måndag 7 september 2015

Dalman spelar biskop

Jag fortsätter min bildningsresa med YouTubes hjälp, som Antje skickade mig länk till.

Svenska kyrkans färskaste biskopar. 

Nu kunde jag med hjälp av Mogren-filmen förstå att de tre biskopar som mina anglikanska vänner särskilt skulle notera är Jackelén, Brunne och Hagberg. För de teologiska finlirarna är nu Hagberg vår nye Justen. Tänk att det skulle bli så. Det finns de som menar att huvudkonsekrator måste vara en manlig biskop. Sedan finns det "minsta möjliga"-människorna. Den apostoliska successionen garanteras av Juusten och Hagberg. Själv vet jag inte vad jag ska tro och när jag inte tror, låtsas jag inte att jag tror. I vart fall inte när det kommer till dop, nattvard och ämbete. Gör ni? 

Så mycket intressantare blir filmen alltså när jag ser Dalman spela biskop - för det är han inte fast han framställs så. På min bildskärm dök i marginalen upp en hänvisning till Björns Afzelius och sången Tvivlaren. Det tyckte jag var passligt. Men otvivelaktigt är den Dalman som uppträder i lila skjorta och spelar biskop (fast biskopskorset tycks han ha glömt, fanns inte det i rekvisitan?) och säger vad han gör "som biskop", inte biskop. Det är inte föreställning. Det är förställning. För han kan omöjligt i går eftermiddag ha vandrat runt i Strängnäs och gått för att handla på det utdragna sätt som han menar kännetecknar hans inköpsrundor. Så varför gör man så här? Ska vi skylla på kommunikatörerna? Eller ska vi säga något annat, att biskopsämbetet är just en roll och biskopen en posör.

Biskop Mogren ska tas emot av barn. Det där med barn som aktörer i det kyrkliga är värt en fudnering. De används eller utnyttjas. Det passar in för den sentimentalitet som hör samman med den samtida religionsutövningen. Det är som i Church of England, där kyrkomötet fattat beslut att barn från nio år som är regelbundna kommunikanter kan dela ut nattvarden. Liturgiska kommittén hade tydligen invändningar mot att barn delar ut alkohol trots att de inte får dricka alkohol. Om någon skulle säga till mig att det finns somliga kristna som är helt galna, pure insane, skulle jag inte säga emot. Men jag skulle inte heller kommentera det hela som utslag av den bärande känslan i religionsutövningen, den jag lärt av Schleiermacher. Den känslan ska väl förstås som sentimentalitet. Och förstås känslostormar som när det ropas, visslas och applåderas vid biskopsvigningar. Vad hade Brilioth tyckt om det, tror ni?

Njut nu av inslagen Antje skickade.

36 kommentarer:

  1. Dalman spelar "biskop" - mitt i prick!
    Antony

    SvaraRadera
  2. Varför kallar du ganska genomgående i dina blogginlägg (undantag finns) männen för efternamnet, som "biskop Dalman" medan ärkebiskop Jackelén är "Antje"? Är det för att du och Antje är så nära vänner?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag träffar mest min vän Antje fast kanske lika ofta min vän biskop Eckerdal

      Radera
    2. Jag förstår. Jag träffar ingen men brukar ändå alltid benämna dig "min vän Dag".

      Radera
    3. Anna, min vän, detta var riktigt gulligt skrivet och jag tackar!

      Radera
    4. I Lundastiftet kallades förutvarande biskopen av de anställda genomgående "Antje". Ett smeknamn, en förtrolighet, ett bevis på uppskattning?

      Jämför konnotationerna av "biskop Jackelén"!

      Kallar inte åtminstone manliga gymnasielärare ofta gossarna för Andersson, Forss och Hultman? Och flickorna för Anna, Svetle och Sophie? Visst kan flickorna kallas för Svensson, Ibrahim och Lundwall, men får detta inte mest en humoristisk, närmast sexistisk effekt?

      Och om nu DS skulle börja kalla Antje för "Jackelén"? Jag tror Antje föredrar just Antje. Hon hade åtminstone inget emot det under Lundatiden.

