Folk

Är det samma problem vi ser? En folkkyrka utan folk och partier som inte längre är folkrörelser?

Politiker blir man som en karriärväg. Man kunde någon gång på 1960-talet för första gången prya som riksdagsman (det hette så) - men är inte politiska förtroendeuppdrag mer att se som värnplikt i demokratins tjänst än som en karriärväg?
Vad ger ni mig för folk som bara hållit på med politik?
Ni ger mig SD, förstås. En markering att "we are not amused" att få politik uppifrån, paketerad av journalister som har en agenda vi inte riktigt genomskådar.

Folkrörelsepartier fungerar annorlunda. Den ser uppgifter och människor lämpade att ta hand om dem. Där ska strebrar och karriärister ha det svårt. Folkrörelsepartier är också lyssnarposter och vet hur människor resonerar med kapacitet, eller i vart fall vilja, att ta upp de missförhållanden människor upptäcker.

Folkrörelsepartier ser till att integrera. Inte bara människor som kommer till Sverige utan människor i Sverige. Unga och gamla. Stad och land. Här spricker det ju. Sverige utarmas på landsbygden och till Stockholm rullar dagligen två bussar med folk från landsbygden. Är det 20 eller 30 000 nyinflyttade i Stockholmsområdet årligen numera?

Folkrörelsepartier skulle i tid ha observerat att vi fått två slags närmast parallella samhällen. Ett med en stabil majoritet invandrare/flyktingar/anhöriga. Och med muslimska friskolor blir det värre med integrationen. Det fattar folk, liksom folk fattar vad det handlar om när bilar brinner i utsatta stadsdelar och alla inser att utan utbildning tar sig ingen in på arbetsmarknaden. Det har skapats ett utanförskapets parallellsamhällen i Sverige. Sådant tror jag är farligt och det är främst alldeles obarmhärtigt.

Partier som finns till för att uppifrån distribuera något till väljare, kunder alltså, är något annat än partier som bärs upp av medborgare. Vi borde vara mer noga med den skillnaden. Det vi ser nu är ett folk som inte riktigt är ett folk, demos. Och demos behövs om vi ska ha demokrati.

Vi har inget kyrkfolk heller. Det är därför det svenskkyrkliga så enkelt nu faller samman. Med den lite trögare massa som ett kyrkfolk utgör, skulle raset inte kunnat ske och de få inte kunnat ta över beslutsapparat och kanslier så som skett. Det är väldigt få som profiterar på de mångas kyrkoavgift, det måste medges. När de många kommer på det, blir Svenska kyrkans öde detsamma som det öde KRISS vederfors. Ingen ville vara med. Fastigheten i Lund fick säljas. Ni kan väl fråga Eva Brunne om detaljerna.

Det distributiva håller inte. Människor som uppfattar att de behövs och tas i anspråk är vad saken gäller. Det är med den sortens människor vi bygger församling och en församling är människor samlade till det väsentliga: gudstjänst och det som blir gudstjänstens utflöde. Det kan vara församlingsliv eller politiskt ansvar. Men jag talar nu om något annat än det rätt intelligensbefriade talet om att "kyrkan måste vara politisk". Det talet avslöjar närmast politiserande biskopar och för att fatta vad politiserande biskopar i sin tur betyder, behöver man inte vara så skolad.

Att Kyrkan finns till för att världen och staden, polis, ska leva är en annan sak. Tänker man så är det kyrkfolket som tar politiskt ansvar och i den meningen blir Kyrkan politisk. Vi är överallt, sa kyrkofadern. Det är i eminent mening politik. Men för detta behövs ett folk, ett kristenfolk, ett Guds eget folk på platsen som vet att bön och arbete hör ihop. Utan detta folk, faller det ihop. Och det kommer folk inte att fatta förrän det är för sent, eftersom stegen till sönderfallet har varit små, närmast omärkliga, men många.

Är det samma problem vi ser? En folkkyrka utan folk och partier som inte längre är folkrörelser?