Tidningsläsning

Jag hade tidningsläsning att ta igen denna morgon. Slarvigt, det medges. Eller översiktligt. För det är samma nyheter i de olika tidningarna. Det andra är det roliga, debatt- och kulturartiklar. Om biskopsvalet i Växjö hade dr Lennart Johnsson skrivit i tre tidningar, om jag såg rätt. Jag tänker inte fundera över valet förrän efter det att nomineringarna är klara. Det blir de väl i dag, när nomineringsvalet konkurrerar med Bokmässan i Göteborg och Skördefesten på Öland.

BVokmässan kommer jag inte till. Förlagschefen påpekade hur de kristliga nu samlar sina resurser kring "Se människan". De kristliga förlagen finns inte lite här och var bland utställarna - med några viktiga undantag. De finns i religiösa hörnet. Det kan vara bra. Alla vet var de är. Och kyrkoliv passar väl in i kulturliv för bibliotekarier och lärare. Här kan själva relevansen visas upp.

Den finns. Den är själva idén. Jag läser i en kolumn att i Alvesta skrevs konfirmanderna in i söndags och nu ska de på läger. Komministern är nöjd. Konfirmandinskrivningen är "en av årets absoluta höjdpunkter" i församlingen. Komministern blir "lika upprymd och varm inombords". Det ska bli dagar fullspäckade av kunskap och upplevelser. Möten med varandra och Gud. Bra så. Och jag frågar inte var förra årets konfirmander nu är eller vilken konfirmandstatistik som redovisas detta år. Efter undersökningarna av den svenska skolan kan jag dock bli lite bekymrad.

Konfirmanderna får skriva loggbok och första frågan som ställs är varför de vill konfirmera sig. Nå, nu konfirmeras, man, konfirmerar inte sig, men vi hoppar över det. En flicka beskrev i sin loggbok för ett par år sedan att en äldre kompis sagt att "ni gett henne bättre självförtroende och det vill jag också ha, så därför vill jag konfirmera mig hos er".
Komministern skriver i sin kolumn: "Vi tittar på varandra och tårarna rinner."
Vi har lyckats bättre än vi anar, blir slutsatsen.

Finns det då inte skäl att gråta av ett helt annat skäl? Vad är det för skola vi har som inte lyckas med denna uppgift?
Det är väl bra om konfirmationstiden ger också detta, och det gör den nog inte så sällan. Men morgonens tidningsläsning om denna framgång blir för mig ändå en skolpolitisk fråga.

I övrigt ska jag fundera över kyrkvärden Eva Särnes fråga. Hon var lärare och skolledare och en viktig person i stadsdelen. Hon var glad över att människor kunde uppskatta dopet i familjehögmässan i Två Systrars. Men hon frågade: "Hur kommer det sig att människor som är så nöjda med vad de varit med om i söndags inte kommer tillbaka nästa söndag för att få vara med om det igen?"
Svaret kunde förstås vara att det behövs inte för barnet är nu döpt - men frågan ställs lite djupare än så.
Kunde svaret vara att utmaningen är att kämpa emot det självklara - nämligen att man går inte i kyrkan mer än då och då? Den självklara fördomen är en konsekvens av sekulariseringen.Och tänker man så, finns inte Kyrkan i livets mitt utan i ett religiöst hörn. Hur kommer det sig alltså att bara ett fåtal konfirmander finns med året efter? För att normen styr eller för att konfirmandtiden varit dålig. Jag föredrar att tänka det förra.
Det blir en större utmaning så.