      GG

      Radera
  3. För er som ännu inte hittat den kan jag tipsa om Mikael Karlendals blogg. http://www.mikaelkarlendal.se/

    Dagens bloggpost är mycket läsvärd och jag kan inte se annat än att han har rätt i sina funderingar. Vi har ingen rätt att ändra den lära apostlarna fick sig given och sedan lärde ut. Därigenom faller Svenska kyrkans ändring av ämbetet och äktenskapet platt till marken, liksom att man låter kyrkopolitiker avgöra lärofrågor. Sådant hör inte hemma i en kristen kyrka. Nu kommer någon säkert att skrika "prästkyrka" men det var uppenbarligen så Jesus ville ha det när det gäller läran. Och det är ju faktiskt Han som bestämmer, vare sig vi vill det eller inte.

    SvaraRadera
  4. BloggarDag och Bo Rydén,

    -Då jag inte sedan några dagar har befunnit mig vid en dator, ger jag här ett par synpunkter på de repliker, som ovanstående lämnade rörande mitt kosntaterande, att högkyrkligheten (sådan den blottar sig på denna bloggs kommentatorsfält) hellre klankar, kritiserar och dömer ut kyrkan än gör en insats för den.

    Bo Rydén har tyvärr inget annat att komma med än att han tänker avstå ifrån att läsa mig, och att han skulle blockera mig om han kunde.
    -Tysta den där Dike, stäng av honom och hans kritik, sådant vill vi inte läsa.
    Alltså censurvapnet, det som används i diktaturer!

    BloggarDag ser mitt konstaterande av fakta - ja, just fakta - som en förolämpning och nämner tjänster och uppdrag, som han har haft.
    Ja, vad skulle han göra som präst i Svenska kyrkan, innan han gick i pension om inte sköta sitt jobb? Men, ärade läsare, summera alla ironiska, dömande och nedgörande texter, som kommit från hans dator DÄREFTER?

    Och alla andras (se Antonys ovan, se HH:s, läs deras som inte anser Svenska kyrkan värd att arbeta för, etc, etc! Mellan tummen och pekfingret bedömer jag att mellan 70 och 80 procent av högkyrklighetens kommentarer på den här bloggen har präglats av bottenbetyg för Svenska kyrkan, oftast kryddade med sarkasmer och - på mina ibland instucka frågor om varför de namngivna och namnlösa högkyrkoföreträdarna inte erbjuder sina teologiska kunskaper åt kyrkan och gör en insats för den - fördömanden.

    Ja, fördömanden av kyrkan är det frågan om. Rakt på sak.
    BloggarDag har betecknat min text som förolämpande. Men den är sann.
    Blgogaren skriver ett, men texterna visar något annat.
    Den som tvivlar ombedes läsa några veckor tillbaka - eller längre.
    Summa summarum: texter och fakta talar för sig själva, medan bloggaren skriver för sig.

    Bo Rydén vill stoppa den som pekar på dokumenten, därför att dokumenten inte gillas av honom.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Snälla Bengt Olof,

      Du kan inte döma "högkyrkligheten" utifrån alla dessa kommentarer/kommentatorer! Jag är ingen flitig skribent på denna blogg, men jag ser ju att många av de flitigaste redan lämnat SvK, för allt från den Romersk-katolska Kyrkan till Missionsprovinsen. Själv är jag en prästson som i min ungdom själv avsåg att bli präst i SvK, men som lämnade SvK för ett annat samfund redan i början av 1960-talet. Trots detta håller jag fortfarande av mycket och många i SvK, och jag lider av att SvK i ständigt ökande takt fjärmar sig från klassisk kristen tro. (I mina trakter finns t.ex. en församling som just nu inbjuder till kurser i gnosticism!) SvK är uppenbart inne på en felaktig och farlig väg, och då är det väl en plikt att upplysa, varna och förmana? I dagens nyhetsskörd hittade jag ett telegram om att SvK nu måste börja sälja fastigheter etc, och att medlemstalet beräknas ha sjunkit till ca 45 % av folket inom en ganska nära framtid. När skall Du och "folkkyrkokramarna" lyssna till varningarna? "Mer av samma" är ingen framgångsväg!/Paul

      Radera
    2. Bengt Olof Dike

      Jag gjorde misstaget att läsa det du skrev här. Ja, misstaget! För det du skrev gör mig ledsen och besviken, trots att jag försökte vara beredd på att det skulle bli ett sådant svar.

