Präst i Halland - eller en kväljande dom

Domkapitlet i Göteborg klippte till. En präst i Halland miste i fredags behörigheten att vara präst. Domen är omfattande, 16 sidor, och rätt upplysande.
http://kyrkligdokumentation.nu/goteborgsbeslut0914.pdf

Jag läste pressmeddelandet också. Där heter det:
"I predikan förklarade prästen, att de som säger ja till prästvigda kvinnor går miste om frälsningen." Men det har han inte sagt! Varför ska resonemang som från början var komplicerade i ett mycket komplicerat sammanhang förenklas intill förfalskningens gräns?

Alla läser förstås inte domen. Jag tänker inte kommentera den särskilt mycket. Jag finner den orimlig.

Också om prästen hade fel i sin förkunnelse, vilket återstår att visa, handlar det om en enda predikan. Ingen av gudstjänstfirarna har anmält den. Biskopen har begärt att få den cd-skiva där den var inspelad för bruk på åldersdomshemmet. Kyrkoherden hade inspelningen och hade spelat upp den för de förtroendevalda. Predikan är offentlig förkunnelse men nog ter sig situationen lite egendomlig - för att inte säga riggad. För denna enda predikan och några meningar i den avkragas prästen. Han får inte en skriftlig erinran eller tre års prövotid. Domkapitlet snidar sin dom med yxa och motorsåg. Den blir därefter.

Vad var det förbryterska?
Prästen utlade 1 Kor 14:38 och klargjorde sammanhanget med hjälp av Joh 15:10, Luk 6 och Matt 7:23. Det senaste bibelordet anförs i Bibel 2000 till 1 Kor 14:38 där ordet "blir inte själv erkänd" heter "Dvs. Gud skall inte kännas vid honom på den sista dagen." Några minns att Bibel 2000 skärpt översättningen. Orden översätts numera så som de s k kvinnoprästmotståndarna år 1958 sa att de skulle översättas! Prästen menade också att kyrkan inte har bemyndigande från Gud att besluta om ämbetsreformen. Det menade Martin Luther och S:t Johannes Paulus II liksom påveämbetet. Detta är kyrkolära i de stora sammanhangen - och var så i Svenska kyrkan när många av oss döptes.

Domkapitlet ställde tre frågor till prästen:
1. Hur kunde han förena Svenska kyrkans, en evangelisk-luthersk kyrkas ämbetssyn med tolkningen att en viss form för prästämbetet skulle vara frälsningsavgörande?

2. Vilken var hans syn på frälsningsfrågan: Lever han kollegor som är kvinnor inte i gemenskap med Kristus, inte heller hans kyrkoherde som respekterar sina komministrar av båda kön som präster i Svenska kyrkan eller bisko0pen som viger kvinnor till präster?

3. Hur motiverar han att stanna kvar i vigningstjänsten i en kyrka som han verkar mena för människor bort från Kristus till deras eviga fördärv?

Besinna nu att det är den instans som ska döma honom, som frågar. En enda fråga har egentligen bäring på vad han sagt i sin predikan. Prästen förklarade att domkapitlet tycktes uppfatta att han förkunnade en viss lärouppfattning som frälsningsavgörande - och det är en tolkning som bygger på en missuppfattning. Frågan i predikan handlade om uppsåtligt brott mot Guds vilja och predikan landade i budet att vi ska älska varandra, ett bud där vi tycks misslyckas. Så talade prästen om förlåtelsen.

Fråga 2 fann prästen det direkt olämpligt att spekulera om.
Fråga 3 - tja vad skulle han säga, kan jag undra?
Här har han sin kallelse är sammanfattningen av hans svar - domkapitlets fråga "antyder att domkapitlet redan bildat sig en uppfattning i ärendet". Där satt den!

Turerna gick vidare. Försvaret hävdade att prästen skulle frias från alla anklagelser. Prästen hade inte velat göra en viss uppfattning i ämbetsfrågan till villkor för frälsningen. Nå, då var den saken klarlagd och ingen av dem han predikat för hade klagat. Biskopen tog upp fallet - alltså som åklagare, utredare och domare för det är den rätts-o-ordning vi har. Vad hade domkapitlet att avgöra?
Håll i er! Jo, detta:
 om prästen genom sina uttalanden "att en viss form för prästämbetet skulle vara frälsningsavgörande, har brutit mot sina prästvigningslöften".
Men prästen har ju sagt att detta ville han inte ha sagt!

Domkapitlet mödar sig vidare.
Prästens tolkning av att Svenska kyrkan genom sitt beslut i ämbetsfrågan skulle lämnat det här, dvs att bli kvar i Jesus och hans kärlek, har "vare sig har stöd hos de stora kyrkofamiljerna i världen eller i någon nämndvärd grad i nutida exegetisk forskning" - som om de stora kyrkofamiljerna alltså har kvinnor i prästämbetet eller som om exegeter kan uttala sig om samtida kyrkopolitik!

Graverande är att efter sammanslagningar av två pastorat så kommer två kvinnor att tjänstgöra i det nya storpastoratet. "En rimlig tolkning av hans predikan innefattar en uppmaning att inte erkänna dessa två av hans kollegor som präster." Konstig svenska - men kanske en annan rimlig uppfattning är att komministerns predikan av kyrkoherden skulle kunna uppfattas som kritiken av honom, som bytt uppfattning i ämbetsfrågan och därmed kunnat bli kyrkoherde i storpastoratet. För att inte fundera på om en annan rimlig tolkning är att den gamle kvinnoprästmotståndaren biskop Per Eckerdal här fick något att fundera på - eller bli rasande över.

Domkapitlet bedriver sedan en märklig advokatyr, men det struntar jag för dagen i. Prästens tal om att han visste vilka han predikade för, avvisar domkapitlet. "Enligt domkapitlets uppfattning kan han dock aldrig veta vilka som deltar i en gudstjänst." Nå, men det såg väl prästen den aktuella söndagen? Så åker prästen dit för löftesbrott "av så allvarlig art att det inte finns något annat alternativ än en obehörigförklaring".

Jag läser namnen på beslutsfattarna. Tre är kända kyrkopolitiska aktörer, drivna av engagemang mot s k kvinnoprästmotståndare. Så har vi biskopen och ytterligare tre i kapitlet, som jag inte känner till. Nej, jag kväljer inte dom, men domen kväljer mig.

I en kyrka som inte håller på att falla samman, implodera, hade biskopen satt sig med den predikande prästen och samtalat i den teologiska frågan och därtill frågat hur sorgearbetet går  eftersom prästens fru dog förra året. Sådant kallas herdesinne. Prästen och biskopen hade talat om frälsningsfrågor och ordningsfrågor, bibeltolkning, förkunnelse, församlingsliv, problem och glädjeämnen och biskopen välsignat sin präst och förmanat honom att komplicerade teologiska sammanhang måste vi ta upp, men kanske bättre i bibelarbetets och samtalets form än från predikstolen.
Detta var biskopen för arg för att göra.

Erfarna själasörjare kanske har någon tanke om varför biskopen och kyrkoherden blev arga?