tisdag 29 september 2015

Debattregler och transfiguration

Andra anförandet togs bort med hänvisning till tidsbristen i kyrkomötet förra året. Nu skulle denna tidsbrist kunna bero på att kyrkomötet beslutat att vara en dag kortare eller bero på något annat. Eller så blir det ingen tidsbrist. Begränsningar i talartid kan man få ta till i ett pressat läge, men då vet presidiet att nu tycks tidsplanerna spricka. Kan man veta det så här lång innan kyrkomötets andra session? Självklart inte.

Jag kollade som hastigast förekomsten av ett andra anförande 2014. De var till antalet 18. Varje inlägg fick som mest vara 2 minuter. Det fattade beslutet, fattades på grundval av en dryg halvtimmes erfarenheter av tidsnöd under ett tre dagar långt kyrkomöte.

Kan det finnas andra motiv?
Jag kollade vilka talare som utnyttjat möjligheten till ett andra anförande.
Jag grupperar dem

Centerpartiet
Lars-Ivan Eriksson
Daniel Tisell

FISK
Jerker Schmidt

Frimodig kyrka
Evelina Johansson
Berth Löndahl
Hans Weichbrodt

Miljöpartiet
Lena Klevenås

POSK
Johanna Andersson

SD
Julia Kronlid
Margareta Larsson

ÖKA
Bo Hanson

Utan beteckning
Axel W Karlsson

Därtill biskop Åke Bonnier.

Några talade två gånger i olika frågor, vilket förklarar 12 personer som får 18 markeringar.
Ingen socialdemokrat och ingen från Borgarna, som ni ser. Att gruppledaren för ÖKA, Claes Björndahl, får väl närmast noteras som en personlig illvillighet mot docenten Hanson. Vad skulle det annars vara? Vanlig vilja till välförhållande?

Varför skulle nu det andra anförandet dras in? Svaret är uppenbart. Det handlar om att minimera debatterna och inte låta olämpligt folk som av olämpliga välja valts in i Kyrkomötet få stor plats. Och kan det politiska etablissemangets Sverige inte klara hem debatterna, återstår att minska talartid som ett sätt att värna de demokratiska arbetsformerna.

Men minns att räkna. Ett andra anförande om 2 minuter gånger 18 talare blir 36 minuter, om hela talartiden används. Och det gör den nog inte. Vad betyder beslutet? Att möjligheten att knyta ihop ett tema går förlorad. Det behöver en talare inte alltid göra, som ni förstår. Men nu finns inte ens möjligheten. Anförande samt två repliker. Det motsvarar vad den gamla frågedebatten, en mini-debatt, hade. Kyrkomötet gillar inte att vara ett öppet forum. Kyrkomötet gillar slutna utskott och beslut som förankrats i de stora grupperna. Helst så stora att de kan hanteras av några få.

Nu till transfigurationen.
Den bestås jag. Innan gudstjänsten, får vi veta, tänkte Ludvig Lindelöf. Han tänkte att om någon skulle reagera när det sägs att "Gud" välsignar, så var det Dag Sandahl. Han är alltså transfigurerad till något slags orakel, kanske den en präst bör tänka på innan gudstjänst, noterar Bloggardag.

Jag kollade hur det är med välsignandet och vem som välsignar. Först i Septuaginta, LXX. Där står det Kyrios. Så gick jag till den hebreiska texten: JHVH. Det är alltså det ord som de judiska lärde förde över till grekiskan som Kyrios. Och Kyrkan känner inget annat sätt att välsigna än att Herren välsignar och så konkretiseras det hela när Treenigheten tas till intäkt för det som sker.

Gudstalet är ett religiöst tal.
Det är lämpligt för den synkretistiska civilreligionen men med den har vi lämnat den kristna tron, den allraheligaste tro som en gång för alla anförtrotts de heliga. Det är inte särskilt mycket till kättarjakt att påpeka det förhållandet.

Konstaterandet att Svenska kyrkan inte kan hantera att det dyker upp en synkretistisk civilreligion, alltså att vi fått en religiös våg efter några årtionden på 1900-talet av mer handfast materialism, förvånar inte. Denna religion är parasitär till sitt väsen och måste ha en bärare. Inget kan slå Svenska kyrkan som den bäraren, men likväl är det förvånande hur enkelt prästerskapet ställde upp på förändringen. Eller inte. Vi skulle kanske skriva boken Prästerna som kom in från kylan? Nu får de vara med igen, när de säger rätt saker på ett lagom intellektuellt torftigt sätt. Gud Moder vanmäktig och fåglar platsar i den ramen.

