fredag 26 september 2014

Det tankeslappa

Ordet är "relevans". Det är så de kristliga säger. Kyrkan måste visa sig vara relavent och fira relevanta gudstjänster. Det betyder en vision om nya tag och en insikt om det problematiska med den så kallade "innegruppen". Det är den som kan ha svarat på remissen om kyrkohandboken och därmed kan vi förstå att svaren blivit fel. Egentligen är nog de som vi ska visa oss vara relevanta för väldigt mycket mer positiva till de kyrkohandboksförslag som läggs fram. Nu gäller det nämligen att nå dem som röstar bort gudstjänsten med fötterna och få bort allt som skapar avstånd. Det som skapar avstånd är det som uppfattas som krångligt eller svårt.

Ni förstår hur det tänks - om nu detta alls ska kallas tanke.
Det finns sådana som tänker med hjärtat men aldrig kopplar på hjärnan. Relevans är ett sätt att tala om en kyrka som inte är folklig men inte heller trygg i sitt möte med människor och alls inte stolr över sina egna erfarenheter. En räddhågad kyrka - eftersom Svenska kyrkan är en kyrka som lever i rädsla inför framtiden och inför sina medlemmar. Det är självklart. Det går inte att lita på medlemmarna. De kanske bestämmer sig för att de inte vill vara med och betala. Då är det kört. Alltså måste Svenska kyrkan placera sig så att ingen utmanas och alla är beredda att betala för att få möta den relevanta kyrkliga strukturen.

Naturligtvis är detta för sent. De avgörande besluten togs när kunskapsbasen för praktiserad kristen tro försvann. 1964 inleddes den processen. Konfirmationsundervisningen kunde självklart inte fylla det tomrum som då uppstod. Och ser vi på församlingarnas studiearbete idag är det inte så mycket att hurra över. Kolla själva! Vi fåt ett kyrkfolk med någon kunskap och i allmänhet ett svenskt folk utan kunskap om kyrkokristendom - eller kristendom i stort - och därmed uppstår det avstånd som steg för steg leder till kollaps. Det finns inte folk nog att bära Svenska kyrkan - inte i tro och liv, inte med pekuniärt understöd (kyrkoavgift).

Jag pekar på faran att Svenska kyrkan kommer att uppfattas som "dom andra", de som ägnar sig åt något som inte angår oss andra. Det kyrkliga livet är okänt och då måste det bli så. Det kommer, märk mkina ord, en tid när det folkliga inte längre garanteras av kyrkoherdens medlemskap i Rotary.

Men hur blir det för mig, som känner det kyrkliga livet? För mig är risken att Svenska kyrkan - steg för steg - blir en känd värld som inte angår mig.
Jag ser de religionsvetenskapligt utbildade stiger fram som - teologer. Men när jag lyssnar, hör jag också allt det de inte kan och inser vilka resonemang de saknar förutsättningar inte bara att förstå utan också följa. Det bisarra är nu att de svenskkyrkliga inte klarar verkligheten, sekulariseringen och dess konsekvenser. Klarar man inte denna verklighet mentalt, går den inte att hantera. Då måste den besvärjas. Alltså talar man om bristande kyrklig relevans och utbredd folklig fromhet.

Det vilar rätt mycket desperation över det hela. Min käre vän menade att den liberalteologiska undervisning med etisk betoning han fått i skolan, han började år 1958, nu äntligen slår igenom när kristendom eticeras. Kyrkomötet illustrerar saken! Det är sant. Men kan inte Svenska kyrkan bygga levande församlingar, måste detta bli resultatet. Inte en kyrka i folket eller en kyrka som bärs av folket utan en kyrka för folket, uppifrån och som producent av de tillbehör till folklivet som uttrycker relevans.

Det handlar inte om analyser utan om stämningslägen och förnimmelser.
Sådant räcker förstås inte. Saken gäller nämligen inget mindre än själva heligheten, den som möter människors djupa längtan och heligheten bärs av uppenbarelsen, avslöjandet från Gud, det saksammanhang som det är Kyrkans uppdrag att bära fram.

Nu uppstår frågan - vad gör att jag denna kyrkomötessessions sista morgon drabbas av dessa tankar? Är kyrkomötet ett tillfälle för besvärande insikter?

9 kommentarer:

  1. Detta inlägg beskriver den partipolitiskt bundna kyrkogemenskapen som saknar frimodighet och som sitter fast i sin "successiva uppenbarelse". Av de nu redan vissnade "nya moderaterna" har man lärt sig att man måste "leverera relevans". Av den nu ganska trötta socialdemokratin har man lärt sig att "anpassa sig efter denna tidsålders väsende" det som på tyska kallas "Verheutigung" eller som italienarna säger "aggiornamento". Av de gröna, som nu inte bär koftor utan kavajer, har man lärt sig att klimatfrågorna är avgörande. Vi ser en partipolitiskt bunden kyrkogemenskap fylld av Martas mångfaldiga bekymmer som saknar Marias del. Är det inte dags att göra Maria sällskap? Istället för att leverera relevans kan vi elevera sakrament. Istället för Verheutigung kan vi gå till källorna. Istället för att prioritera klimatfrågorna kan vi prioritera Kristus.

