tisdag 30 september 2014

Samvetsklausulen

Nu blir det komplicerat.
Riksdagen körde över kyrkomötet från år 1957, som sagt nej till förslaget om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst. I normalfallet hade kyrkomötets "nej" gjort en proposition omöjlig - men detta var hösten 1957 politiskt omöjligt. Alltså la regeringen fram sitt förslag och riksdagen röstade igenom det på våren 1958. Därefter inkallades ett nytt kyrkomöte som hade en enda uppgift: godta riksdagsbesluten. Om kyrkomötet skulle säga nej, skulle en parlamentarisk kris inträffa. Vilka konsekvenser den kunde få, visste ingen. Avskaffat statskyrkosystem eller förstärkt? Borttagen vetorätt låg i farans riktning och då skulle Svenska kyrkan bli vad hon inte ville vara - ett statsorgan.

När utskottsbehandlingen var igång märkte utskottssekreteraren att det fanns en stor enighet trots oenigheten. Den skulle komma till uttryck i betänkandet - och så blev det. Men Gunnar Hultgren hade från praktargruppen i Uppsala fått ett brev, undertecknat av gruppens ordningsman Karl-Erik Johansson, Visby, med frågan om det efter ett beslut skulle gå att avlägga prästlöftent om att följa Kyrkans ordning. Hultgren gav brevet till biskop Bo Giertz, som formulerade ett svar som Hultgren med någon språklig justering, kunde sända över. Frågorna i brevet är substansen i det som kom att kallas samvetsklausulen. Så förklaras också varför utskottet glömde att skriva något om kyrkomusikerna.

Kyrkopolitiskt betydde detta att det var lättare för de tveksamma att rösta ja till reformen, som kanske inte skulle få större betydelse än reformen fått i Danmark och Norge.

Politiskt var situationen dock besvärlig eftersom samvetsklausulen skulle kunna uppfattas signalera ett annat beslut än riksdagens. Ärendet var ju att få fram samma beslut på två ställen; riksdag och kyrkomöte. Ecklesiastikministern Ragnar Edenman fick därför agera i kyrkomötet och på en enig regerings vägnar förklara anslutning till det kyrkomötesutskottet lagt till.

Teologiskt betydde detta att ämbetsfrågan aldrig avgjordes som en lärofråga. I klartext kan en kyrkokristen i Svenska kyrkan med gott samvete avvisa reformen. Biskop och präst och befordrad kunde man bli utan vidare. Det var vad kyrkomötet beslutat år 1958. Ingen skulle tvingas handla mot sin samvetsbestämda övertygelse.

Juridiskt var klausulen att uppfatta som en i lagteknisk mening "motivskrivning".
Men kyrkomötet angav knappast en motivskrivning utan gav ett löfte.
Motivskrivningar har den egenheten att de faller när en lag avskaffas. Kan Svenska kyrkan låta ett förpliktande löfte falla eller står det kvar när lagtexten faller?

Lagen röstades bort av kyrkomötet år 1982 och kvinnoprästmotståndarna kommenterade sinsemellan att de aldrig trott att de skulle få uppleva den stunden. Nu är det den statliga lagen om jämställdhet som är basen för ämbetsreformen.

Gör det saken svår för alla kvinnoprästmotståndare som vigts efter 1983 - för de andra gäller de villkor som var när de vigdes? Inte självklart. Läget var besvärligt i flera år, vilket en läsning av kyrkomötesprotokollen visar.

Biskoparna fortsatte viga unga män som i ämbetsfrågan tänkte på det tidigare sättet, dvs allmänkyrkligt. 1993 skärpte biskoparna tonen och det blev vigningsstopp - men inte heller då konsekvent. Det var så svårt för den kyrkopolitiska majoriteten att regeringen i statskyrkosystemets sista år fick en framställan om att en renlärighetsformulering skulle undertecknas av prästkandidater, kyrkoherdepretendenter och till biskopstjänst hugade. Det är den så kallade idiotförklaringen. Det som där skrevs, var inte stort bättre än de formulering rektorn Kjell Hammar (M) föreslagit : att "i alla sammanhang fullt ut samverka med det motsatta könet". Jag försökte konstruktivt hävda att gamla mäns snuskiga fantasier inte borde få genomslag i det kyrkliga...

I Kyrkoordningen fördes meningen in:
 "5. har förklarat sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön" (jag letade i Kyrkoordningens register under rubriken "idiotförklaringen" men där fanns intet. Efter idogt letande återfinns stadgandet i KO 25 kap 2§, biskopar, 31 kap 2§, präster, 32 kap 2§, diakon.

