Kärleksbombning

Först är det som vanligt numera.

Svenskarnas Parti, som tycks så obetydligt att det aldrig presenteras i opinionsundersökningar, kom till Västerås och då skulle det ringas i domkyrkans klockor och hållas gudstjänst. Självfallet var detta ett heroiskt ställningstagande mot Svenskarnas Parti och för viktiga basvärden som det där med alla människors lika värde. Man skulle kunna kalla gudstjänsten för en provokation, ett försök att kalla fram den andres röst. Det lyckades, för någon eller några försåg domkyrkan liksom Rudbeckiusgymnasiet med nazistsymboler under natten. Svaret blev en kärleksbombning av domkyrkan, inte av den anrika gymnasieskolan väl att märka. Folk kom för att pryda domkyrkan med hjärtan. Kärleken har segrat därmed.

Om det lilla partiet hade fått tala för sina anhängare, hade en handfull personer stått någonstans i Västerås och manifesterat för svenskhet. Ingen hade egentligen lagt märke till händelsen. Ingen tidning hade skrivit. I stället har alltså den motsatta strategin valts, strategin att göra massiv reklam för Svenskarnas Parti. Ingen har hört vad partiet sagt, för oftast har talaren överröstats, tycks det mig. Men budskapet handlar om en konstruerad svenskhet och om nationella/socialistiska ideal. Den unge mannen i svart skjorta och med torshammarsmycke i Alvesta kommun kanske dock inte är så värst till valmagnet. Sannolikt är han inte skallmätt och hade vid en skallmätning inte fått så goda värden som jag. Vad Svenskarnas Parti har att säga borde enkelt kunna bemöta - om det ens finns behov.

Nu har partiet fått sin gratisreklam. På tjänstetid har kyrkvaktmästare, kyrkomusiker, präster, informatörer och en del andra fått ägna sig åt en snällismgudstjänst. På tjänstetid har polis kommenderats ut. Motstrategin har blivit bästa stöd för uppmärksamhet kring Svenskarnas Parti. Hur kunde det bli så upprepat dumt?

Är inte kärleksbombningen fin, då?
Jag vet inte.
I Västerås finns domkyrkan för att kärleksbomba staden och alla dess invånare. Klockorna ringer för att den avslöjade hemligheten om Guds kärlek ska förkunnas och praktiseras, dvs räckas människor och tas emot i trogna hjärtan. Denna kärleksbombning ska hamna i människors fötter och händer och hjärnor och bli klokskap i fortsatt kärleksbombning genom deras liv. Det innefattar uppgiften för dessa människor att vara kungar, präster och profeter.
Kungar - med ansvar att ordna förhållandena i världen.
Präster - med ansvar att bära allt i bön till Gud för det är en viktig del av de troendes allmänna prästadöme.
Profeter - med ansvar att dra gränsen mellan ont och gott. Det sista är svårare än att reflexartat ställa upp för all slags snällism. Profeter genomskådar och ser konsekvenser och kan agera just därför.

Firas nu inte gudstjänst som gör oss kapabla att vara just kungar, präster och profeter, det gudsfolk som ska förkunna Guds underbara gärningar, återstår kanske inget annat än ett annat perspektiv, ett där ett kyrkhus kärleksbombas i sympati med det stackars hus som utsatts för klotter. Jag kan inte bestämma mig. Ska man efter skadegörelsen om folket i domkyrkan samlat till klockringning nu säga "dom bad om det" eller "dom bad för lite"?

Det borde vara rätt allvarligt att vara kyrkokristen i denna tid.
Tillståndet i världen blir ett tillstånd i Kyrkan och i själen lika självklart som att tillståndet i själen och i världen blir ett tillstånd i Kyrkan.
Same shit but different, som helgonen brukar säga.
Det kräver en mer kvalificerad kärleksbombning.
Det kräver kyrko-LIV. Consider your call, helt enkelt.