onsdag 2 september 2015

Matt 24:12

Att Jesus ställer till det för sina lärjungar är inte bara en biblisk/exegetisk insikt. Det är i högsta grad personlig praktisk teologi. Det ska vara så. Det är själva lärjungaskapets livsform. Jag klagar alltså inte, men Matt 24:12 har följt mig under sommaren: "Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta." Det står så. Jag har läst det på grekiska också. Och latin. I den majoriteten vill jag inte ingå. På så vis finns det skäl att passa sig för majoriteter. De kan ha den kallnade kärleken gemensam.

Hur kallnar kärleken till Kristus och hans Kyrka, kanske än mer svårt när Kyrkan blir den konkret, den jag döpts i och fått tron av?
Vardagsvis. Gradvis. Steg för steg. Omärkligt. Det kan skrämma mig. Processen kan ju börja med ett kallt konstaterande att det inte går längre med det svenskkyrkliga - och det gör det ju inte. Jag säger inget om lekfolket, som inte kan komma till gudstjänster de kan känna igen som autentiskt kristna gudstjänster. Och jag hoppar över frågan vad sådana gudstjänster är om de inte är kristna för jag tror att namnet på dem ska vara legio. På så vis får vi vara glada att människor kan rädda sig över till andra gemenskaper. Men herdarna, prästerna?

Jag funderar över biskopar jag känner och tycker om. De tänkte, som de flesta av oss, att det insmugit sig en del märkliga läror och lärare i det svenskkyrkliga men de varsnade aldrig det biskop Nygren hade kläm på: gnostikers och svärmandars spår - och de spåren förskräckte inte. Det var trots allt vanlig svenskkyrklig vardag och söndag. Som vanligt, kunde man tycka. Men det var det inte. Vi hade fått en fiende intra muros med en annan agenda. Där stod vi, högkyrkliga präster, och såg och sa varandra att det var underliga präster vi fick i leden och med dem skulle det inte gå bra. Nä, inte för Svenska kyrkan så som vi tagit emot hennes andliga arv. Vi kunde inte tänka att deras agenda var en helt annan när allt kom till allt. Gnostisk om ni vill, svärmisk om ni hellre vill det. Och då kan jag enkelt hänvisa till Adolf Fredriks församling där det ges kurs i gnosticism, inte om. www.adolffredrik.se rätt långt ner i aktualitetsspalten. Eller en vandring genom institutionerna enligt revolutionärt mönster med ett annat ärende. Han sa så, revolutionärenRudi Dutschke. Jag kan förstå. Det är gott, välmenande. Men annat.

Vi kanske skulle tala om det östtyska ledarskapet, idealister som efter kriget kunde upprätta DDR. Vi ser dem som förbryterska med Berlinmur och skjutningar samt drakoniska straff för oliktänkande. Odla tvesynen nu. Försök förstå vad gamla östtyskar, vanligt hederligt folk, saknar numera. Då kan man förstå. De ville väl med sitt samhällsbygge. Hade de bara fått hålla på och rensa ut och bygga nytt, hade det blivit bra. Vi skrattade åt deras underliga bilar och deras klädesproduktion, grå rockar av måttlig kvalitet men bra optisk industri hade de. Fast deras medier var styrda uppifrån och mycket fick folk aldrig veta. Men syftet var gott också när de gamla idealistiska materialisterna fick inrätta sin övervakning, Stasi mm. Det var inte ondska som styrde utan goda avsikter och det är detta som är det värsta.

Det sitter inte illvilligt folk på inflytelserika poster i Svenska kyrkan utan välvilligt. De vill föra in Svenska kyrkan i samtiden med ett evangelium anpassat efter denna tid. Då måste de motsträviga hållas efter, marginaliseras för att elimineras. Det gäller äldre präster och det gäller prästkandidater. Det är alls inte konstigt om kärleken kallnar då. Inte heller konstigt om herden överger hjorden och tar sig någonstans där det inte är så farligt, obekvämt och otacksamt att vara.

