Det kan inte hålla!

Jag ber att få dra fram Churchill-citatet igen:
"Då de stora organisationerna i denna värld utsättas för en spänning utöver bristningsgränsen, faller deras byggnad oftast ihop på alla punkter samtidigt. Det finns ingenting, varpå ens den klokaste politik kan bygga. Intet fotfäste kan upptäckas för dugligheten eller tapperheten, ingenting finnes som kan skänka ett räddningsförsök auktoritet eller framgång."
(Churchill, Det stora kriget. Folkupplagan 1939 s 1443)

Det ser dystert ut för Svenska kyrkan och det är nog inte helt fel att citera en man som heter just så. Church ill! I Smålandspostens del B, Lokalt, redovisas på första sidan att "Jag är ledsen och besviken". Komministern i Älmeboda, Carla Svenningsson, är varslad om uppsägning på grund av arbetsbrist. Nu finns protestlistor utlagda. Församlingsrådets vice ordförande är också ledsen. Och Älmebodaborna vet att berätta att Tingsryds pastorat saknar kontroll över sin ekonomi. Tingsryd har räknat fel på 15 miljoner för de kommande fem åren, vilket torde betyda 15 miljoner back. Det betyder uppsägning av två nyanställda komministrar - i Urshult och Älmeboda. Finns det några alternativ till uppsägning. Kyrkoherden säger till Smålandsposten att det inte finns någon plan B om domkapitlet fattar beslut att uppsägningarna är felaktiga. Det kan bli intressant. Vilken ska minimibemanningen i pastoratet vara?

Jag förmodar att Tingsryd inte kommer att vara ensamma om att hamna i den här situationen. Och nyheten skakar kanske om här och var denna morgon. Hur kunde det hända? Den insiktsfulle talade om "katastrofen i södra Kronobersg län", dvs gammalkyrklighetens fäste.
Jag prövar några förklaringsmodeller.

Bristande allvar
Gammalkyrkligheten brast inte i allvar. Den visste något om salighetens ordning, medel och mål - och den var på sin tid en folklig kyrkväckelse. Men den kunde inte förnyas. De gammalkyrkliga ligger på kyrkogården. Varför kunde inte stiftsledningen stötta ett arbete så att gammalkyrkligheten i sin fromhetstradition kunde förnyas? Och varför kunde den inte själv? Högkyrkliga präster i Småland knöt an - men det var, också detta, i avfolkningsbygder. De som i tid försökte tala om annalkande kriser, troddes inte. Varför inte det? De tänkte ju fel om ämbetet och då förstod alla hur fel de hade i allt. Och fortfarande var ju kyrksamheten långt över riksgenomsnittet för att inte tala om Stockholm. Allt står väl till. Klart att kyrkan som funnits sedan urminnestid, ska finnas kvar i det kyrkliga Kronobergs län. Att antyda problem tyder på otro för Jesus har uppstått ....
Jo, det har han. Det är glädjande - och allvarligt.

Bristande medvetenhet
Jag är kritisk mot präster och jag tycker samtidigt synd om dem. De serverades ostkaka med grädde och sylt av vänliga människor. De skötte begravningarna väl. De hade ansvar för folkbokföring och kyrkogårdar samt personal och de försökte i allt detta möta människor - men det var människor som visste uppföra sig i prästens närhet men som slutat tro det budskap prästen förkunnade. Det sa de förstås inte - men de hade upphört att vara gudstjänstfirande församling för att i stället då och då konsumera det prästerna producerade. Vilken präst ville se det? Och om prästen såg, vad kunde göras? Kristendomsundervisningen var plötsligt väck och tron förmedlas där det finns en kunskap. Tron blev ett intresse bland andra intressen i fritidssektorn.
Det kan bara leda till ett. Många ville inte se det.
Och lokalt satt en uppsättning politiker och fattade beslut. Det blev som det blev. Gustaf Wingren såg problemet när beslutsfattande flyttats från gudstjänstfirande. Det la ett ansvar någon annanstans, inte hos det folk som konkret var Guds folk på platsen.

Bristande ansvar
Stiftsledningen skulle på 1970-talet tagit upp frågan om God in the Countryside. Det gjordes några sådana ansatser av Kjell Barnekow och Herbert Olsson, ansatser som blev att par stencilerade sidor som en anteckning till det socialetiska projektet. Egentligen tog ingen ansvar. Det betyder att allt fick fortsätta som det var - med tillskott av lite moderna hjälpmedel som nytt konfirmationsmaterial samt församlingsblad. De präster som hade något annat att säga var elaka. Jag var en sådan elak präst.
Och folket? Var fanns ansvaret för att det skulle firas levande gudstjänst i församlingskyrkan och vem tog det, söndag efter söndag. Hur kan någon tro att ett kyrkosystem där folk inte längre vill fira gudstjänst ska kunna upprätthållas - och varför skulle det det?

Bristande kompetens
Jag har under hela min prästtid sett kyrkoherdar och undrat. Jag har sett komministrar också för den delen. Min undran har gällt hur de kyrkliga cheferna egentligen kunnat utföra något i sin ledningsfunktion. Och det är just det de inte har. Men en general kan mönstra trupper på en kaserngård utan att det ställer till med något. Åren går och trupper marscherar. Annorlunda blir det vid kris- och krig.

Nu valdes kyrkoherdar och kyrkliga chefer. Jag antar att de valdes för att inte ställa till med något och det var just det de inte gjorde. Prästval var något i särklass. "Tänk om vi skulle tillsätta läkare på det viset!" sa en sakkunnig landstingsanställd. Men blev det stort bättre när kyrkoråd tillsatte? Frågades efter kompetens? Eller var kriteriet "havlighet" det som gällde? På det kriteriet kunde folk medvetet väljas bort. Vem trodde att det i längden inte skulle få några konsekvenser?

Och folket, det Guds folk på platsen som skulle skolas att ta ansvar - var fanns det? Folket blev inte en församling utan konsumenter av det arbetslagen producerade. De trofasta fortsatte gå. Några av de trofasta kunde understundom ställa sig frågan varför de faktiskt gick. Kanske var det pliktkänslan.

Det är mycket som inte kan hålla i Svenska kyrkan.

Domkapitlet tar upp frågan om uppsägning den 12 september. Jag tror att kapitlet då ska behandla tillsynsärendet mot mig då och att jag fick fel besked om datum tidigare. Det förvånar mig inte. Nu senast ser jag i det justerade protokollet att en präst som förlorat sin vigselbehörighet sedan han vigt utan giltigt hindersprövningsintyg inte får någon påföljd av domkapitlet. Det var väl bra. Men det uppseendeväckande var att fallet kom till Domkapitlets kännedom den 15 augusti 2015. Att ett helgat domkapitel skulle kunna vara på två ställen samtidigt, bilokation, det kan jag tänka. Men att Växjö domkapitel så fritt rör sig mellan eonerna, det förbryllar. Vad mer kan domkapitlet berätta om händelser i framtiden? Att Tingsryds pastorat tydligt illustrerar framtidens och stordriftens Svenska kyrka?

Hur var det nu Churchill sa?