torsdag 3 september 2015

Caesar och papismen

Den som läst Kyrkans Tidning denna morgon utan att bli deprimerad, räcker upp handen. Inte ens den myckna förekomsten av lila skjortor /biskopsbilder på åtta sidor och en biskopsinsändare därtill, annonser oräknade/ piggar upp. Förbryllad blir jag mest. Antje Jackelén hävdar att frågan "Är min mor en sannare kvinna än Eskil Franck" inte kan besvaras med ja eller nej. Men det kan den väl? Det är nog säkrast att jag ägnar mig åt denna bloggsida. Den är i alla fall pigg, käck och munter.

Jag är formad i en tid med andra ideal än de innevarande.
Jag skyller på familjen med dess frihetliga ideal och skolan. Nils Rubin var en outröttlig lärare när han skulle bibringa folkskoleeleverna insikter om grundlagsfästa fri- och rättigheter. Vi lärde oss använda dem på 60-talet och vi lärde oss att det sättet att tänka och arbeta utmanade den goda smaken, dvs dem som aldrig tänkt efter ett varv till. Kyrkoherden, kommunalkamrern och kommunpolitiker från högern och folkpartiet samt andra sådana, inte minst de hemmafruar, som kunde klä sig i uniform med förkläde och hätta för att vara Husmodersförening. Skratta inte. Jag har i Idun inhämtat att husmodersdräkten betytt mycket för demokratin. Men detta var idel människor som aldrig ville utmanas av frågor om apartheid eller krig i Vietnam. Tro mig.

Vad lärde vi oss då?
Öppenhet. Beredvillighet att ställa frågor. Gå till läggen, skrev Mäster. Vi blev läsare. Och så ser jag nu ett annat samhälle. Detta samhälle framstår som löjligt. På högerkanten vågar journalisten inte skriva i Snaphanen för hon vet inte om hennes barnbarn får betala priset. Överdriven rädsla?
Jag läste hur en inom vad jag uppfattade vara den autonoma vänstern kallade en mordbrand hos en politisk motståndare för "grillfest". Då kan rädslan vara motiverad.
På andra sidan blir journalister lika rädda och andra uppbragta. De utsatta journalisterna mottog sympatier för sin rädsla. Den sympatin fick inte den som först blev rädd. För journalisterna som sedan blev uppbragta visste att skilja mellan äpplen och päron. Ni förstår. Och jag tänkte på Chestertons novell om fader Brown, som kanske heter "Den gröna hatten" på svenska. Från upphöjd position kan man göra ont, mörda rentav.

Vart tog den öppna debatten vägen, den där människor vågar säga sitt och riskera att ha fel när andra säger vad de tänker? Och varför blir det inte en debatt på lika villkor? Det är inte märkligt med att person A och person B har olika meningar om det inte är så att person A skriver i en stor tidning och person B får hålla till på nätet. Det blir ett sämre samhälle då, tänker jag. Men jag deprimerade mig med att läsa Eli Skriners politiska thriller Bondeoffer (Ordfront 2015). Skiner är en pseudonym. Där är vi.

Naturligtvis tar Svenska kyrkan smak av sitt samhälle, men inte bara Svenska kyrkan även om det syns tydligast där. När Caesar talar behöver Kyrkan höras säga emot, säga något mera eller säga något annat. Annars blir det caesaropapism av det hela. Och där är vi. Kejsarens faderliga omsorg om oss kramar medborgare, kyrkor och institutioner lika. Media står inte fria. Det blir totalitärt i den goda mening som "totalitär" hade från början. En helhetslösning för medborgarna, det var det totalitära samhället. Medborgaren slapp tänka själv.

Det är självklart att en folkkyrka som Svenska kyrkan inte kan stå emot sitt samhälle. Jürgen Moltmann menade att just detta gäller folkkyrkor. Visst har han rätt och detta är en konsekvens av den inkulturation som också är nödvändig. Den får bara inte bli total. Kyrkan finns i sin tid som en främling med annan tro och annan sed, det visste urkyrkans och fornkyrkans folk, det hör till apostlarnas undervisning. Så vad nu?

Visst minskar kyrkogången och gudstjänstutbudet. Men det beror inte enbart på Kyrkan utan också på mycket bestämda samhällsomvandlingar. Ideologiskt men också rent fysiskt. Landsbygden har blivit annorlunda, avfolkad. Samhället är annorlunda.

Jag tänker på biskopar under min levnad. Inte bara Brilioth och Ysander, Malmeström och Cullberg, Giertz och Josefson. Jag tänker på Sundby, Lindegård, Werkström, Palmquist, Silén och Herrlin eller på Hellström, Svenungsson, Weman och Fjärstedt. På bestämda punkter skulle de vara utomordentligt kritiska mot företeelser i Svenska kyrkan i dag. Fjärstedt säger det öppet. Så vad är Svenska kyrkan? De som tog den ideologiska makten och innehar den eller de som i brokighet står för ett stycke svenskkyrklighet tillsammans med dem de kyrkopolitiskt är oense med? Om någon tror det senare, varför sitta tyst och stilla i båten? Svaret är väl: "Jag sitter tyst och stilla för jag har infekterats av det rådande samhällsklimatet, men tro mig, jag hanterar det genom goda personliga lösningar."