Minns ni sången om Lilla Ludde.
Jag kom att tänka på den och friserade något när jag behövde göra en mental bearbetning av det faktum att en präst gör en hemmasnickrad välsignelse, som alls inte återger den erfarenhet som är den kristna trons.  Lika lite för den delen som när det sägs "Herren välsignar er och ..." Svaret på det som sägs ska förstås inte vara ett "Amen" utan ett "Jaså. Hur vet du det?" Och varför uppröras? Därför att välsignelsen gör vad den säger och den som gör det är Herren. En kristendom utan Fader och Herre är religion men inte kristendom.
Nu till den finstämda sången:

Här kommer lilla Ludde, håhåjaja
Bärande heresier, håhåjaja
Här kommer Luddes vänner, håhåjaja
Bärande på detsamma, håhåjaja.

Inte mycket till rim, medges.
Men rätt träffsäkert och roligt att sjunga när dysterheten över religiositeten och de religiösa hantlangarna blir svår. Främst, förstås, dysterheten över att Ludvig Lindelöf står och tänker på Dag Sandahl innan gudstjänsten. Det är faktiskt mer än vad jag själv gör.
Hur kom han alls på tanken?
Undrar Bloggardag

11 kommentarer:

  1. Tidens tänkande har haft problem med bibliskt språk tidigare. Från begynnelsen har det hetat "i Fadrens och Sonens och den Helige Andes namn". Den upplysningspräglade neologin (nya läran!) på slutet av 1700-talet 'mildrade' det till "i Guds, Fadrens …, namn".

    Vad gäller "Herrens välsignar …" så är det att betrakta som en felöversättning. Hebreiska har en verbform som kallas jussiv, som inte finns i vårt språk. Den motsvarar närmast konjunktiv: "Må Herren välsigna …" Den är alltså inte beskrivande, utan är snarast en bön, dock präglad av visshet. Eftersom det ytterst är Herren som välsignar och inte prästen, blir det fel när man använder presens, när man tar för givet att Herren gör som vi säger. Även om vi åberopar hans löfte, så tillkommer det inte oss att avgöra hans handlande.

    SvaraRadera
  2. Humor är den kraft som ka besegra världen. Stort TACK för rådet att använda svaret "Jaså, hur vet du det!" vid tveksamma uttalanden i vår kyrka. Ett kraftfullt verktyg!

    SvaraRadera
  3. Jag har skrivit det förr och skriver det igen:
    Varför behöver SvK en ny handbok när prästerna ändå gör egna varianter?
    En egen bibelöversättning av aronitiska välsignelsen i detta fall.
    Dessutom utan risk för reprimander!

    Det blir ju som att säga åt alla barn att de ska äta spenat enligt det nya receptet och sedan inte bry sig om att de äter korv istället.

    Den nya handboken har väl så många varianter att ingen märker när peästen gör egna avvikelser.
    Men det kanske det som är syftet?

    SvaraRadera
  4. På väg till en gammalkyrklig gudstjänst, med en rejäl och väl genomarbetad predikan, hörde jag hela gudstjänsten i bilen. -Bedrövelsernas bedrövelse! Tänkte (konstigt norg) på precis samma sätt som du. Vad sägs om en soare´på söndag kvällen?
    Kl 23:10 hade TV återutsändning av dagens liturgi från serbisk ortodoxa kyrkan. Gav 100falt tillbaka!!!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi såg också på TV:s repris kl 23:10. Och, ja, den minns jag för att den på ett så positivt sätt utmärkte sig bland TV-gudstjänster (som vi annars försöker undvika!).
      Så befriande det var att slippa all möjlig och omöjlig form av uppträdande och istället få - om än enbart i TV-fåtöljerna - deltaga i denna värdiga liturgi!

      Jag i Halland

      Radera
  5. Svar
    1. Du menar väl svanesången?!
      Antony

      Radera
    2. Har du absolut gehör?an.

      Radera
  6. Fåglar har sin plats inom teologin. Ni har väl hört talas om den Helige Anden?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Är det en fågel? Luft som symbol ligger väl närmare?an.

      Radera
  7. BloggarDags analys av radiogudstjänsten är angelägen.

    Ett problem blir den mänskliga aspekten. Det är inte så roligt att bli uthängd som varnande exempel. Och visst kommer LL att tänka sig för i fortsättningen. Rent av kanske, som själ med potential, att vara tacksam för uppmärksamheten.

    Men nog är det svårt det där med skärande analys och konkreta, varnande exempel!


    Lars Jensen

    SvaraRadera