Jag medger att jag i all oskuld trodde att ett kyrkfolk skulle protestera mot de små stegens omvandling - de små stegens tyranni, den tyranni som drabbade präster de höll av. Men set är som i DDR. Många har fullt upp med sitt. "Vi kan inte riktigt veta varför vår präst kritiseras, hela bilden är inte klar för oss." Och till sist är det för sent att protestera. För att inte tala om de biskopar som i tid inte såg vad som höll på att hända utan villigt administrerade saken. Prästerna då? De flesta av oss kunde inte tjata kyrkliga stridsfrågor. Vi ville bygga församling och visa Svenska kyrkan med alla hennes andliga rikedomar. Vi såg en del präster komma som vi nog tänkte skulle tröttna när de kom ut för att bygga församling. Men det var just den sysslan de inte skulle ägna sig åt och därför tröttnade de inte när de tog sig vidare genom institutionen.

Jag fruktar att när kärleken kallnar är det till sist något mycket konkret och alla måste fråga sig vad som händer i våra hjärtan. Självbedrägeriet ligger nära till hand när vi ska bli som de flesta. Och så illa är det att detta självbedrägeri kan te sig fromt och fint när vi integreras i mängden som har det gemensamt att kärleken kallnat. Inte bara i kulturlivet utan också i det kyrkliga kan det finnas eld utan värme.

Den allvarliga frågan för alla präster, i tjänst och pensionerade, är nog frågan om kärleken har kallnat, så som det är för de flesta. Petrus fick en fråga som kanske hör hemma i sammanhanget. Den passagen läses nog vid varje prästvigning. Det är för somliga nog ord som Johannes lagt i munnen på Jesus men vi andra kanske skulle göra en omläsning ändå. Joh 21:15-19
De lästes vid prästvigningen. Är det ord utan innebörd för den svenskkyrkliga vardagen och för högkyrkliga och gammalkyrkliga präster. Om de inte är det, kanske det är en sådan tid om vilken ordföranden sa att det är rätt att göra uppror. Och tid för gamla uttjänta biskopar att säga vad de vet är sant om den innevarande tiden. Detta som nu är, ville ni inte. Säg det! Eller har ni redan kallnat?

Ska ni nu fundera över Fädernas kyrka, själva konkretionen av vad det var att vara Kyrka i Sverige? Tack till den trogne vän som sände klippet och en stillsam fundering över Västerås stift.
http://youtu.be/2J-89BSMRhE

25 kommentarer:

  1. Och vad skola vi göra med religionsdiapraxis - gnosticismen mm, som är förenad med diskontinuitetens hermeneutik?

    Sara Bergquist

    SvaraRadera
  2. Själasörjaren Dag ställer allvarliga och rannsakande frågor till oss alla som är vigda till präster i Svenska kyrkan. Vigda för hela livet, det vill säga så länge livet varar men också för livet som helhet. Vi kan inte, säger Cyprianus, ha Gud till Fader om vi inte har kyrkan till moder. Och det handlar om den synliga – inkarnerade om ni vill – kyrkan. I sin meditation över ’Mater Ecclesia’ pekar Henri de Lubac på faran att vi förälskar oss i en idealbild av kyrkan, istället för att älska den konkreta kyrkan med sina helgon och syndare.

    Herren talar om den första kärleken som något att vårda och hålla fast vid (Upp 2:4). Hur kan man återfinns den? Hur återupplivas den kärlek som kallnat? När ett äktenskap krisar brukar ett gott råd vara till paret att gå tillbaka till början: vad var det som fick oss att först falla för varandra, vad var det vi hade tillsammans? Ibland är det inte bara en bra sak, utan också en fråga om kärlekens överlevnad att återvända till de böcker och sammanhang som först satte det blivande prästhjärtat i brand. Vad var det som det handlade om för mig? Utan att själasörjare som kan hjälpa oss i den här processen är vi förlorade. Som Magnus Malm brukar säga handlar teologi till 90 % om själavård.

