söndag 6 september 2015

Lurade?

Fascinerande är det alltid när någon gör sig en föreställning om hur någon annan är och sedan tar fram "bevis" för att det förhåller sig just så. Det är inte ett ovanligt fenomen, inte i världen och inte i det kyrkliga. Men det är fascinerande. Detta sagt, är inget sagt om vem som lurar vem. Än så länge.

Dagens tema ska väl vara biskopar, biskopsvigningsdag som det är.

I gryningen såg jag att DN presenterar 100 kända svenskar som uppropar till oss. Den som vill kan ansluta sig. Riktigt vad - förutom det högstämda - uppropet förpliktar oss till fattade jag inte men morgonen var tidig. Till de kända hörde Antje Jaktelén, ärkebiskop.
Jaktelén, endast den mycket ohelgade kan uppskatta att en kändis inte är - känd.
För egen del är jag den förste att beklaga. Skaran av idrottsmän och artister hade fått sina rätta namn, tycks det dock. Men än en gång: Vad är det att "dela sin medmänsklighet" genom att skriva på en lista? Och innefattas därmed en syndabekännelse eftersom listan är till för "alla som inte längre vill tiga still"? Vi som faktiskt inte hållit käft, ska väl inte skriva på då. Men vad är det de som skriver på, skriver under på?

Fjorton biskopar från Tanzania hade glädjen att få möta biskoparna i Svenska kyrkan i Rättvik och sedan följa med ut i stiften. Mötet i Rättvik födde ett gemensamt uttalande. Jag har läst det och funderar över kyrkodiplomatin. Det är något undanglidande med texten. För hur eller hur är ju de evangeliska i Tanzania inte riktigt lyckliga över en del beslut Svenska kyrkan fattat.

Programmet innefattade ett besök i Falu koppargruva och Återvinningscentralen i Falun. På så vis fick biskoparna en påminnelse "om vårt ansvar att förvalta skapelsen och planetens resurser". Varför kan jag inte ha vett att förhålla mig allvarlig inför detta besked? Jag vet svaret: syndafallet! Jag kanske ändå ska vara tacksam över att syndafallet inte berövat mig insikten om vad som blir humoristiskt.

Vad kom biskoparna fram till?
Särskilt viktig är dialogen och den vänskapliga samexistensen mellan kristna och muslimer. Det vill väl ingen bestrida. Men hade det inte varit en nyttig komplikation att nu lyfta in de just nu pågående massakrerna av kristna? De pågår ju också på de tanzaniska biskoparnas kontinent och kanske Boko Haram är bekant, för at inte tala om IS?

Att biskoparna uppmanar våra kyrkor till att främja kvinnors ledarskap, noterar jag. Och det är väl alldeles i sin ordning, särskilt i Svenska kyrkan, denna kvinnliga domän.  Det där att vi ska lära ömsesidigt genom att t ex personal kan få resa till Tanzania kan visa sig vara ett lyckokast. "Res du, vi betalar"-konceptet måste väl vara en lockelse.

Inför ett par av biskoparnas åtaganden kan den som vill studsa.

"Att ge näring åt lärjungaskap och den kallelse som gäller alla döpta i enlighet med den lutherska reformationens principer." En disputerad präst ringde för att rådfråga inför predikan denna Enhetens söndag. "Vilka är de som är döpta i enlighet med den lutherska reformationens principer?" Jag hade inget bra svar. Jag hade inget svar alls.

"Att dela och respektera den teologi som formats av våra traditioner och de sammanhang vi lever i." Dela är väl i sin ordning, evangeliska emellan. Men vad betyder "respektera"? Att inte kritisera? Vad skulle Martin Luther sagt om kyrkoledningar, som sagt att de ska respektera det som formats av våra traditioner - vad nu detta är? Och formats av heter det. Man kunde annars tänkt sig att teologi formats i våra traditioner och de sammanhang vi lever i. Problemet kanske rätteligen skulle beskrivas som att teologin, den vi ska respektera, dessvärre är formad av de sammanhang vi lever av. Moltmann skulle i vart fall ställa den frågan som en kritisk fråga just till en folkkyrka.

Kunde vi kanske få de svenska biskoparna att berätta för oss fåkunniga hur den teologi ser ut som formats av våra traditioner och de sammanhang vi lever i för Svenska kyrkans del - och därmed få veta lite mer precist vad de tanzaniska biskoparna förklarat sig skola respektera? På vilket sätt ska de alltså respektera enkönade vigslar och förklara den saken hemma i Tanzania?
Eller minns de vad som står i uttalandet? Det heter i den engelska versionen "Joint statement". Joint - men så illa kan det väl ändå inte vara? En lutheran tolkar och tyder allt till det bästa, minns det.

Jag hoppas verkligen inte att bloggläsarna nu uppfattar att jag varit neslig mot 28 fina biskopar, när jag undrat över texten och funderat vilka som lurat vilka. Biskopar är fina. Och positiva.

