliga betydelsen av, vilket ju kan vara många ord….
Märkligt med ord…
När små barn börjar kunna prata så befinner de sig ofta i en period innan de riktigt kan formulera orden, där de själva verkligen tror på att de säger någonting begripligt men som omgivningen då inte kan uppfatta därför att orden är så pass otydliga. De små barnen kan då envist upprepa sina otydliga ord och förstår inte varför omgivningen inte förstår vad de säger. Barnen själva är fullkomligt övertygade om att de verkligen säger de rätta orden som de menar att säga, och tycker då istället att omgivningen är dum (?), som inte förstår vad de säger och också att de själva verkligen också tror att det de säger borde vara begripligt, (därför att de inom sig själva har fullt klart för sig vad de egentligen vill säga och mena…)
Rolig situation…(!)
JB
Inte alls rolig situation. Yttrandefrihet har upphört för länge sedan, även med rätt ord. Hjärntvätt går snabbt.
Radera/The dekadent west -
Det som alltså är en rolig situation är när små bestämda barn, som ännu inte verkligen kan tala men själva alltså tror att de faktiskt kan det, och tror att de talar - klarspråk - med sin omgivning, som då alltså inte förstår någonting alls.
RaderaEller kanske den situationen är lite sorglig samtidigt…
Ofta förekommer det att en omgivning av vuxna faktiskt låtsas att de förstår... vilket kanske är lite roligt, men samtidigt lite sorgligt också...
Mycket intelligenta småttingar som verkligen vill säga någonting men som enbart snubblar på orden som de vill säga för att de rent fysiskt inte har de resurser som krävs för kunna uttala orden korrekt är kanske mer sorgligt än roligt, vem vet…
Hjärntvätt förekommer och har förekommit överallt, i alla sammanhang och i alla tider....
Säger man ordet, s.k. yttrandefrihet, så menar man helt enkelt s.k. och ingenting annat.
Om någon tror att det verkligen i några tider någonsin har funnits någon verklig yttrandefrihet i något sammanhang, där det inte har förekommit konsekvenser av olika slag vid de flesta olika slags olämpliga eller oönskade yttranden; alltså antingen mellan vänner, inom en familj, inom en skola, inom en förening, inom en församling, på en arbetsplats eller i ett samhälle osv., så tror man nog fel.
Konsekvenser på olika sätt och i olika allvarsgrader har alltid funnits överallt i alla tider.
Om man tror att det någonsin någonstans i någon tid eller i något sammanhang har funnits en – frihet - från konsekvenser av olika slag och i olika allvarsgrader i samband med olämpliga, oönskade, osanna, oartiga, kränkande, sårande, förolämpande, hatuppviglande eller oriktiga och även i ett givet sammanhang, inkorrekta - yttranden - , så tror man nog fel...
JB
Det är ju allmänt känt att ord ändrar betydelse. Det finns en "dråplig" historia ,ja den lär vara sann om drottning Victoria i england . I en kort mening uttryckte hon sig med tre superlativer och utan ironi över ett byggnadsverk. Den som i dag läser den meningen utan att veta hur ordens betydelse har förskjutits skulle minst dra den slutsatsen att hon var småspydig, ironisk.
SvaraRaderaVälan allt detta har vi i svenskan också och det är bl.a därför vi av gamla skrifter ibland nödgas göra nyöversättningar eller åtminstone inflika förklarande fotnoter. Ibland blir som känt betydelseförskjutningarna så grova att de vänds till sin motsats .Ett vanligt exempel är ju "gemen" som numera -åtminstone om man löser korsord enbart tycks betyda ondsinnad, elak men som knappast är vad Ferlin avsåg när han re prosten skrev:.... men gemen likväl och en vänlig själ och skäms ej att far hans var bonde.
Andra ord får mera karaktären av helt ny betydning utan samband med tidigare-ivartfall inget större. Tänker på tex begreppet "övermaga".
Några ord får dock en mera försåtlig ,glidande förändring av sin betydelse. Ett bra exempel på detta menar jag vara "visserligen". Hur många kan idag tänka sig en mening med begreppet visserligen utan att samtidigt förvänta sig ett efterföljande men?