    Blås liv i den nådegåva som finns i dig sedan jag lade mina händer på dig, säger Paulus till Timotheos (2 Tim 1:6). Kan en kyrka födas på nytt fast hon är gammal (jfr Joh 3:4)? – ”För människor är det omöjligt, men för Gud är allting möjligt.” (Matt 19:26). Jesus betonar att det alltid måste börja med bönen. När han i Matt 9 ser de illa medfarna och hjälplösa människorna – därför att de övergivits av sina herdar! – säger han inte bara åt sina lärjungar att börja jobba. Tiden är inne för skörd, ändå säger han: ”Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.” Hur vore det om vi som är präster skulle frivilligt förpliktiga oss till att dagligen be om en ny hängivenhet, om att Gud tar bort det kyrkliga stenhjärtat ur vårt bröst (Hes 36), kanske med bönen:

    Himmelske Fader,
    utgjut din Ande över hela din Kyrka.
    Ge oss en ny vision av din härlighet,
    en ny upplevelse av din makt,
    en ny trohet mot ditt Ord,
    en ny hängivenhet i din tjänst
    så att genom vårt förnyade vittnesbörd
    ditt heliga namn blir ärat och ditt rike främjat
    genom Jesus Kristus, vår Herre.
    Amen.

    Den inre och den yttre kampen står alltid i ett dialektiskt förhållande till varandra. Fader Gunnar i Osby skrev inte bara pastorala program, det fanns hela tiden en växelverkan på djupet med det inre livets förnyelse. Vi får å andra sidan heller inte förfalla till kvietism. Det gäller en ny hängivenhet i bönen OCH arbetet och ett förnyat vittnesbörd.

    Mikael Löwegren, Ryssby

    P.S. Länken är felaktig, skall vara: https://www.youtube.com/watch?v=2J-89BSMRhE

    SvaraRadera
  3. "Detta som nu är,ville ni inte.Säg det!". För all del, jag kan börja, till vad nytta det nu kan vara. Det såg ju ut att gå vår väg, katolicitens och Kyrklig förnyelses. Den svarta kappan, ett akademiskt plagg på predikstol och för altaret, var borta på en generation. 1811 års handbok hade generationen före oss gjort av med, tyvärr inte samma andas kvardröjande teologi. Men liturgiskt gick vi ju segrande fram."Lex orandi, lex credendi", trodde vi. Ekumeniken var på gång, Påven kom på besök och inte långt efter Patriarken av Konstantinopel. Även kopternas Shenounda var här. SvK erbjöds i praktiken parkettplats i ekumeniken, liturgiskt rent av i Peterskyrkan i Rom. Samtliga biskopar stod bakom biskopsbrevet "Ord från Gud", som jag skrev, och där fanns ingen misstro mot Johannesevangeliets vittenbörd om Jesus. Jag lät anteckna i kyrkomötet skarp kritik mot kyrkoordningens avsnitt om val i SvK. Där tror jag avsteget från apostolisk tro och ordning togs. Jag fick sedan fem biskopar med mig mot beslutet att skillja prästerna från biskop och domkaitel, en protestantisering av SvK. Men det räckte ju inte.
    Men det nyttar inte att gråta över spilld mjölk. Förhoppningen kan vara att det nu går fort, så att något nytt kan börja gro, som när vetekornet, den kära gamla folkkyrkan, faller i jorden och dör. Det kräver en ny ecklesiologi byggd på det Jesus sade och gjorde i Övre salen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det hände något i ämbetsfrågan i samband med biskopsvigningarna runt decennieskiftet runt 1990, som påverkade även en del "landsbygdspräster" . Vill minnas DS skrev om det i SPT. Prästänka.

      Radera
    2. Får jag be Prästänka eller Bloggardag hänvisa konkret till det som skrevs. Är intresserad.

      Radera
    3. Jag är förstås osäker. Kan det vara artikeln Varför hade biskoparna så bråttom? SPT nr 45 år 1993, s 820-821?
      Det som hände var att biskoparna införde ett principiellt prästvigningshinder som svar på det dokument för enhet som biskopsmötets representanter själva tagit fram ihop med dåvarande Kyrkostyrelsens representanter samt aKF och Synoden. Klart att det påverkade. Besvikelsen var stor och jag menar att det var då vi hade haft chansen at hålla ihop det hela. Biskoparna lät sig skrämmas till, inte tystnad, utan brutalitet. Jag skrev väl något om detta också i boken Vems ärende går Svenska kyrkan?