Jag såg Modéus II skriva på Facebook sedan han träffat komministrar i stiftet och lagt ut en bild på ett stiligt grupparbete:
"Hoppfull efter bra samrådsmöte med stiftets komministrar. Kloka och engagerade präster! Tillsammans bygger vi morgondagens kyrka i Växjö stift."
Sådana budskap läser jag inte utan rörelse. Huruvida i hjärtat eller mungiporna, lämnar jag osagt.

Däremot sa jag till någon av kamraterna: "Den roliga uppgiften att vara förbandsinstruktör (stridsdomare eller "blågul") i Krigsmakten betydde, att vi skulle se hur det egentligen var. Min vän pansarmajoren Roger och jag for runt i södra Sverige. De chefer som sa något i stil med det Modéus II sa, ägnade vi särskild uppmärksamhet. De som berättade om problem, lovordade vi inför övningsledningen."
Kan ni räkna ut varför?

Nu ska jag denna enhetens söndag fundera över lurendrejeriet som kyrkodiplomatisk metod och kanske låta en tanke snudda vid problemet med ord som inte uppenbarar utan beslöjar. Ska inte ekumeniskt arbeta vara att komma åt den enhet som Gud gav, alltså en verksamhet i Sanningsbranschen?


6 kommentarer:

  1. Här är en svenskkyrklig biskop som har uttryckt en gudstjänstteologi "enligt den lutherska teologins principer". Inför det kommande reformationsjubileet kommer det säkert fler försök att markera särart gentemot all annan kristenhet. Det vore ekumeniskt värdefullt om detta biskopliga theologoumenon kunde få ett sunt svar inifrån sitt kyrkliga sammanhang.
    Mikael Liljeström
    http://www.kyrkanstidning.se/asiktsamne/nattvarden

    SvaraRadera
  2. Varför inte börja om?. Tänker på tiden när Sveriges Regering hade koll på Svenska Kyrkan. År 1940 kan vara utgångsplats.
    Man beskrev vad som var tillåtet och det som inte var det.
    Kyrkorna var inte avfolkade utan var relativt välbesökta vid gudstjänsten.

    Prästen ansvarade för "driften" .

    Det som har förändratas har skapat en osäkerhet i församlingarna - vad är OK och vad är synd. Syndaren får ju svara för sina egna synder på den yttersta dagen.
    Det var bättre förr!!

    SvaraRadera
  3. Om man som lutheran strävar efter att tolka allt till det bästa "läser jag in" i detta att vara döpt i enlighet med reformationens principer som att det syftar på den heliga Skrift allena som rättesnöre och domare (formalprincipen ). Den principen behöver hållas fast vid och högt när vi i nuvarande sekulära kultur nära nog saknar en samtida tolkningsgemenskap. Den andra principen torde kunna vara materialprincipen som säger att vi rättfärdiggörs av nåden allena genom tron allena på Kristus allena som är ett med Fadern (Levande Gud som sträckt ut sina båda händer Sonen och Anden). Soli Deo Gloria.
    Är detta måhända en övertolkning av texten?
    Som lutheraner kan vi ju erkänna att det finns marcionitiska drag i vår tradition ( Harnack höll honlm högt) dessutom var Galaterbrevet kanske Marcions favvo. Luther själv har skrivit en "förkritisk" kommentar till detta brev där han i högsta grad utlägger reformationens program eller principer precis som Barth skulle göra med Romarbrevet i polemik mot den liberala teologin.
    Vår tids neoliberalism torde få problem med Gal, (dock ej Gal 3:28 vilket troligen är de enda ord man läser och tar till sig). Aposteln Paulus kämpar för evangelii sanning och han drar sig inte för att läxa upp den förste påven när han inte håller sig till evangelii sanning, men idag är det nog inte Franciskus utan dagens neoliberala lutheraner som behöver en uppläxning när de inte håller sig till evangelii sanning.

    SvaraRadera
  4. "Att ge näring åt lärjungarskap och den kallelse som gäller alla döpta..."
    Biskoparna är oss nog skyldiga att förklara vari denna kallelse ligger.
    Söndaglig gudstjänst?
    Vittnande om Jesus till jordens yttersta gräns?

    Eller tycker kyrkokansliey att det är ett tillräckligt närande av lärjungaskap att på hemsidan rekommendera några böcker av Jonas Gardell?

    SvaraRadera
  5. Bloggaren glömmer, att numera kontextuell teologi är närmast allenarådande i Svenska Kyrkan. "Våra traditioner och de sammanhang vi lever i" avgör alltså verkligen kyrkans tänkande. Däri har biskoparna, eller deras teologiska sekreterare, rätt.

    Modéus II spinner helt rätt! Sanning skapar alltid konflikt, negativa vibbar och obehag.Vi befinner oss väl i ett modernt, upplyst samhälle! Det säger själve Bill, som skrivit sin masteruppsats om spinnande. Så det så!

    Bull, teologisk sekreterare hos EKM













    SvaraRadera
  6. Exakt vad är dumt med att den främlingsvänliga och medkännande opinionen nu äntligen slutar tiga still? Hur kan du som kristen försvara din ironi över detta?

    SvaraRadera