      Bengt Olof Dike, varför är det viktigt för dig att platta till mig? Jag ställde frågor till dig i ett tidigare inlägg. Ärligt menade frågor, frågor som kommer från hjärtat, frågor som gör att jag blottlägger mig.

      Jag blev besviken på att du la tid på att skriva ännu ett kritiskt inlägg om Dag, doa-kören och de hemska högkyrkliga. Barnsligt av mig, jag vet, men sådan är jag ibland. Kanske även du blir arg och besviken när människor struntar i dig för att istället söka vinna poäng i en diskussion.

      Nej, Bengt Olof Dike, jag vill inte sätta munkavle på dig, jag vill inte censurera dig eller stoppa dig från att framföra kritik. Det enda jag vill, och jag vet att det är en fåfäng förhoppning, är att du tar mina farhågor på allvar, att du funderar ett litet ögonblick på de frågor jag ställer, att du inte betraktar mig som ett slagträ i debatten.

      För det gör ont i mig när du gör så. Jag är inte någon hårdhudad politiker eller debattör, jag tar åt mig när jag blir orättvist kritiserad, jag har svårt att skaka det av mig. Det är därför jag inser att jag inte borde läsa mer av det du skriver eftersom det känns att debatten är viktigare än vad jag kan vara. Och det är det inte värt.

      Visa på alla felaktigheter du kan, lyft fram kritik så att världen kan se, peka på de dokument som visar att du har rätt och Dag har fel, men tvinga inte mig att bli ett av dina argument, det är allt jag ber om.

      I all ödmjukhet
      Bo Rydén

      Radera
    3. Bengt Olof, om nu högkyrkligheten av dig anses som en sådan återvändsgränd, vilken fromhetsinriktning inom SvK anser du dig själv verka inom eller understödja?

      Radera
  5. BOD

    Varför inte skriva vad Du upplever som positivt inom SVeK och tala nu också om vilka andra än gammaltroende, sådana som ännu tror efter vad kyrkan ännu officiellt bekänner sig till som har avkragats.

    Ett SveK som tom ge sig på pensionerade präster.

    Svara sedan hur de gammaltroende-notera jag skriver inte högkyrkliga. Gammaltroende är inte nödvändigtvis högkyrkliga även om det nog är så att de flesta "råkar" vara det därför att det kanske är lättare att dupera de andra. Alltså hur skall de kunna hjälpa en kyrka där de direkt motarbetas och hur skall SVeK överhuvudtaget undvuika att bli något annat än ett "Rotary med tinnar". Som sådant har det en viss framgång . Vackert så men som ett ställe där man söker Guds ord -ja då får man gå till de ännu kvarvarande oaserna. De som bildligt talat torkar ut iom att inga nya kommer till. Det har Du och dina gelikar effektivt sett till.

    //HH

    SvaraRadera
  6. Jag säger inget om Mikael och Johan, men vilka tråkiga Youtube-länkar, Dag. Det finns ju massa roliga filmer där, filmer där folk ramlar, filmer på katter och hundar i roliga situationer. Kan du inte ge oss lite manna, vaktlar o vatten?

    SvaraRadera
  7. Dag verkar inte fundera över varför han tillhör SvK. Han kritiserar mycket (i allmänhet - eller kanske alltid? - med rätta) men drar inte konsekvenserna av det.


    SvaraRadera
  8. Frasius, man skulle väl snarare fundera över varför somliga andra tillhör Svenska kyrkan. Det finns ju ett samfund som heter Baha´i och dit många-vägar-leder-till-Gud-teologerna gärna finge söka sej. De har ju knappast något att hämta i bibeln eller bekännelseskrifterna.

