lördag 24 oktober 2015

Min svenskkyrklighet

Omtumlad inser jag att det finns sådana som är nöjda med den fullkomligt DDR-mässiga nyhetsförmedling vi bestås i en uppsättning tv-kanaler. Vi får inte hårdfakta. Vi får något annat med klara pedagogiska målsättningar försett. Och ni är nöjda? Kanske är det bra. Vi slipper fråga vad vi faktiskt får veta.  Vi får snusförnumstigheter anpassade för oss som hänger i tv-soffan. Jag tycker detta är förskräckande. Jag uppfattar er som är nöjda som farliga. Det gäller det kyrkliga också.

Min lärde vän ringde.
Han hör till en exklusiv skara av människor jag gillar odelat. Exklusiv skara men kanske inte så liten som många skulle vilja. Han talade om det svenskkyrkliga och jag fick en idé, att den är det värt att skriva om. Fast denna morgon vid mina fina dator slås jag av tanken att jag nog gjort det förut. Nå, har inte Bengt Olof Dike fattat saken tidigare, kan den upprepas.
- Man tar ett ihåligt rör..
- Men lektorn, är inte alla rör ihåliga?
- I denne klassen kan en inte vara tydlig nock.

Jag är dissiderande.
Får jag besvära med att återvända till ett enkelt konstaterande, att i det kyrkomöte som avlöste ståndsriksdagens prästestånd är de tre yngsta invalda prästerna i bokstavsordning Einar Billing, Dag Sandahl och PP Waldenström. Det betyder inte att jag var samtida med Waldenström eller Billing, men jag var insatt i samma ram, så att säga. Med Waldenström delar jag inte det svenskkyrkliga. Gör jag det med Billing? Jo. Kata pneuma.

Jag har fortsatt.
Jag är svenskkyrkligt normalutbildad. Söndagsskola från 4 år, aftonbön på sängkanten dessförinnan av min fromma moder. Gudmor som dagligen bad för mig så fort hon visste att jag fanns till. Jag tror att jag å lantegendomen kan leta fram söndagsskoltidningarna Lillklassen och Sveriges Barn. Jag har kollat om det epokgörande beslutet om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst och den första vigningen av kvinnor till präster rapporterades till barnen, Svenska kyrkans framtid, som det epokgörande det nu sägs vara. Det skrevs inte ett ord.
Förklara det!
Ingmar Ström var på min tid söndagskolsekreterare. Han efterträdde pastor Kolstrup, han med böckerna om Lillvingen.
Försök inte med mig.

Jag ska inte dra hela fortsättningen, men jag är konfirmerad av rektor Sven Hultman, stabilt låg- och lika stabilt folkkyrklig. Jag var konfirmandassistent åt Henrik Svenungsson och rådfrågade honom om prästeri när Nils Norrlin, komministern, undrat om det inte var präst jag skulle bli.
Allt detta tror jag mig ha tjatat tidigare.
Stiftet ordnade en samling för att rekrytera präster i Nässjö och jag nödgades fara dit. Det måste ha varit hösten 1965 eller våren 1966. På perrongen stod Åke Talltorp, då Karlsson, iförd hatt /svart galon, det var 60-tal/ och tog emot. Jag förstod efter en initial okulär besiktning att den mannen var en hedersknyffel. Det har han förblivit.

Sommaren 1966 fick jag prästmöteshandlingarna för Växjö stift 1965, som Henrik Svenungsson varit redaktör för. Detta var under min konfirmandledartid. Jag läste och funderade. Det var kyrkoanalys. Jag har fortsatt.
I parallellgruppen var Gunnar Andersson ledare och Bengt Hallgren präst. Gunnar är numera något fint ortodoxt och heter fader Gabriel.
I juli 1966 började en gåvoprenumeration på SPT.
Vår Kyrka sålde jag som 10-åring. Dribbla inte med mig.
Jag läste de vanligaste böckerna - en del begrep jag nog inte. Gustaf Aulén t ex. Men jag läste. Annat charmerades jag av. Fader Gunnars bönbok använde jag - och tidegärden. PO Sjögrens Att bygga inifrån betydde mycket för mig. Missa Luba och anglikansk körmusik spelade jag mm mm. Dribbla inte med mig, som sagt Jag kommer ur det svenskkyrkliga. Nerifrån. Svenskkyrkligt vattenstämplad.