      Radera
    4. Har inte gamla tidningar kvar. Vet att artikeln föranledde korrespondens m DS. Möjligen tidigare, 91- 92? Har inget arkiverat bäst att glömma, och förlåta. P-a.

      Radera
  4. Bloggardag och övriga, som vägrar rannsaka sig,

    -Jämförelsen ovan mellan vår kyrkas biskopar och DDR-politrukerna är inte snygg. De senare ville inte väl. De ville ha makt, drevs ej av humanistisk människokärlek och omtanke om den enskilde DDR-medborgaren.

    Detta måste betonas; bloggaren som på senare år har börjat visa ett stort intresse för vad som utspelade sig i gamla DDR och dess infiltrationsförsök i Svenska kyrkan, bör i fortsättningen akta sig för ovannämnda jämförelse, vars huvudsyfte naturligtvis är att underkänna vår kyrka, dess teologi och framtidsmöjligheter.
    Kyrkan kommer ju att dö, avslutar han.

    Frågan är vad som dör först - den demokratiska folkkyrkan eller högkyrkligheten?

    Jag noterar också avsaknaden av kommentarer kring min sammanfattning tidigare av högkyrklighetens reaktioner och handlande - eller brist på handlandet - gentemot folkkyrkan, som givit den så mycket.

    Domedagsprofetior, ständiga utfall och minst sagt oborstade beskrivningar av vår kyrka - samt, underströk jag särskilt, en total ovilja att ge konstruktiva bidrag, bygga församling, som har blivit bloggarens mantra (utan att vi får veta hur detta skall gå till praktiskt i vårt sekulariserade samhälle).

    Med andra ord inget engagemang för att avhjälpa det som fallerar! Ingen vilja att bygga upp det som behöver restaureras! Ingen glädje i att ställal sina krafter till kyrkans förfogande (här finns vi och är beredda att arbeta för kyrkan och för missionen).

    Det är som VILL den högkyrklighet, vilken artikuleras på dessa spalter, att kyrkan skall gå i graven, dess biskopar försvinna och hela vårt samlade folkkyrkliga kulturarv gå till spillo.

    Det är starka ord, men jag skräms och skäms över en sådan attityd. Som om man med högburet huvud går den lidande förbi utan att hjälpa honom eller henne!

    Är det så vi skall ha det? Skall vår demokratiska folkkyrka utöver yttre fiender också attackeras av egna femtekolonnare?

    Är detta att visa kärlek och solidaritet, vilja att hjälpa och dra sitt strå till stacken?
    Det börjar bli dags att högkyrkligheten tar bladet ifrån mun och i nämnda avseende bekänner färg:

    -Hjälpa kyrkan eller stjälpa den?
    Det är frågan.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den kyrka som är Kristi brud, eller den som springer efter denna världens herrar?

      Radera
    2. Problemet är att de som vill hjälpa svenska kyrkan inte tillåts detta utan de utmönstras som kvinnoprästmotsåndare, homofober eller allmänt konservativa. Den sekulärt grundade folkkyrkan har stjälpt sig själv.

      Radera
    3. Bengt Olof Dike

      Du älskar Svenska Kyrkan. Det gör även jag. Men att jag älskar henne hjälper inte långt när jag ser hur de med en annan lära strävar efter att ta över henne!

      Hur kunde en präst som inte vill tro att Johannes återger Jesu ord bli pastor primarius? Hur kan en teologi som underkänner så mycket av det Svenska Kyrkan lärt i århundraden bli det som lärs ut till de kommande prästerna? Och hur ska jag kunna göra något åt det?

      Jag är inte ens speciellt konservativ, men den utveckling som drivs av kyrkomötesmajoriteten, av kansli på nationell nivå och av påläggskalvarna tvingar mig att bli konservativ bara genom att hålla fast vid det jag lärde för 20 år sedan.