Meningar som visserligen är det sant att..., och så kommer någon form av undantag eller restriktion, men det ...
Jesus i den bibel jag använder säger ofta "visserligen säger jag eder" ,ibland också "sannerligen säger jag eder".
Helt klart att när man då översatte med ordet visserligen hade man inte dagens mer eller mindre klart utsagda men i tankarna utan vad man ville ha sagt var att det som följde på visserligen var något undantagslöst sant.
Detta om ord iallmänhet. I övrigt får jag mest i tankarna i DS inlägg här den mer robusta frågan- får man svära i kyrkan? Eller kanske mera oskyldiga får man dansa i kyrkan? Får man spela teater i kyrkan? Får man applådera i kyrkan osv,osv.
Uttalar man att det förefaller olämpligt att t ex dansa så påminner sig säkert vän av ordning att det åtminstone dansades i templet på Salomos tid.
Det enkla svaret att det som görs i helgade rum skall vara till Guds ära och det skall mycket till att få mig att tro att någon skulle svära till Guds ära . Begagna " fula"(?) ord till Guds ära men självklart kan man då hamna i en aldrig sinande diskussion om vilka ord som är fula.
Kort sagt- det blir onyttig lek med ord, ordklyverier som en kristen inte bör ägna sig åt om vi tar bibelns ord på allvar. Samtidigt bör man vara klar över att det är skillnad på "fula" ord om vi med det menar slentrianmässigt uttalade okvädingsord eller kraftuttryck och mera måleriska sådana.
Kort sagt igen. Det gäller att använda orden med försiktighet. Det kan också vara så att om man vårdar språket så riskerar man inte alla dessa betydelseförskjutningar som kan göra att bara en generation senare den som läser vad som skrivits gör en annan tolkning än vad som avsågs den gången det skrevs.
//HH
Det var Fröding som skrev dikten "Våran prost är rund som en ost".
RaderaPGG
Det är nog tyvärr mycket som sker i våra kyrkor idag som man kan ifrågasätta om det sker till GUDS ÄRA.
Radera"Präst från Skara stift"
Verkar ibland på mig som att människor med lite mesig bakgrund eller som arbetat i miljöer där det varit tabu att höja rösten får ilningar av välbehag av att liksom provocera omgivning med lite s.k. phult språk.
SvaraRaderaSjälv har jag tillbringat alltför många långa dagar på kaserngården och åhört kötteder som fått det att isa i blodet på mig. Tyvärr har jag inte alltid varit så ren i mun själv heller, lite sunt svärjande rensar sinnet när ilska eller bestörtning rusar till.
Men en hedervärd människa försöker väl ändå vårda sitt språk, uttrycka sig förfinat, leda tankebanorna förbi de slitna vulgarismerna?
GAF
Redan på Karl XII:s tid förvånade sig franska och brittiska diplomater, inresta via Marstrand, över svenskarnas kötteder. Oftast med religiösa undertoner.
SvaraRaderaÄr vi Europas Québécois?
GG
PGG,
SvaraRaderahelt riktigt. Jag kom på det efter att redan ha klickat på publicera. Räknade med att säkert kommer någon att påpeka detta misstag. Eftersom misstaget i sig inget hade med vad jag ville ha sagt så gjorde jag ingen egen rättelse.
//HH
Ordbruk och bokstavsskötsel kan innebära att vi i bildlig mening måste använda dynggrepen om vi får tala med Sven Stolpe.
SvaraRaderaAtt ickekristna använder svordomar är just ingenting att förvåna sig över, och tyvärr kan jag för egen känna att det är lätt att bli avtrubbad. En svordom där man inte väntar sig någon framkallar förvisso ännu obehag, och det känns mycket tråkigt när svordomar kommer från kristet håll, där man allra minst förväntar sig det. Att konstruera specialfall för att försvara användandet av grova svordomar förändrar just inget.
SvaraRaderaSvordomar av typen åkallan eller bekännelse till sin herre djävulen -givetvis med liten begynnelsebokstav, eftersom man inte tror på honom - är ytterst intressant. Håller denne de onda andarnas furste de små människorna i ett fast grepp, och tvingar dem att utstöta sitt credo?
RaderaHT