    SvaraRadera
  9. Biskop Dalman tror inte på Bahai vad jag vet? Han är liberal lutheran och SvK är ett liberalt lutherskt samfund.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Klassiska" liberala lutheraner är väl knappast universalister eller för den delen apologeter för hbtq-hedonismen?!
      Antony

      Radera
    2. Det kan jag hålla med om. Kanske vore en bättre beteckning "postmoderna lutheraner" eller "neo-gnostiska lutheraner" där lutheran betyder "någorlunda liturgisk" (mässkläder etc.) samt "förrättar barndop" men stort sett inget utöver det.

      Radera
    3. Svky = det neo-gnostiska samfundet!
      (Vilket Anders Nygen konstaterade redan 1958).
      Anrony

      Radera
  10. Till mina kritiker ovan, ej minst Bo Rydén,

    -Jag reagerade över förnekandet av att de högkyrkliga rösterna på denna blogg, inklusive naturligtvis bloggaren själv, då han är en av dem, så frekvent baktalar, ironiserar över och fördömer vår svenska folkkyrka; detta går ju lätt att leda i bevis genom att studera deras texter.

    Den attityden är, anser jag, inte värdig denna teologiska familjs företrädare, vilka i stället borde fundera över hur de - var och en av dem - skulle kunna göra en isnats för kyrkan. Huvuddelen av dem, kanske alla, tillhör sannolikt kyrkan. Bloggaren själv gör det och har alltså, som jag erinrat om flerfaldiga gånger, ett särskilt ansvar i sin roll som bland annat KM- och stiftsstyrelseledamot.

    Enkelt uttryckt kan det sägas att man itne skall baktala sin egen kyrka; den som gör detta bidrar då själv till att problemen för kyrkan (som jag aldrig har stuckit under stol med) förvärras.

    Visst var det logiskt av mig vid studiet av Rydéns text, dra slutsatsen att han vill tysta mig. Men han förklarar sig i vänligare och mildare ordalag ovan, vilket jag tacksamt noterar. Det står också honom och varje annan läsare av bloggen att strunta i mig och mina inlägg; vi lever i ett fritt land med yttrande- och tryckfrihet.
    Det som kännetecknar en konstruktiv debatt - och den behövs sannerligen i kyrkofrågor - är en gemensam vilja att stärka Svenska kyrkan genom bra förslag och en helhjärtad ambition att motverka sekulariseringen i vårt land.
    Medveten om alla fel och brister i kyrkan, där jag av alla - läs detta noga nu, bästa högkyrkliga trätobröder och en eller annan dito syster! - delar några av era åsikter - måste alla vi som förenas i önskan om en kristen renässanns koncentrera oss på goda förslag att åstadkomma detta.

    Att då ideligen döma ut kyrkan, skriva om kyrkans påstådda förfall och total teologisk urgröpning, leder inte framåt. Det är destruktivt. Vad skall ersätta vår kyrka, måste jag fråga mina kritiker? Ty dessa måtte väl itne mena att kyrkan först skall läggas i grus, innan något nytt och framgångsrikt kan komma. Med politiskt språk alltså en revolution.

    Nej, nej, nej, ropar jag av hela min svaga kraft. Vår kyrka är i grunden fantastisk i det att den finns överallt, har funnits i mer än tusen år, fortfarande ha resurser och ksn åstadkomma något, om vi gemensamt väljer att arbeta för den och det allt överskuggande målet att missionera.
    Någon, Peter T, frågade var jag teologiskt hör hemma. Svaret är enkelt:
    -I den folkkyrkliga traditionen med det rena, tydliga Ordet, framfört med oräddhet, glädje och värme.
    Detta ord får aldrig förminskas, göra suddigt, flummigt och bli intetsägande.
    Och jag vill att kyrkan alltså skall ha både djup och bredd, stå starkt förankrad hos folket.
    -Vad säger de orden, kanske någon frågar.
    Tänk då efter en extra gång, ty de säger en hel del.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Bengt-Olof för Dina ord om vår Kyrka "i mer än tusen år". Det måste betyda att Du även erkänner Svenska Kyrkans katolicitet. Bloggardag eller fader Dag och andra högkyrkliga identifierar sig snarare i termer av evangelisk katolicitet än
      högkyrklighet precis som Söderblom gjorde. Vi är olika men vi gillar svenska kyrkan lika mycket. Att hon är sjuk av gnosticism och nihilism innebär inte att vi baktalar eller föraktar svenska kyrkan. Vi önskar henne bot och bättring (tillfriskning) eller som biskop Mikael nu säger och biskop Biörn: Påkristning eller bättre tillkristning eftersom påkristning kan låta "påklistrat".
      Allt gott!

