tisdag 9 september 2014

Kärleksbombning

Först är det som vanligt numera.

Svenskarnas Parti, som tycks så obetydligt att det aldrig presenteras i opinionsundersökningar, kom till Västerås och då skulle det ringas i domkyrkans klockor och hållas gudstjänst. Självfallet var detta ett heroiskt ställningstagande mot Svenskarnas Parti och för viktiga basvärden som det där med alla människors lika värde. Man skulle kunna kalla gudstjänsten för en provokation, ett försök att kalla fram den andres röst. Det lyckades, för någon eller några försåg domkyrkan liksom Rudbeckiusgymnasiet med nazistsymboler under natten. Svaret blev en kärleksbombning av domkyrkan, inte av den anrika gymnasieskolan väl att märka. Folk kom för att pryda domkyrkan med hjärtan. Kärleken har segrat därmed.

Om det lilla partiet hade fått tala för sina anhängare, hade en handfull personer stått någonstans i Västerås och manifesterat för svenskhet. Ingen hade egentligen lagt märke till händelsen. Ingen tidning hade skrivit. I stället har alltså den motsatta strategin valts, strategin att göra massiv reklam för Svenskarnas Parti. Ingen har hört vad partiet sagt, för oftast har talaren överröstats, tycks det mig. Men budskapet handlar om en konstruerad svenskhet och om nationella/socialistiska ideal. Den unge mannen i svart skjorta och med torshammarsmycke i Alvesta kommun kanske dock inte är så värst till valmagnet. Sannolikt är han inte skallmätt och hade vid en skallmätning inte fått så goda värden som jag. Vad Svenskarnas Parti har att säga borde enkelt kunna bemöta - om det ens finns behov.

Nu har partiet fått sin gratisreklam. På tjänstetid har kyrkvaktmästare, kyrkomusiker, präster, informatörer och en del andra fått ägna sig åt en snällismgudstjänst. På tjänstetid har polis kommenderats ut. Motstrategin har blivit bästa stöd för uppmärksamhet kring Svenskarnas Parti. Hur kunde det bli så upprepat dumt?

Är inte kärleksbombningen fin, då?
Jag vet inte.
I Västerås finns domkyrkan för att kärleksbomba staden och alla dess invånare. Klockorna ringer för att den avslöjade hemligheten om Guds kärlek ska förkunnas och praktiseras, dvs räckas människor och tas emot i trogna hjärtan. Denna kärleksbombning ska hamna i människors fötter och händer och hjärnor och bli klokskap i fortsatt kärleksbombning genom deras liv. Det innefattar uppgiften för dessa människor att vara kungar, präster och profeter.
Kungar - med ansvar att ordna förhållandena i världen.
Präster - med ansvar att bära allt i bön till Gud för det är en viktig del av de troendes allmänna prästadöme.
Profeter - med ansvar att dra gränsen mellan ont och gott. Det sista är svårare än att reflexartat ställa upp för all slags snällism. Profeter genomskådar och ser konsekvenser och kan agera just därför.

Firas nu inte gudstjänst som gör oss kapabla att vara just kungar, präster och profeter, det gudsfolk som ska förkunna Guds underbara gärningar, återstår kanske inget annat än ett annat perspektiv, ett där ett kyrkhus kärleksbombas i sympati med det stackars hus som utsatts för klotter. Jag kan inte bestämma mig. Ska man efter skadegörelsen om folket i domkyrkan samlat till klockringning nu säga "dom bad om det" eller "dom bad för lite"?

Det borde vara rätt allvarligt att vara kyrkokristen i denna tid.
Tillståndet i världen blir ett tillstånd i Kyrkan och i själen lika självklart som att tillståndet i själen och i världen blir ett tillstånd i Kyrkan.
Same shit but different, som helgonen brukar säga.
Det kräver en mer kvalificerad kärleksbombning.
Det kräver kyrko-LIV. Consider your call, helt enkelt.

5 kommentarer:

  1. Tydligen finns numera föga plats för Kyrkans version av "call" i människors liv. Kanske ännu mindre för Kyrkans "consideration". Sådant har man inte tid, ork eller motivation för. Och snällism är väl ändå inte så illa? Nog är kyrkans modernisering och anpassning till kvarvarande marknadsnisch najs och relevant? Åtminstone jag uppskattar all snällism. Den ger mer mat i skålen och mer kel.

    Egentligen är ni människor numera väldigt lika oss katter. God mat, lite kel, lite spänning, hålla sig fin, lite inbördes väsande. Behöver man mer under sin tid på jorden?

    Bill och Bull tycker inte heller det. Men med den där löjlige Svanslösingen vet man ju aldrig.

    Elaka Katten Måns

    SvaraRadera
  2. Gammelmaja i Domkyrkotornet låter meddela att hennes gikt har blivit så mycket sämre av allt dongandet så snart Katternas parti ska samlas.

    LG

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja eftersom hon, som tur är, är nästan stendöv, blir det främst vibrationerna som orsakar problem för henne. Därav giktsymptomen.

      Elaka Katten Måns

      Radera
  3. En gång köpte jag ett hus av biskopen i Västerås, Arne Palmqvist. Huset var billigt -- detta var 1987 -- 50000 kr, och fast biskopen hade bjudit ut huset för 80000 så var han tillmöteskommande och sålde huset till mitt pris. Då insåg jag att Svenska kyrkan var god. Tack gode Gud för mitt billiga hus, en gammal bergsmansgård från 1760, som Nordiska museet hade fotograferat och mätt upp på 1920-talet eftersom det ansågs ha unika byggnadshistoriska kvaliteter. Tänk om biskopen hade vägrat att slå av på priset! Då hade jag och min dåvarande sambo inte haft råd att köpa stället, utan istället hade det unika huset prisgivits åt tidens nedbrytande kraft och varit rivit idag pga eftersatt underhåll. Men biskopen, han var snäll och gick ned 30000 kr i pris så att jag, som inte hade arbete och inga pengar kunde låna hela köpesumman på 40 år och rädda huset från rivning. Därför gör det mig så ledsen att höra om de elaka människor som besudlat domkyrkan i Västerås med nazistsymboler -- vet dom inte att biskopen där är jättesnäll? Det är verkligen för sorgligt med alla dessa otacksamma människor...

    SvaraRadera
  4. Dom har väl inte fått köpa avstyckade gårdar billigt? Det kanske är därför de är arga?

    SvaraRadera