Jag samarbetar med alla i vigningstjänsten för det är inte deras kön som jag samarbetar med och det är inte en fråga om prästens kön utan om prästens ämbete saken gäller. Ett problem har jag dock. Jag kan inte tänka mig att höra bikt i samverkan med diakon för den uppgiften är prästens egen. Vi behöver kanske inte gå vidare in på alla knepigheter med idiotförklaringen, som mest signalerar men inte reglerar. Det återstår nämligen att Svenska kyrkan skulle bekännelseavgöra ämbetsfrågan och dit har vi inte kommit.

Så vad med samvetsklausulen? Ställ frågan: Kan Svenska kyrkan springa ifrån sitt löfte 1958? Ser Svenska kyrkan den sortens löften som tidsbegränsade? Att staten gör så, behöver jag inte ha någon mening om. Men Svenska kyrkan?

18 kommentarer:

  1. Förklara varför just kvinnliga präster är det värsta som hänt i Svenska kyrkan! Visst, det finns ett bibelord från Paulus om att kvinnan ska tiga i församlingen, och det kan betyda att vi inte ska ha kvinnliga präster. Men det finns också andra bibelord som vi borde efterleva. Jesus själv säger till exempel om äktenskapet att "det Gud sammanfogat kan människor inte åtskilja". Och ändå lär det finnas präster som skilt sig och gift sig både två och tre gånger utan att det orsakat varken uppror eller upprop, och inga långa debattartiklar.

    Förklara för mig, som varken är teolog eller präst, varför ett ord från Paulus är så mycket viktigare är ett ord från Jesus!
    /K

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skulle tro att det beror på att de präster som är i den situationen ser ett kraschat äktenskap som ett misslyckande. Har åtminstone inte hört någon som försökt försvara sitt handlande med att det Jesus sagt i frågan är något tidsbundet och inte något vi behöver följa idag. Men du har förstås rätt i att ett ansvarslöst handlande på området kan väcka onödig anstöt.

      Sen gäller också (som jag försöker lära mina barn) att två fel inte gör ett rätt.
      /Per H

      Radera
    2. Till det Per H skrivit skulle jag vilja tillägga följande.

      Det är ju också så att de synder make och maka begått mot varandra, och som lett till att äktenskapet kraschade, kan bekännas och bli förlåtna medan en kvinnlig präst som fortsätter som kvinnlig präst framhärdar i sin olydnad mot Gud. Det är en väsentlig skillnad.

      Radera
    3. Det är faktiskt inte ett ord från S:t Paulus som ligger till grund för övertygelsen om att ämbetet är förbehållet mannen. Detta om att kvinnan ska tiga i församlingen har aldrig varit huvudargumentet. Det är det faktum att Jesus Kristus utvalde tolv män till apostlar som är grundvalen för åsikten. Och detta gjorde han trots att det fanns många kvinnor bland de som följde honom.

      Radera
  2. Jag är intresserad av hur man tänkt i fråga om biskopar i samband med samvetsklausulen. Som jag ser det var det mycket olyckligt att den - så vitt jag minns nu på rak arm - bara uttrycker att de som är biskopar ska kunna fortsätta att vara det, men inte att det också fortsättningsvis skulle vara möjligt att välja och viga nya biskopar som motsatte sig nyordningen. / Markus

    SvaraRadera
    Svar
    1. I den faktiska texten nämns såväl biskop präst som församling. Att det blev ett stopp berodde på utnämningspolitiken. Stiften förde som bekant fram även sådana som senare inte var beredda att viga oavsett kön.

