Lojal med dumheten

En arbetsplats och förhållandena där beskrevs och repliken föll om en trevlig person som nog var kompetent men det fanns en hake. "Hon är lojal med dumheten." Var det inte en utmärkt beskrivning av människor på många arbetsplatser. Lojal med dumheten!

Det betyder att hålla tyst med sin opposition och inte invända utan stilla gå undan och sköta sitt. Sådana medarbetare är uppskattade. Naturligtvis är de den smörja som får det sociala maskineriet att fungera. Och det håller. Länge. Men inte i längden.

Sådant folk kan komma sig upp. De har aldrig drivit resonemang men inte heller uttryckt någon egen mening. De har inväntat andras och ackomoderat sig därefter. Men det är skillnad på generaler och generaler. Somliga generaler är ypperliga på att få en militärmaskin att fungera med papper som skyfflas hit och dit och rutiner som förfinas samt, självfallet, dugliga på att hälsa förbimarscherande förband. Men därmed vet vi ingenting om hur de skulle vara i strid på riktigt. De som håller måttet då, kan visa sig vara helt andra personer. Kanske de som inte var lojala med dumheten...

Det mångomtalade ledarskapet handlar om att inbjuda till illojalitet. Solidariska medarbetare är inte rädda att föra fram sin mening och chefer blir inte kränkta av att höra annorlunda bedömningar men måste rätt självklart se till att kritiken får sin fortsättning i förslag till förändringar, kanske till och med i förslag till förbättringar. Jag lever i fördomen att den sortens chefskapaciteter kan inte förvärvas. De hör samman med person, dvs med naturliga gåvor, nådegåvor och den mognad som livet kan ge. Till skillnad från personer om vilka det kan sägas "hans livs motgång är att han aldrig mött någon motgång" är detta människor som varit igenom ett och annat och därför kan möta människor på inkännandets nivå.

Nu gled jag över i en kanske annan tanke. Det finns väldigt mycket av hjälpism i det kyrkliga. Det är folk som gärna gör något för andra och aldrig uppfattar att de utövar sin snällhet uppifrån. De märker inte det, uppfyllda av sin egen snällism som de är. För en generation sedan jagades hjälpismen utifrån Paulo Freire. Det var dåförtiden en nyttig renhållning och det är tid för den nu igen. För så märkligt ä det att orden som talar om att vi ska möta varandra kanske bara är ord och talet om att dela livserfarenheter just det där som folk uppifrån gärna gör. Vi vet väl alla hur somliga lärare uppträdde så - vänligt, inbjudande till samtal. När det inte riktigt skedde på deras villkor, klippte de till. "Vi hjälper er gärna. Vi inkluderar. Men vi inkluderar på våra villkor trots allt."

Var det en annan tanke - eller uttrycks lojalitet med dumheten också så, att vi håller inne med kritiska frågor?

Nu har jag inte talat om den inkarnerade dumheten. Det finns människor som helt enkelt är lite dumma, inte elaka utan dumma. De fattar vad de fattar och det betyder att de inte fattar. Jag utlade texten om de andra. De som fattar, men fattar att det enklaste är att vara lojal med dumheten. Det är dessa som blir problemet.