Min svenskkyrklighet

Omtumlad inser jag att det finns sådana som är nöjda med den fullkomligt DDR-mässiga nyhetsförmedling vi bestås i en uppsättning tv-kanaler. Vi får inte hårdfakta. Vi får något annat med klara pedagogiska målsättningar försett. Och ni är nöjda? Kanske är det bra. Vi slipper fråga vad vi faktiskt får veta.  Vi får snusförnumstigheter anpassade för oss som hänger i tv-soffan. Jag tycker detta är förskräckande. Jag uppfattar er som är nöjda som farliga. Det gäller det kyrkliga också.

Min lärde vän ringde.
Han hör till en exklusiv skara av människor jag gillar odelat. Exklusiv skara men kanske inte så liten som många skulle vilja. Han talade om det svenskkyrkliga och jag fick en idé, att den är det värt att skriva om. Fast denna morgon vid mina fina dator slås jag av tanken att jag nog gjort det förut. Nå, har inte Bengt Olof Dike fattat saken tidigare, kan den upprepas.
- Man tar ett ihåligt rör..
- Men lektorn, är inte alla rör ihåliga?
- I denne klassen kan en inte vara tydlig nock.

Jag är dissiderande.
Får jag besvära med att återvända till ett enkelt konstaterande, att i det kyrkomöte som avlöste ståndsriksdagens prästestånd är de tre yngsta invalda prästerna i bokstavsordning Einar Billing, Dag Sandahl och PP Waldenström. Det betyder inte att jag var samtida med Waldenström eller Billing, men jag var insatt i samma ram, så att säga. Med Waldenström delar jag inte det svenskkyrkliga. Gör jag det med Billing? Jo. Kata pneuma.

Jag har fortsatt.
Jag är svenskkyrkligt normalutbildad. Söndagsskola från 4 år, aftonbön på sängkanten dessförinnan av min fromma moder. Gudmor som dagligen bad för mig så fort hon visste att jag fanns till. Jag tror att jag å lantegendomen kan leta fram söndagsskoltidningarna Lillklassen och Sveriges Barn. Jag har kollat om det epokgörande beslutet om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst och den första vigningen av kvinnor till präster rapporterades till barnen, Svenska kyrkans framtid, som det epokgörande det nu sägs vara. Det skrevs inte ett ord.
Förklara det!
Ingmar Ström var på min tid söndagskolsekreterare. Han efterträdde pastor Kolstrup, han med böckerna om Lillvingen.
Försök inte med mig.

Jag ska inte dra hela fortsättningen, men jag är konfirmerad av rektor Sven Hultman, stabilt låg- och lika stabilt folkkyrklig. Jag var konfirmandassistent åt Henrik Svenungsson och rådfrågade honom om prästeri när Nils Norrlin, komministern, undrat om det inte var präst jag skulle bli.
Allt detta tror jag mig ha tjatat tidigare.
Stiftet ordnade en samling för att rekrytera präster i Nässjö och jag nödgades fara dit. Det måste ha varit hösten 1965 eller våren 1966. På perrongen stod Åke Talltorp, då Karlsson, iförd hatt /svart galon, det var 60-tal/ och tog emot. Jag förstod efter en initial okulär besiktning att den mannen var en hedersknyffel. Det har han förblivit.

Sommaren 1966 fick jag prästmöteshandlingarna för Växjö stift 1965, som Henrik Svenungsson varit redaktör för. Detta var under min konfirmandledartid. Jag läste och funderade. Det var kyrkoanalys. Jag har fortsatt.
I parallellgruppen var Gunnar Andersson ledare och Bengt Hallgren präst. Gunnar är numera något fint ortodoxt och heter fader Gabriel.
I juli 1966 började en gåvoprenumeration på SPT.
Vår Kyrka sålde jag som 10-åring. Dribbla inte med mig.
Jag läste de vanligaste böckerna - en del begrep jag nog inte. Gustaf Aulén t ex. Men jag läste. Annat charmerades jag av. Fader Gunnars bönbok använde jag - och tidegärden. PO Sjögrens Att bygga inifrån betydde mycket för mig. Missa Luba och anglikansk körmusik spelade jag mm mm. Dribbla inte med mig, som sagt Jag kommer ur det svenskkyrkliga. Nerifrån. Svenskkyrkligt vattenstämplad.

Detta är kata pneuma.
Kata sarka då?