      Radera
    2. Ni historierevisionister kan väl fortsätta att låtsas som att den protestantiska reformationen aldrig har hänt!
      Antony

      Radera
    3. Med en sådan "fromhetsförklaring" - att det rena Ordet aldrig får förminskas, göras suddigt eller intetsägande - förväntar åtminstone jag mig lite räfst och oräddhet i kritiken mot flummiga och intetsägande uttalanden från prelater, domprostar och ärkebiskopar lika.

      För hur säkertställer man det rena Ordets förkunnelse om man inte kritiserar flummighet?

      Radera
    4. Kan någon vänlig person peka på en församling där den "folkkyrkliga" fromheten spirar och "Ordet rent förkunnas"?

      Öjersjö?

      Radera
  11. "Man skall inte baktala sin egen kyrka", Skall man då förneka det allvarliga läget? Se Jer. 6:13-14./Paul

    SvaraRadera
  12. Nej, mina kritikervänner,

    -jag har aldrig förnekat kyrkans problem, varken den allvarliga förlusten av tillhöriga, den därav försämrade ekonomiska situationen, det ständigt minskande antalet förrättningar, m m, m.m.

    -Redan för tjugo år sedan slog jag larm i KM om vad skilsmässan från staten leder till. På olika sätt har jag sedan dess kritiserat mycket av det som förevarit - och är - i kyrkan. Jag, om någon, är djupt bekymrad över utvecklingen men dömer för den skull inte ut, förkastar eller uttalar domedagsprofetior om Svenska kyrkan.

    -Den behöver medicin mot krämporna: personliga hjälpinsatser från många håll. Den man är rädd om, måste man hjälpa, inte minst om densamma har betytt så mycket, givit så mycket och varit närvarande så mycket.

    Några av er minns kanske filmen från 1950-talet "Vänd dem inte ryggen", särskilt bekant för dess musik, som satte "Rock oround the clock" på den internationella musikkartan.

    Byt vänligen ut bokstaven m mot n i ordet dem och låt sedan samma mening bli ledstjärnan för ert kyrkliga arbete:
    -Vänd den inte ryggen1
    Kyrkan alltså. Min, er, allas och därmed hela Sveriges kyrka!

    Goda hälsningar

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. BOD
      Ditt svar är skilsmässan från staten; jag ser snarare skilsmässan från Bibel och bekännelse - till största del framtvingad av just staten. Det är förmodligen lönlöst att diskutera detta, men Din kyrka är inte längre min, oavsett Ditt påstående om att hon ändå på något obegripligt sätt skulle vara "min, er, allas och därmed hela Sveriges"..../Paul

      Radera
    2. BOD - Ett PS: Om det är några som försökt tillämpa mottot "vänd den inte ryggen", så är det väl just de högkyrkliga. De har stannat kvar, samvetsgrant fullgjort sin tjänst, försökt förhandla fram (och blivit lovade) villkor för samexistens, och oförtröttligt velat verka för en verklig Kyrklig Förnyelse. De har hånats, förtalats, frusits ut och marginaliserats. Nu verkar det inte finnas många högkyrkliga kvar (jag är ju inte en av dem, jag lämnade SvK för mer än 50 år se'n), men de har ändå försökt vara lojala mot både Bibeln/bekännelsen och Kyrkan/kyrkoorganisationen. I mitt tycke är det hela faktiskt skamligt. /Paul

      Radera
    3. "Vänd den inte ryggen!"
      Då gäller det bara att välja om "den" ska referera till bekännelsen (SKB tolkad enligt traditionen) eller till nomenklaturans SvK (KO, LRNMNDN, kansliet).