    SvaraRadera
  2. Nä kyrkomötet är ingen plats för insikter.
    Det är en plats för fastställande av sedan länge redan fattade beslut.

    Det kanske därför BA inte bryr sig om att motionera, besluten är redan fattade tillsammans med S, C, FiSK.

    SvaraRadera
  3. "Det vilar rätt mycket desperation över det hela. Min käre vän menade att den liberalteologiska undervisning med etisk betoning han fått i skolan, han började år 1958, nu äntligen slår igenom när kristendom eticeras." DS har helt rätt; desperationen lyser igenom lång väg. Det går inte att förena en kulturmarxistisk "vision" om den emanciperade mänskligheten med kristendomens kallande till ansvar genom självbesinning, syndamedvetande och först därefter gärningar, närmare bestämt kärleksgärningar. Inte ens i Svenska Kyrkan som överlevt sig själv, trygg i hägnet av en korporativ statsmakt med behov av en "andlig" sanktion. När Kierkegaard skrev Kärlekens gärningar om ansvaret som åvilar envar kristen, skrev Marx Det kommunistiska manifestet. Ansvar kontra emancipation (läs: Allt är tillåtet, Dostojevskij). Kierkegaard förstod att den dichotomin var antitetisk, och att ingen kristenhet i världen kunde överbrygga den genom att i Hegelsk anda abstrahera (med dagens språkbruk: globalisera) sig ur den för att nå fram till nästa steg i andens utveckling på världshistoriens scen. Inte på annat sätt än genom att glömma Kristus i sammanhanget, vilket Kierkegaard ständigt återkom till. Nej, kristenheten (läs folkkyrkan) måste gå under, om den inte besinnar sitt ansvar, genom insikten att den aldrig kan vila på något abstrakt "folk", utan bara på den enskilde. Men "den enskilde", han som aldrig kan glömma Kristus, honom har SveK gjort sig av med, och därmed beseglat sitt eget öde. Och lämnat landet som kyrkan skulle ta ansvar för, att ostyrt driva vind för våg. I ett annat land kan en sådan enskild göra hela skillnaden, om folket där ännu har öron att höra med -- Sören Krarup, t.ex.: http://snaphanen.dk/2014/09/25/mikael-jalving-soren-krarup-og-hans-tid/

    SvaraRadera
  4. Böj knä med dina Frimodiga kamrater i KM. Ta i anspråk de Andens gåvor ni rustats med, och be om Herrens Välsignelse över kyrkans ledare Någon behöver "ställa sig i gapet" och be om förlåtelse för det vi ställt till med. Var finns förebedjarna?

    SvaraRadera
  5. Jag känner mig mer och mer främmande för det som pågår. Folk vet inte vad kristendomen handlar om. Det är ju synd om dem.

    SvaraRadera
  6. Du fäktar väl och mycket men har ingen grund att tala utifrån. Problemet är bara att det grundlösa inte bara gäller i kyrkomötet utan i det mesta av vad som skulle vara ett tänkande Sverige. Samvetsbristen är total och den slår på alla nivåer. Ingen kan tänka och tala till det bättre om där inte finns en ärlig tanke om att det kan gå fel. Jag kan påstå osanna saker. Vi behöver rätta för att bli bättre. Att dra in bön i Jesu namn förändrar faktiskt förutsättningarna. Han ger nytt mod och ny kraft. Han vill döma och frälsa.

    SvaraRadera
  7. Tänk om det ändå fungerar för detta okunniga folk?

    Alltså nedslipade, tröskellösa gudstjänster med nymoderna "moralkakor" i predikan och böner, utan nattvardens "skrämmande" blodsmystik, utan syndabekännelsens självförakt? Med AB-läsande präster förankrade i FI och MP i stället för SvD- och SPT-läsande i det gamla högerpartiet? En entrepenörskyrka som levererar det marknaden för stunden efterfrågar? Håller kunden nöjd och avvecklar olönsamma verksamheter som inte längre visar gröna siffror? Slutar marknadsföra produkter som knappast efterfrågas?

    Har ekonomerna tagit över?
    Kommer de i så fall att lyckas?

    Argus

    SvaraRadera
    Svar
    1. Argus

      Protestantismens dilemma är just detta att man är på flykt från klippan, och måste tillfredställa den hand som föder dig.

      Det medlemmarna kräver, får organisationen tillhandahålla, så att kulorna trillar in.

      Men den som gifter sig med samtiden, blir snart änkeman. Och få kan tjäna både Gud o Mammon...

      Att bli en av världens rikaste "kyrkor", kan ha sitt pris.

      Och klippmän är guld värda. Ja guld är ju faktiskt det (gat)stenarna är gjorda av i det nya Jerusalem.

      Radera
    2. Argus och Annorzzz, ni gör båda två mycket träffande analyser av tillståndet i den postkristna organisationen som kallar sig för den "Svenska kyrkan".
      Problemet är värre än vad ni beskriver, det är fråga om en fullfjättrad övergång till att tjäna "Världen" och att genom att göra detta inleda sig själv i en dans med den fallne fursten!
      Det finns fickor, i bästa fall församlingar, av kristendom kvar i Svky, men i stort är allt förlorat och ingenting kvar att bygga på!!
      /Antony

      Radera