När jag valdes in i Kyrkomötet år 1979 uppfattade jag detta som en kallelse.
Jag var vald av stiftets präster. Veklagan uppstod. Självfallet. Bengt Hallgren blev inte vald.
1982 blev jag vald igen. Då hade Einar Göth klivit av och jag tog hans plats. 1
983 räknade jag inte med att bli vald till den nya religionskongress som kallades kyrkomöte, men det blev jag och så kom jag 1986 att väljas in som ersättare i den kyrkliga centralstyrelsen och 1989 som ordinarie och i au.
1986 var det veklagan över mitt inval som ersättare och de s k grupperna skulle upp och markera. Lollo Eriksson har i Vår Lösen berättat om hur de kvinnliga prästerna drev kampanj mot kyrkopolitikerna för att förhindra invalet. Det blev som det blev. Men uppenbart betraktades jag som en dissiderande oppositionell. På det mandatet har jag förvaltat det svenskkyrkliga både kata pneuma och kata sarka. För det har flera gånger slagit mig, att de som skrikit högst, har en högst oklar svenskkyrklig bakgrund just. De kommer från ingenstans eller från olika frikyrkliga sammanhang. Plötsligt är de stora i det kyrkliga. Jag drar inte namnen här och nu.

Det har fortsatt.
I kyrkomötet hamnade en kvinna som förklarade sig vara regelbunden gudstjänstbesökare. Hon gick varje julbön.  Ingen kan säga emot. Det är regelbundet. En annan ledamot förklarade att han och familjen i 40 år (50 var det nog egentligen) hade haft annat för sig än gudstjänstbesök på söndagarna, men som pensionär kunde han satsa engagemang på det kyrkliga. Hans parti nominerade honom och han återfinns t ex i kyrkomötet.
Vi skiljer oss åt.
Under den tidsrymd han söndagligen ägnat sig åt annat, har jag varit i kyrkan. Nu kan han fritt driva att sådana som jag - jag! - inte riktigt hör hemma i Svenska kyrkan. Det är faktiskt alldeles befängt. Möjligtvis är det helt sjukt.

Poängen för mig är att samma ända sitter på kyrkbänken och sammanträdesstolen.
De köttgrytor jag i det kyrkliga sitter vid är en macka och kaffe innan sammanträdet, frukt som kan hämtas under sammanträdet, lunch i Kyrkans Hus (ärtsoppa och pannkakor på torsdagar), kaffe och kaka på eftermiddagen samt en bättre middag med biskoparna i Uppsala en gång om året. Jag bortser nu från hotellfrukostarna. Det som här tillämpas är en biblisk hållning. 1 Kor 9:9

Den rimliga förklaringen till att jag i demokratisk ordning valts in till uppdrag i den demokratiska folkkyrkan, som är öppen för alla och allas engagemang, är förstås att några vill ha mig där och räknar med att kritik är bidrag.

Greta Hofsten menade att poltitisk radikalitet främjas av att man läser affärssidorna i tidningarna. Alltså läser jag SvD Näringsliv. Jag fick veta att konflikträdda chefer är roten till jobb-bråk (22/10-15). Tilliten brister, människor vänjer sig vid att ha det dåligt, tid ägnas åt att älta konflikter, inte till arbete, man slutar ta nästa steg o s v. "Det är viktigt med olika åsikter och tankar. Tar man hand om det leder det till att verksamheten smörjer sig själv." Läste jag.
I stället för den hållningen, stämplas somliga svenskkyrkliga ut och jag misstänkliggörs för att jag fullgör den uppgift jag i demokratisk ordning fått att som ersättare sitta på åskådarplats i kyrkostyrelsen och någon gång framföra en liten synpunkt.
Varför det?

Det är väl så mycket viktigare att komma med kritiken i det läge där Svenska kyrkan befinner sig och inte bara rycka på axlarna och gå sin väg? Vi svenskkyrkliga har rimligtvis ett ansvar i det som kunde kallas "vår Kyrka" - ? Eller har jag missat något? I vart fall har jag idogt kritiserat, ibland föreslagit eller gestaltat alternativ och gjort detta öppet, i de fora som finns. Parlamentariskt och utomparlamentariskt. Jag uppfattar att den hållningen är mer svenskkyrklig än det utbredda klerikala tigandet, det tigande som ser men inget säger. Men det ska medges: karriärbefrämjande har sysslan  inte visat sig vara. Och erkännanden för gjorda insatser? Nja.

Hur kristlig är då Svenska kyrkan? Så kristlig att trosbekännelsen läses, får vi veta. Det lilla påhaket är förstås enkelt. Läsa är en sak. Kan tro vara en annan?
Jag kan fråga enkelt på temat "trons materialitet": Är jungfrun Maria i vanlig mening jungfru, en kvinna som föder Sonen utan mans medverkan?

Det finns sådant man bara får veta om man frågar och analyserar med hjärnan påkopplad.
Jag ska nog ringa min lärde vän och förklara att just detta är hans problem. Han frågar. Han analyserar. Han är påkopplad.

Inte bra.