      Jag tror att Svenska Kyrkan kommer att gå under som organisation och det är sannerligen inget jag gläder mig åt. Men jag kan heller inget göra åt det eftersom de som driver henne i kvav gör det med de bästa föresatser och med stöd av majoriteten av det kyrkomöte som själv sett till att kapa banden mllan sig och församlingarna.

      Säg mig, Bengt Olof Dike, vad kan jag göra annat än se på när de mäktiga driver den kyrka jag vigts till i kvav? Vad?

      Bo Rydén

      Radera
    4. Bäste BOD, Saken är den att vi är många som bedömer att SvK i sin nuvarande form håller på att stjälpa sig själv och det oss förutan.

      Radera
    5. Svaret på frågan vilka som egentlogen är femtekolonnare inom SvK kan rimligen inte ställas inom SvK, utan måste ställas till andra.
      Vad skulle bli resultatet av en omröstning bland alla världens krista kyrkor?
      Undertecknarna av Charta oecumenica?
      Bland Lutherska världsförbundet?

      Är det garnityret med LRNMNDN i spetsen eller opositionen som vinner femtekolonnomröstningen?

      Apropå femtekolonnare så anser nog Sveriedemokraternas väljare att övriga 85% av väljarkåren är femtekolonnare. Så begreppet i sig säger inget om majoritetsförhållanden.

      Radera
    6. Skillnaden blir, BOD, att SvK självdör, och att högkyrkligheten bestås eutanasi.

      De ansvariga tänker i all välmening på det som är bäst?

      J

      Radera
    7. Får jag ge BOD ett par meditationstexter från en annan blogg. Och kanske BOD skulle försöka besvara frågorna som Stillsam reser:

      http://stillsam.blogspot.se/2015/09/dopet-revisited.html#comment-form

      http://stillsam.blogspot.se/2015/09/jag-har-manga-fragor-herre.html

      Radera
  5. Appelbaum har jag läst. Hon förklarar de marxistiska idealisternas hållning, den som ledde till Berlinmur och allt det andra medan folk inte orkade bry sig. Förbannelsen är att de ville väl. Läs Applebaum.
    Vem dör först? Folkkyrkan eller högkyrkligheten? När den ena dör, dör den andra. Och eftersom folkkyrkligheten, den som vill vara kyrklig, inte den andra, är parasitär i förhållande till högkyrkligheten, den som förvaltar arvet från ungkyrkligheten, är den självförstörande när den låter högkyrkligheten elimineras. Så ungefär.

    SvaraRadera
  6. Bengt Olof Dike, har du nånsin försökt hjälpa nån som inte vill ha din hjälp?
    Vet du hur det känns när man går fram till någon man tycker om och bryr sig om för att hjälpa denna på rätt väg, men får skit för det eller bara blir ignorerad? Om man av kärlek gör det flera gånger med samma resultat?
    Jo, man förstår till slut att den man försöker hjälpa inte finner ens hjälp värd att ta emot, och då är risken stor att man också själv vänder sig bort, med en stor sorg i hjärtat.
    Fråga ett stort antal kyrkomusiker, så ska du få se att de liksom jag har upplevt denna situation i svenska kyrkan under ett par års tid nu. Fråga de präster som likt fader Dag håller bibelns ord högt.

    SvaraRadera
  7. Idag skriver Björn och Bengt Olof igen.
    Igår var ni tysta.
    Var det något i Dag Sandahls text som var mer än stötande? !
    "...bokstavskombination"
    ?!
    Ulf H Berggren, Lund

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om Ulf med Björn menar mig, är svaret nej.

      Radera
  8. Så Björn:Vilken dgns krävs för att förstå det som skrivs av lrnmdn?
    Ulf

    SvaraRadera
  9. Jag menade vilken eller v i l k a...
    -u-

    SvaraRadera
  10. Fr Mikael! Du ger goda skäl för ditt val att behålla din första kärlek. Jag har gjort ett annat val. Det har också skett i min första kärlek – inte begränsad till en viss kyrkoprovins, utan till kyrkan i sin helhet (vilken är en realitet, inte bara ett ideal).

