Samvetsklausulen

Nu blir det komplicerat.
Riksdagen körde över kyrkomötet från år 1957, som sagt nej till förslaget om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst. I normalfallet hade kyrkomötets "nej" gjort en proposition omöjlig - men detta var hösten 1957 politiskt omöjligt. Alltså la regeringen fram sitt förslag och riksdagen röstade igenom det på våren 1958. Därefter inkallades ett nytt kyrkomöte som hade en enda uppgift: godta riksdagsbesluten. Om kyrkomötet skulle säga nej, skulle en parlamentarisk kris inträffa. Vilka konsekvenser den kunde få, visste ingen. Avskaffat statskyrkosystem eller förstärkt? Borttagen vetorätt låg i farans riktning och då skulle Svenska kyrkan bli vad hon inte ville vara - ett statsorgan.

När utskottsbehandlingen var igång märkte utskottssekreteraren att det fanns en stor enighet trots oenigheten. Den skulle komma till uttryck i betänkandet - och så blev det. Men Gunnar Hultgren hade från praktargruppen i Uppsala fått ett brev, undertecknat av gruppens ordningsman Karl-Erik Johansson, Visby, med frågan om det efter ett beslut skulle gå att avlägga prästlöftent om att följa Kyrkans ordning. Hultgren gav brevet till biskop Bo Giertz, som formulerade ett svar som Hultgren med någon språklig justering, kunde sända över. Frågorna i brevet är substansen i det som kom att kallas samvetsklausulen. Så förklaras också varför utskottet glömde att skriva något om kyrkomusikerna.

Kyrkopolitiskt betydde detta att det var lättare för de tveksamma att rösta ja till reformen, som kanske inte skulle få större betydelse än reformen fått i Danmark och Norge.

Politiskt var situationen dock besvärlig eftersom samvetsklausulen skulle kunna uppfattas signalera ett annat beslut än riksdagens. Ärendet var ju att få fram samma beslut på två ställen; riksdag och kyrkomöte. Ecklesiastikministern Ragnar Edenman fick därför agera i kyrkomötet och på en enig regerings vägnar förklara anslutning till det kyrkomötesutskottet lagt till.

Teologiskt betydde detta att ämbetsfrågan aldrig avgjordes som en lärofråga. I klartext kan en kyrkokristen i Svenska kyrkan med gott samvete avvisa reformen. Biskop och präst och befordrad kunde man bli utan vidare. Det var vad kyrkomötet beslutat år 1958. Ingen skulle tvingas handla mot sin samvetsbestämda övertygelse.

Juridiskt var klausulen att uppfatta som en i lagteknisk mening "motivskrivning".
Men kyrkomötet angav knappast en motivskrivning utan gav ett löfte.
Motivskrivningar har den egenheten att de faller när en lag avskaffas. Kan Svenska kyrkan låta ett förpliktande löfte falla eller står det kvar när lagtexten faller?

Lagen röstades bort av kyrkomötet år 1982 och kvinnoprästmotståndarna kommenterade sinsemellan att de aldrig trott att de skulle få uppleva den stunden. Nu är det den statliga lagen om jämställdhet som är basen för ämbetsreformen.

Gör det saken svår för alla kvinnoprästmotståndare som vigts efter 1983 - för de andra gäller de villkor som var när de vigdes? Inte självklart. Läget var besvärligt i flera år, vilket en läsning av kyrkomötesprotokollen visar.

Biskoparna fortsatte viga unga män som i ämbetsfrågan tänkte på det tidigare sättet, dvs allmänkyrkligt. 1993 skärpte biskoparna tonen och det blev vigningsstopp - men inte heller då konsekvent. Det var så svårt för den kyrkopolitiska majoriteten att regeringen i statskyrkosystemets sista år fick en framställan om att en renlärighetsformulering skulle undertecknas av prästkandidater, kyrkoherdepretendenter och till biskopstjänst hugade. Det är den så kallade idiotförklaringen. Det som där skrevs, var inte stort bättre än de formulering rektorn Kjell Hammar (M) föreslagit : att "i alla sammanhang fullt ut samverka med det motsatta könet". Jag försökte konstruktivt hävda att gamla mäns snuskiga fantasier inte borde få genomslag i det kyrkliga...

I Kyrkoordningen fördes meningen in:
 "5. har förklarat sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön" (jag letade i Kyrkoordningens register under rubriken "idiotförklaringen" men där fanns intet. Efter idogt letande återfinns stadgandet i KO 25 kap 2§, biskopar, 31 kap 2§, präster, 32 kap 2§, diakon.

Jag samarbetar med alla i vigningstjänsten för det är inte deras kön som jag samarbetar med och det är inte en fråga om prästens kön utan om prästens ämbete saken gäller. Ett problem har jag dock. Jag kan inte tänka mig att höra bikt i samverkan med diakon för den uppgiften är prästens egen. Vi behöver kanske inte gå vidare in på alla knepigheter med idiotförklaringen, som mest signalerar men inte reglerar. Det återstår nämligen att Svenska kyrkan skulle bekännelseavgöra ämbetsfrågan och dit har vi inte kommit.

Så vad med samvetsklausulen? Ställ frågan: Kan Svenska kyrkan springa ifrån sitt löfte 1958? Ser Svenska kyrkan den sortens löften som tidsbegränsade? Att staten gör så, behöver jag inte ha någon mening om. Men Svenska kyrkan?