Motsättningen

Motsättningen är antagonistisk.
Det är två system som står emot varandra i Svenska kyrkan. Dessvärre kunde fromma teologer säga att dessa två system står emot varandra överallt, också i den romersk-katolska kyrkan. Det blir så när världen ska in i Kyrkan - och det ska världen, den är ju inte dum på det viset. Jag skulle kunna jaga medelklassens självbelåtna kyrka och säga att just denna självbelåtenhet står emot vad kristen tro har att säga om frälsningen, som kommer utifrån men går de självbelåtna förbi. Elle skriva om Djävulen som går omkring som ett rytande lejon och ta upp det kampmotiv, som i somliga tider varit viktigt i Kyrkans liv, men som ofta glöms. I den självbelåtna kyrkan är det som om Liv och Död inte går i närkamp. Och är det inte så, blir Kyrkan inte heller livsviktig. Det finns inget skäl att ta sig till räddningsstationen för att hämta Liv till sitt liv på söndagen.

Men den samtida antagonistiska motsättningen i Svenska kyrkan?
Jag försökte hävda att alla försökte minimera motsättningarna, tänka och tala väl och menade att det nog förelåg några missförstånd som lätt kunde rättas till.
Så var det inte.
Det skulle i stället, i skydd av rök och dimridåer, införas något annat. En annan ämbetssyn, vilket kanske rätteligen skulle kallas "ett annat ämbete" och en annan äktenskapssyn, dvs en annan form av äktenskap. Vad saken egentligen gällde, kunde effektivt döljas. Men effekterna kan vi se. Enklast sammanfattas effekterna med begreppet "stor oreda under himmelen".

Svenska kyrkan kunde hantera sekulariseringen genom att i motvinden ändå hävda att det fanns goda skäl att tänka en dimension till, bortom det materiella, bortom yta. Det är en hållning som blir riskabel när trenderna vänder och religionen kommer tillbaka. Risken är att Kyrkan fortsätter tala religiöst i stället för att i all radikalitet gestalta Guds rike. Det finns lägen, som ni vet, när man ska göra precis tvärtom för att göra detsamma. De religiösa kunde uppfatta att det fanns en religiös institution, klar att tas om hand. Där kunde man i det religiösa få sin bärgning och där kunde man gestalta en ideologisk apparat i samklang med samtiden. Kör på!

Fariseismen är grundbult därför att den är grundhållning i vårt mänskliga.  Tankemodellen är enkel. Människan är född med fri vilja och kan välja mellan ont och gott. Vi väljer förstås det goda. Som bäst glada över nåden att kunna välja.
Kommer då kristendomen och förklarar att människan inte har någon möjlighet att välja det goda och att om hon försöker göra det goda blir hon mer djävulsk, så attraherar väl inte hållningen publikt. Att nåden skulle vara att människan skapas till ett bli en ny och god människa genom dopet och tron, är en orimlig tanke.
Då fattar alla att det blir komplicerat i fariséernas egenrättfärdiga kyrka när det kommer in en samling nådeshungrande syndare. De fariseiska fattar inte vad den sortens folk är ute efter. Och har prästerskapet glömt vad evangeliet är, ersätts det med ett budskap som passar fariséernas tankemodell. Vad är annars att göra?

Jag kunde anföra ett bibelord: Ty många bedragare har gått ut i världen, sådana som inte vill erkänna att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt. Där har ni bedragaren, Antikrist." (2 Joh v 7) När det inte talas särskilt mycket i en Kyrka just om Jesus som försonare och frälsare och mer om honom som en förebild, då har vi problem och en uppenbar och biblisk motsättning

Och motsättningen är antagonistisk.