Protestantismen

aKF:s årsbok finns på bokförlaget Artos, utgiven av Markus Hagberg under den storståtliga titeln Bortom protestantismen. Det är nog inte så lite Fingerspitzgefühl över idérörelsen Kyrklig Förnyelse, för bokens tema träffar samtiden. Och läsaren får klart för sig att protestantism är något annat än evangelisk katolicitet.
Jag tar temat in i tre aktuella frågor.

Protestantismens prost
Prosten Anders Åkerlund talar ut i Dagen om Berget.
http://www.dagen.se/dokument/striden-som-ledde-berget-till-rom-1.423224

Prosten blev efterhand alltmer främmande för verksamheten på S:t Davidsgården. Plingelingandet och bugningarna är han tydligen emot. Protestanter brukar vara det, och kan ägna gudstjänsttid åt att titta på andra och tydligen få en slags uppbyggelse av denna antiuppbygglighet. Konkret tänker också prostprotestanten Åkerlund på synen på kvinnliga prästkollegor. "I Svenska kyrkan kan man inte kompromissa med det, det är vår identitet."

Men, hallå!
Beslutet i ämbetsfrågan togs som en statlig behörighetsfråga i riksdagen och som en ordningsfråga i kyrkomötet. Hur kan en ordningsfråga - en fråga där man kan ha olika meningar - bli identitetsbärare om man ger ett av flera möjliga svar? Så går det till i politiken, när den inte hanterar mångfald. Men Kyrkan? Hur ska detta förstås? Och i det ekumeniska arbetet ser vi helt andra hållningar än denna protestantiska, hållningar där olikheter i ämbetsfrågan accepteras. Hur ska allt detta förstås?

Åkerlund är pensionär, men det kyrkliga engagemanget har inte minskat. Kyrkornas Världsråd och Lutherska Världsförbundet är bara några av sammanhangen där Anders Åkerlund är med. Dagen vet att berätta, men glömde nämna att detta engagemang i det ekumeniska intimt måste förbindas med medlemskap i Centern. Det är detta som ger honom en slags position. Politisk protestantism, alltså. Det förklarar också varför prosten menar att Berget "inte har hängt med i den ekumeniska utvecklingen" (vilken den nu är, prosten Åkerlund satt i de ekumeniska samtalen med Stockholms katolska stift, som styrde Svenska kyrkans ekumenik ut i ödemarken) och menar att Berget och dess sympatisörer "medvetet har velat hålla sig borta från Svenska kyrkans organisation och den förtroendevalda kulturen". Jojo. Nu väntar prosten Åkerlund en nystart av det slag jag profeterat om, ett där föreståndaren representerar Svenska kyrkan i sin helhet, dvs inte sådana som mig.

Jag ska be att få återge en konversation mellan Anders Åkerlund och mig.
- Anders, du har större hjärta än hjärna.
- Ja, Dag, och med dig är det precis tvärtom.
Så skrattade vi. En av oss hade i vart fall rätt.

Protestantismens predikokonst
Jag manades läsa predikningar. Den som kyrkoherden höll i Sollyckans kyrka den 18 oktober t ex. Den var from och fin, fylld av protestantisk inlevelse. Men var den sann? Är alla som samlas kring Jesus hans bröder och systrar och därmed medlemmar i Guds familj? Och är Guds familjemedlemmar den som gör Guds vilja, inte den som tror på honom eller den som är bekännande kristen? Målet är att hela mänskligheten ska vara Guds familj. Men säger Jesus det?

Domprosten GA Danell brukade säga om dubiösa formuleringar "det är på sitt sätt sant, men" och så kom komplikationen. Det är sant att tro får ett utflöde i gärningar men är det sant att gärningar får sitt utflöde i tro och därmed att Jesus litar på att de som samlas kring honom kan göra Guds vilja, som kyrkoherden påstår. Det gick jag inte på. Bibelläsningar ska stå med och mot varandra.
Gud vill att alla människor ska bli frälsta men Människosonen undrar om han ska finna tro på jorden när han kommer tillbaka.
Den som gör Guds vilja är hans bror och syster och mor men utan Jesus kan vi ingenting göra och med tro kan vi befalla berget (sic!) att kasta sig i havet (Siljan?)

Nå, kyrkoherden talade om Jesus i alla fall.
http://fredrikivarsson.se/2015/10/18/den-heliga-familjen-2/

Jag läste också Kärleken bor i det svaga ljus som bärs av en trasig vän och det var inkännande, empatiskt men lagiskt. Det var mycket jag ska. Jag läste igenom predikan en gång till. Det sägs inget om Jesus. "Det enda som hjälper i det meningslösa är att andra människor som vet vad smärta är visar kärlek. Minns detta, du medmänniska bland vraken på sorhens ocean: Kärleken bor i det svaga ljus som bärs av en trasig vän." Immanens kallas detta. Perspektivet är inomvärldsligt och begränsat. Den som är deprimerad kan inte ens ta till sig den kärlek en trasig vän kommer med.
https://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1329242

Protestantismens lutheranism
 Det finns en Luther för varje behov och det gör det därför att Luthers polemik kan vändas och användas. Det kräver ett: okunnighet om Luthers sammanhang. Han ses som något annat än den Kyrkans doktor och augustinermunk han är. Allt som är Kyrkans tar han med sig utom det han måste gå till attack mot i en lärostrid, som alls inte handlar om ämbetet.

Luther menar att den som viger i prästvigningen är Gud själv och reformatorerna kan se prästvigningen, rätt förstådd, som ett sakrament. Det är svärmandar som kommer dragande med lekmannaledd nattvard. Inte Luther. Men protestantismen håller sig med användbar lutheranism. Luther skulle inte känt igen sig.
Jag ser den användbara lutheranismen i kommentatorsfältet här och jag tycker fortfarande GA Danell väl sammanfattade denna protestantismens ämbetssyn väl:  "Ämbetet är ingenting. Kvinnor ska ha det."

Vi andra kan utgå från att ämbetet är ett av Kyrkans kännetecken, en Guds gåva och till för att göra det en präst brukar göra. Förvalta Ord och sakrament. Det är en ordning som är Guds att vi har präster.

I övrigt
Kommentatorsfältet drar iväg. Igen. Kommentatorer förväntas kommentera det som skrivs här. Får jag påminna? Och blir det reklamplats för egna bloggar är det inte riktigt det som avsetts.  Också om förväntad fördomsfullhet uttrycks på ett underhållande sätt.