    När vi medverkade till att Missionsprovinsen bildades, menade åtminstone Sr Marianne och jag att vi tog upp en fornkyrklig modell. När vi, delar av kyrkfolket, inte längre hade förtroende för våra biskopar, valde vi nya att bygga upp trons gemenskap kring.

    För min del var det ju så att i Stockholms stift (det handlar i första hand om stiftet, Svenska kyrkan i sin helhet är en samarbetsorganisation mellan tretton egentligen självständiga stift) kunde Henrik Svenungsson inte ge mig frihet att verka – majoriteten av det prästkollegium han ärvt, och medverkat till att forma, tillät inte det.

    Jag befann mig alltså i en situation, där jag förvägrades att bygga på och utveckla min första kärlek. Jag vet att ni är många som fortfarande får rimliga möjligheter att söka och leva i den, men så var det alltså inte för mig och många andra.

    Mitt hopp och min strävan är att vi skall kunna samarbeta, även om vi valt skilda vägar. Vårt mål är ju detsamma – att återupprätta apostolisk tro och ordning i den svenska kyrkoprovinsen. (Då måste vi också se till att vi har goda kontakter med såväl romersk-katolska kyrkan som karismatiska rörelser och inte glömma bort den Syrianska tradition som uppenbarligen kommit för att stanna.)

    F.ö. delar jag biskop Biörns bedömning – att organisationen Svenska kyrkan är på väg att gå under beror inte på högkyrklig eller annan kritik, utan på vad den själv gör.

    SvaraRadera
  11. Till mina (väntade) kritiker ovan,

    -Det jag särskilt pekade på är den faktiska oviljan hos högkyrkligheten att göra en insats för kyrkan. Hur många av kritikerna ovan har - handen på hjärtat! - med liv och lust erbjudit sig att göra en insats, vara med, påverka och dragit sitt strå till stacken?

    Men ständigt denna kritik, ständigt denna fördömelse av kyrkan! Ständigt kritiken mot biskoparna!
    Aldrig ett positivt ord, en vänlig attityd, ett lyssnande öra.
    Förklara det, den som kan?
    Försvara det kan ingen med minimala krav på anständighet.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bengt Olof Dike

      Nu beter du dig som de här kommentarsfältskrigarna man stöter på överallt idag: Ständigt upprepa sina egna käpphästar, sabla ned på meningsmotståndare, aldrig läsa svar och aldrig svara.

      Du uppmanar ständigt andra att vara konstruktiva, men är det aldrig själv, du kritiserar alla andra men tar aldrig åt sig av annans kritik, du säger att du aldrig får svar på dina frågor och besvara aldrig andras, du skäller på andra att de är illvilliga och läser aldrig någons texter med god vilja.

      Nu tänker jag sluta läsa dina inlägg, vilket tyvärr är det enda jag kan göra. Kunde jag blockera dig så jag slapp se skulle jag göra det.

      Bo Rydén

      Radera
  12. Det Bengt Olof Dike nu får ur sig är en personlig förolämpning mot många. Med liv och lust gav jag mig in i kyrkoarbete - konfirmandledare åt Henrik Svenungsson, sommarkyrkoarbete på Öland, prästtjänst i Kalmar med bas i en källarlokal, konraktsprost i Norra Möre präst på norra Öland. Akademisk forksning om Svenska kyrkan för att nu inte tala om den dåvarande Kyrkostyrelsen och Kyrkofondstyrelsen med en del annat som Stiftsstyrelse och arbete i frivilligorganisationer. Ingenstans har man sagt att jag inte gjort en insats. Och jag är inte ensam. Men det sammanfattande är ju att Svenska kyrkan förändrats. Det vi kunnat bidra med, är inte längre önskat. Vi fördömer inte Svenska kyrkan. Vi ser en kyrka i förfall. Vi för fram denna insikt. För detta ska vi stämplas som ovilliga.

    SvaraRadera