      Radera
    2. Utskotets faktiska formulering:
      ”Vare sig nu lagförslaget bifalles eller avslås kommer nämligen den kyrkliga gemenskapen att utsättas för påfrestningar. Men då det för kyrkans gärning i vårt folk är av vital betydelse att undvika en kyrkosplittrande söndring, finner utskottet det nödvändigt, att dessa skiljaktigheter icke får överdrivna eller tillspetsade uttrycksformer och att ingendera meningsriktningen utsättes för sådan påverkan, som nu kan uppfattas såsom åsiktsförföljelse eller intrång på samvetets frihet.
      Skulle nu lagförslaget bifallas [sic!], finner utskottet det därför angeläget att hävda att detta icke får medföra skyldighet för biskop att mot sin religiöst grundade övertygelse viga kvinna till präst. Likaså vill utskottet som sin samfällda mening framhålla, att präst icke bör åläggas att i tjänsten utöva sådant som uppenbarligen skulle kränka hans samvete på grund av den övertygelse, han hyser i denna fråga. Inte heller får prästlöftena tolkas så, att den, som ställer sig avvisande till kvinnliga präster, icke skulle kunna avlägga dem.
      Vidare torde, där prästerlig tjänst skall utan föregående val tillsättas av Kungl. Maj:t eller domkapitel, kyrkorådet i sitt yttrande kunna ge till känna, huruvida det önskar, att kvinna därvid ej må komma ifråga. Även om dessa grundsatser tillämpas, lär det icke kunna helt undvikas, att det nya läget stundom kan vålla samvetsbetänkligheter, slitningar eller missnöje. Utskottet förutsätter emellertid, att biskopsmötet ägnar dessa frågor tillbörlig uppmärksamhet.”
      Edenman skrev under på en fullständig enig regerings vägnar.
      1966 års biskopsmöte skrev av innehållet.

      Radera
  3. "Idiotförklaringen" med dess könfixering signalerar vidare åt det "samkönade". Det är så det går till i de sammanhang där "varaglömska" och löftesbrott råder. Det gäller att anpassa sig till samtidens krav (denna tidsålders väsende). Att i samma andetag mena att detta skulle vara i harmoni med "evangeliets radikalitet" är lika trovärdigt som en varg i fårakläder.

    SvaraRadera
  4. Varför skulle en politikerstyrd kyrka i ett land präglat av rättspositivism bry sig om gamla löften?

    Rudbeckius

    SvaraRadera
  5. Den förklaringen är även jag mycket intresserad av. Liksom reaktioner på teorin om kontexten till Paulus yttrande. Kan det ha handlat om bekymmer med alltför pratsamma kvinnor på läktaren i samlingssalen? Ett råd från Paulus som tolkats på det sätt som männen i församlingen tyckte var mest lämpligt?
    Intressant diskussion, det också.
    Med önskan om en trevlig tisdag!
    Ingrid Berlin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bo Giertz försöker i skriften "Att tro som apostlarna" varför han inte tror att Paulus var särskilt irriterad på pratsamma kvinnor på läktaren i samlingssalen. Paulus förefaller ju dessförinnan ha uppmuntrat profetiskt tal utan särskild markering gentemot kvinnor.

      Radera
  6. Det hör till denna tidsålders väsende att det inte behöver vara samma sak; Att ha rätt som att få rätt. Men när Herren kommer tillbaka så blir det så.
    En annan i Halland.

    SvaraRadera
  7. En närmare läsning of 1:a Paulus brev till Korinterna 14:33-38 ger vägledning för alla ang. vem som är auktoriserad att förkunna Guds ord från predikstolen.

    Nils Bendtz

    SvaraRadera
  8. Man kan ju undra hur det gick med löftet från Kyrkomötet att den enskilda prästens syn på äktenskapet inte skulle påverka möjlighet till anställning, befordran etc.
    Det är inte ens fem år gammlat och bröts redan innan beslutet i KM.
    Det visar ju hur lite löften från Kyrkomötet är värda.

    SvaraRadera
  9. Anledningen till att 1958 års beslut är en vattendelare är mindre dess innehåll än det faktum att beslutet inte var uttryck för Kyrkans bästa förståelse av Guds vilja uttryckt i Bibeln (och tradition) utan ett beslut motiverat av världslig politik. I fråga efter fråga har man därefter slutat söka Guds vilja och istället fogat sig till tidsandan.

    SvaraRadera
  10. I biktsituationen är jag inte beredd att samverka med präster eller biskopar heller, alldeles oberoende av deras kön. Det bekymrar mig en del att Svenska kyrkan har ett växande antal präster och biskopar som har förklarat sig beredda att göra det. För det ingår i det som faktiskt står/sägs. Men kan man dömas för något man inte anklagades för, så kan man väl uppfattas ha sagt något annat än det man faktiskt sade också.

    SvaraRadera
  11. Oavsett hur man tolkar Guds ord kvarstår det faktum att det i beslutet fanns någon form av löfte att respektera dem som inte kunde "aceptera" kvinnor som präster. Detta löfte är hur eller hur sviktet.

    Ser sorgligt nog samma mönster när vi pratar om vigning av samkönade par.

    SvaraRadera