Det tankeslappa

Ordet är "relevans". Det är så de kristliga säger. Kyrkan måste visa sig vara relavent och fira relevanta gudstjänster. Det betyder en vision om nya tag och en insikt om det problematiska med den så kallade "innegruppen". Det är den som kan ha svarat på remissen om kyrkohandboken och därmed kan vi förstå att svaren blivit fel. Egentligen är nog de som vi ska visa oss vara relevanta för väldigt mycket mer positiva till de kyrkohandboksförslag som läggs fram. Nu gäller det nämligen att nå dem som röstar bort gudstjänsten med fötterna och få bort allt som skapar avstånd. Det som skapar avstånd är det som uppfattas som krångligt eller svårt.

Ni förstår hur det tänks - om nu detta alls ska kallas tanke.
Det finns sådana som tänker med hjärtat men aldrig kopplar på hjärnan. Relevans är ett sätt att tala om en kyrka som inte är folklig men inte heller trygg i sitt möte med människor och alls inte stolr över sina egna erfarenheter. En räddhågad kyrka - eftersom Svenska kyrkan är en kyrka som lever i rädsla inför framtiden och inför sina medlemmar. Det är självklart. Det går inte att lita på medlemmarna. De kanske bestämmer sig för att de inte vill vara med och betala. Då är det kört. Alltså måste Svenska kyrkan placera sig så att ingen utmanas och alla är beredda att betala för att få möta den relevanta kyrkliga strukturen.

Naturligtvis är detta för sent. De avgörande besluten togs när kunskapsbasen för praktiserad kristen tro försvann. 1964 inleddes den processen. Konfirmationsundervisningen kunde självklart inte fylla det tomrum som då uppstod. Och ser vi på församlingarnas studiearbete idag är det inte så mycket att hurra över. Kolla själva! Vi fåt ett kyrkfolk med någon kunskap och i allmänhet ett svenskt folk utan kunskap om kyrkokristendom - eller kristendom i stort - och därmed uppstår det avstånd som steg för steg leder till kollaps. Det finns inte folk nog att bära Svenska kyrkan - inte i tro och liv, inte med pekuniärt understöd (kyrkoavgift).

Jag pekar på faran att Svenska kyrkan kommer att uppfattas som "dom andra", de som ägnar sig åt något som inte angår oss andra. Det kyrkliga livet är okänt och då måste det bli så. Det kommer, märk mkina ord, en tid när det folkliga inte längre garanteras av kyrkoherdens medlemskap i Rotary.

Men hur blir det för mig, som känner det kyrkliga livet? För mig är risken att Svenska kyrkan - steg för steg - blir en känd värld som inte angår mig.
Jag ser de religionsvetenskapligt utbildade stiger fram som - teologer. Men när jag lyssnar, hör jag också allt det de inte kan och inser vilka resonemang de saknar förutsättningar inte bara att förstå utan också följa. Det bisarra är nu att de svenskkyrkliga inte klarar verkligheten, sekulariseringen och dess konsekvenser. Klarar man inte denna verklighet mentalt, går den inte att hantera. Då måste den besvärjas. Alltså talar man om bristande kyrklig relevans och utbredd folklig fromhet.

Det vilar rätt mycket desperation över det hela. Min käre vän menade att den liberalteologiska undervisning med etisk betoning han fått i skolan, han började år 1958, nu äntligen slår igenom när kristendom eticeras. Kyrkomötet illustrerar saken! Det är sant. Men kan inte Svenska kyrkan bygga levande församlingar, måste detta bli resultatet. Inte en kyrka i folket eller en kyrka som bärs av folket utan en kyrka för folket, uppifrån och som producent av de tillbehör till folklivet som uttrycker relevans.

Det handlar inte om analyser utan om stämningslägen och förnimmelser.
Sådant räcker förstås inte. Saken gäller nämligen inget mindre än själva heligheten, den som möter människors djupa längtan och heligheten bärs av uppenbarelsen, avslöjandet från Gud, det saksammanhang som det är Kyrkans uppdrag att bära fram.

Nu uppstår frågan - vad gör att jag denna kyrkomötessessions sista morgon drabbas av dessa tankar? Är kyrkomötet ett tillfälle för besvärande insikter?