Det tror vi gärna, för så är det förstås.
Men ansvaret för gemenskapen?
Är de personliga lösningarna personligt nyttiga - på sikt? Eller omformar de dig?
Ställer jag den grundläggande frågan om den kallnade kärleken igen?
Som ett samhällsproblem, rentav, när samhället präglas av rädsla?

18 kommentarer:

  1. En bekännelse från en som understundom är kritisk till företeelser i Svk:
    I samband med Gudstjänster mm i Svk träffar jag människor som inger mig framtidshopp.
    Inte minst yngre människor inkl yngre präster inger mig detta hopp.
    Hur gärna delar jag inte bröd och vin med mina bröder och systrar, ja vänner. ..
    Till Dag, Björn: Dra något gammalt över er...
    Nä...
    Kom ut!!!
    Tiger (jag väljer att inte kalla mig Julius Caesar).
    Jag väljer sign ity det jag skriver här ibland poppar upp på andra ställen på nätet utan min tillåtelse; jag har ingen ambition f ö att gömma mig bakom sign ..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var ju bra att läsa att NÅGON är hyfsat nöjd med Svenska Kyrkan ...

      Argus

      Radera
    2. Förstår inte riktigt vad Anonym menar. Att en yttre form går i graven är inte så farligt. Det är väl den som sätter sitt hopp till den, som bör dra något gammalt.

      Radera
    3. Ska den som sätter sitter hopp till högkyrkligheten dra något gammalt?
      Högkyrkligheten är nog även den underkastad vetekornets lag, som kanske skulle kallas vetekornets evangelium. .../Ulf

      Radera
    4. "Dela bröd och vin"- något mera???
      fm

      Radera
    5. Mycket mera med kommunionen i
      centrum.
      Nåd utöver nåd. ..
      Frid och fred.
      Hälsar
      Ulf

      Radera
    6. I bästa fall är det "bröd och vin" men knappast Kristi kropp och blod!
      Antony

      Radera
    7. Skriv det då! Min fråga var väl egentligen felformulerad: det borde ha frågats: NÅGON mera! Eller hur? fm

      Radera
  2. Den "världskärlek" som idag söker dominera i samhälle och även i kyrkliga sammanhang förmår inte driva ut den besvärande och förlamande rädslan. Till det fordras den kärlek som inte älskar världen ( om vi nu skall tvingas vara antropocentriska ). Det där med att Eskil Franck skulle kunna vara en sannare kvinna än någons mor är nästan lika lustigt som den präst som citerade biskopen som i sin predikan nämnde: Jag har älskat en annan kvinna än min hustru. Jag har älskat biskopens mor.

    SvaraRadera
  3. På ankografen kommer just ett meddelande att de Sanna Ankornas Parti (SAP) har genomfört en stadskupp, och tagit makten i Ankeborg. Ny borgmästare är Kajsa Anka. Kuppen har finansierats av multimiljardären Joakim von Anka.

    Även i Ankeborgs stift har stora ommöbleringar skett. Magica de Hex är ny ärkebiskop. Hon säger att alla vägar bär till Himlen, men att bara ankor som tror på flervägsläran kommer in. Muhammed Alexander Lucas, som är förste-imam i Ankeborgs moské har hållit sin första predikan i Ankeborgs domkyrka.

    Kyrkorådets ordförande Farmor Anka, c har exkommunicrats frön den alkholfria nattvarden , eftersom hon vägra överge sin vidskepliga tro att en viss anka kunde GÅ på vatten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. :-)

      Prenumererar du månne också på Kalle Anka? Det gör jag och jag är mycket förtjust i kraftorden i tidningen. Milda makaroner eller söta sylta; vad kan vara mera effektfullt?

      För övrigt tror jag att Kajsa skulle bli en utmärkt borgmästare. Däremot är Magica de Hex helt diskvalificerad som ÄB. En häxa som ÄB, det skulle se något ut det. Farmor Anka, däremot, det är grejer det.

      Radera
    2. Dags för "Frimodig Anka" (FRA) att agera!
      fm

      Radera
    3. Jase Kapitalet konspirerar som alltid och överallt!

      Men det är väl inte värre än i Sverige och i SvK?


      J

      Radera
  4. Att hävda att ingenting är absolut sanning är en heresi som skulle kunna uppfattas som Pilatusism.
    Kyrkan har genom historien tagit avstånd från Tertullianus, Origenes och Euagrios.
    Skulles deras på gränsen till heretiska spekulationer vara värre än Pilatusism?
    Om Gregorios av Nazianzos fick lämna meteopolitposten i Konstantinopel för en formsak, skulle inte någon synod kunna avsätta en Pilatusistisk ärkebiskop i SvK?

    En av kristendomens grundpelare är att den har svaret på Pilatus fråga "Vad är sanning?"!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Domkapitlet i ärkestiftet kan väl avsätta ÄB? Annars vet jag inte.

      Du har rätt, Peter, dagens heresier är lika illa eller värre än fornkyrkans. Skillnaden är dock att man i fornkyrkan tog allvarligt på sådana.

      Radera
  5. Är jag verkligen den enda som utgår från att ärkebiskopen är felciterad, och att tidningen utelämnat ett genitiv-s?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Onekligen en rimlig tankeställare?

      J

      Radera
    2. Du öppnat onekligen för en tjusig utväg men leder den så långt - jag tycker problemet kvarstår. Är det två olika släkters mödrar som ska jämföras? Eller avses fördel kristendomen som resonerar just i Fader-Son kategorier, vilket inte Islam gör? an

      Radera