      Tyvärr går inte Bekännelse och verklig läropraxis inte direkt hand i hand. Förr eller senare tvingas man välja, precis som filmens huvudkaraktär läraren blev tvungen till.

      Radera
    4. BOD tycks mena att man som högkyrklig ska gå i takt som i mer totalitära sammanhang och precis som man gör där applådera överheten tills tutan säger att man ska vara tyst och lyssna! Det blir närmast komiskt när det i nästa andetag talas om den öppna och demokratiska folkkyrkan man ska känna sig innesluten i!!
      Det som tilltalade mig i högkyrkligheten var att det fanns en tydlig kyrkokritik samtidigt som man inte var rädd att kavla upp ärmarna och göra en praktisk insats för Guds rike! Sv kyrkan kritiseras med rätta för sin dåliga ovana att humma och stamma när det kommer till bekännelsen och för sitt osunda förhållande till den världsliga makten, men det är väckelsernas folk, de hög-, låg- och gammalkyrkliga som bygger församlingar och visar människor till Jesus. Det enda folkkyrkligheten bidrar med är sammanträden!! Det vore omoraliskt att inte kritisera det!!
      F Pierre

      Radera
    5. Tack, F Pierre, för att du, utöver högkyrkligheten nämner även gammal- och lågkyrkligheten. De två senare riktningarna förbises ofta. För egen del växte jag upp med gammalkyrkligheten, kom i kontakt med högkyrkligheten via kyrkans ungdom och har nu fått många goda vänner som är lågkyrkliga (f.d. BV). Detta har lärt mig att uppskatta alla tre kyrkoriktningarna. Var och en av dem har något gott att bidra med i arbetet för den kristna trons utbredande.

      Radera
  13. Paul och Peter,

    Jag beklagar att den förstnämnde har lämnat allas vår kyrka; han skriver att kyrkan ej längre är hans men nämner ej vilken kyrka det då är som han tycker om.

    Paul rekommenderas samtidigt att vara självkritisk: högkyrkligheten är itne precis något bra exempel på smidigt och diplomatiskt handlande med förståelse för den i storlek förkrossande folkkyrkomajoriteten. Jag upprepar det som jag har skrivit tidigare: läs attackerna, spydigheterna, fördömandet av Svenska kyrkan på dessa spalter och det ständiga idisslandet av "politrukernas" påstådda välde - alltså i allmänna val utsedda företrädare för Svenska kyrkan.

    Högkyrklighetens lojalitet mot Svenska kyrkan har minsann djupa revor, som inte ens Paul kan förneka.

    Till Peter T är svaret att "den" refererar till Svenska demokratiskt styrda folkkyrkan - alltså kyrkan i dess helhet!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det svaret är ju lika uttömmande som att säga att ens politiska lojalitet ligger hos Sveriges Riksdag, i sin helhet.

      Radera
    2. Bengt Olof: Lojaliteten var nog tämligen obruten så länge den s.k. samvetsklausulen gällde och det ännu fanns biskopar som ställde upp på s.k. särvigningar. Sedan är jag gammal nog att minnas hur det gick till när prästämbetet öppnades för kvinnor: Kyrkomötet 1957 sade "nej, inte nu", varpå riksdagen ändå lagstiftade om reformen, och ett extra ordinarie kyrkomöte inkallades redan påföljande år, med enda uppgift att säga "ja". En hätsk mediakampanj beredde vägen för det nya beslutet. Är det så Du tycker att beslut skall fattas i en kristen kyrka? /Paul

      Radera
    3. BOD excellerar i sin hyllning av det postkristna samfundet!

      Radera
  14. Angående huvudkonsekratorer så argumenterar Sven-Erik Brodd i en artikel för att Skarabiskopen, som var huvudkonsekrator 1575, faktiskt var vigd, se referens här:
    https://sv.wikipedia.org/wiki/Jacob_Johannis

    SvaraRadera