Lunch i London

Jag förklarade för länge sedan att barnbarnen innan de fyllt tio, ett efter ett, skulle få resa med sin morfar till London. Nu har barnbarn nr 3, Alma, kommit ifråga. Hon fick börja i Jorvik, dit jag behövde komma för lite research men sedan gällde London. Jorvik säger vi med vikingablod i ådrorna. York annars.

I går hejade vi på Colin Podmore. Som hastigast för Almas intressen gällde. Dr Podmore är en sällspord företeelse. Han är ekumen, har jobbat i Churchouse och i Lambeth och är nu generalsekreterare i oppositionens Forward in Faith. Något sådant är otänkbart i Svenska kyrkan och därmed tänkvärt.

Alma upptäckte ett par duvor som parade sig och drog slutsatsen att hannen bjudit på
Middag och så fick han. Nio år! Man inser i barnbarns sällskap ett och annat och uppmärksammar sådant man annars missat. Fem ekorrar i Jorvik/York t ex. Lärorikt att åka med barn.

Vi hamnade på lunch tack vare överste Salander. Jag visste att han var i London så när han ringde för att tråka mig för att jag bara sitter i Moheda, kunde jag triumfera. Han snackade in Alma och mig på den lunch han skulle på med överstelöjtnant Smythe. Jag tror att det brittiska försvarsdepartementet stod för lunchen! Överstelöjtnant Smythe var en trevlig bekantskap. Han berättade att Ian Paisley just dött. Jag har denna morgon inte hunnit läsa vad som skrivs om honom i brittisk press.

Man ska inte prata politik men Sykes är väl historia om inte helt. Jag visste att han dog 39 år ung efter att han och fransmannen Picot dragit upp gränserna i sanden och skapat det Mellanöstern vi känner. Ölt Smythe gav en del extra. Sykes framstod som mer kompetent än han var, de språk han uppfattades kunna, arabiska och turkiska, kunde han inte. Han strödde bara några fraser kring sig. Märkligt. Inte konstigt att det ser ut i den regionen som det gör, lunchkonverserade Salander och jag. Stackars Alma var lätt uttråkad men gillade den Bolognese hon fick. "Värre blir det", sa Smythe och beskrev hur fransmännen levererade vapen och ammunition till den judiska befrielserörelsen Haganah. Så medan engelska officerare och soldater offrade sina liv för fransmännen levererade de vapen som skulle döda engelska officerare och soldater i Palestina. Smythe undrade om jag visste hur det gått till när fransmännen såg till att underminera det brittiska imperiet. Jag visste nog inte men blev ändå inte förvånad.

Nu var ju resan till för Almas skull så vi fick tacka för oss. Jag fattade dock hur kul mina vänner de svenska överstarna kan ha det på jobbet. De får veta mycket - och det får ni också! Snart lyfter planet till CPH. Men det vill jag ha sagt: resa med nioåringar är bildande på många sätt. Insikterna om Mellanösterns roll som offer för fransk och engelsk imperialism kanske skulle fördjupas för kyrkomötets del? Är det det klassiska att ont föder ont?