Detta är kata pneuma.
Kata sarka då?

När jag valdes in i Kyrkomötet år 1979 uppfattade jag detta som en kallelse.
Jag var vald av stiftets präster. Veklagan uppstod. Självfallet. Bengt Hallgren blev inte vald.
1982 blev jag vald igen. Då hade Einar Göth klivit av och jag tog hans plats. 1
983 räknade jag inte med att bli vald till den nya religionskongress som kallades kyrkomöte, men det blev jag och så kom jag 1986 att väljas in som ersättare i den kyrkliga centralstyrelsen och 1989 som ordinarie och i au.
1986 var det veklagan över mitt inval som ersättare och de s k grupperna skulle upp och markera. Lollo Eriksson har i Vår Lösen berättat om hur de kvinnliga prästerna drev kampanj mot kyrkopolitikerna för att förhindra invalet. Det blev som det blev. Men uppenbart betraktades jag som en dissiderande oppositionell. På det mandatet har jag förvaltat det svenskkyrkliga både kata pneuma och kata sarka. För det har flera gånger slagit mig, att de som skrikit högst, har en högst oklar svenskkyrklig bakgrund just. De kommer från ingenstans eller från olika frikyrkliga sammanhang. Plötsligt är de stora i det kyrkliga. Jag drar inte namnen här och nu.

Det har fortsatt.
I kyrkomötet hamnade en kvinna som förklarade sig vara regelbunden gudstjänstbesökare. Hon gick varje julbön.  Ingen kan säga emot. Det är regelbundet. En annan ledamot förklarade att han och familjen i 40 år (50 var det nog egentligen) hade haft annat för sig än gudstjänstbesök på söndagarna, men som pensionär kunde han satsa engagemang på det kyrkliga. Hans parti nominerade honom och han återfinns t ex i kyrkomötet.
Vi skiljer oss åt.
Under den tidsrymd han söndagligen ägnat sig åt annat, har jag varit i kyrkan. Nu kan han fritt driva att sådana som jag - jag! - inte riktigt hör hemma i Svenska kyrkan. Det är faktiskt alldeles befängt. Möjligtvis är det helt sjukt.

Poängen för mig är att samma ända sitter på kyrkbänken och sammanträdesstolen.
De köttgrytor jag i det kyrkliga sitter vid är en macka och kaffe innan sammanträdet, frukt som kan hämtas under sammanträdet, lunch i Kyrkans Hus (ärtsoppa och pannkakor på torsdagar), kaffe och kaka på eftermiddagen samt en bättre middag med biskoparna i Uppsala en gång om året. Jag bortser nu från hotellfrukostarna. Det som här tillämpas är en biblisk hållning. 1 Kor 9:9

Den rimliga förklaringen till att jag i demokratisk ordning valts in till uppdrag i den demokratiska folkkyrkan, som är öppen för alla och allas engagemang, är förstås att några vill ha mig där och räknar med att kritik är bidrag.

Greta Hofsten menade att poltitisk radikalitet främjas av att man läser affärssidorna i tidningarna. Alltså läser jag SvD Näringsliv. Jag fick veta att konflikträdda chefer är roten till jobb-bråk (22/10-15). Tilliten brister, människor vänjer sig vid att ha det dåligt, tid ägnas åt att älta konflikter, inte till arbete, man slutar ta nästa steg o s v. "Det är viktigt med olika åsikter och tankar. Tar man hand om det leder det till att verksamheten smörjer sig själv." Läste jag.
I stället för den hållningen, stämplas somliga svenskkyrkliga ut och jag misstänkliggörs för att jag fullgör den uppgift jag i demokratisk ordning fått att som ersättare sitta på åskådarplats i kyrkostyrelsen och någon gång framföra en liten synpunkt.
Varför det?

Det är väl så mycket viktigare att komma med kritiken i det läge där Svenska kyrkan befinner sig och inte bara rycka på axlarna och gå sin väg? Vi svenskkyrkliga har rimligtvis ett ansvar i det som kunde kallas "vår Kyrka" - ? Eller har jag missat något? I vart fall har jag idogt kritiserat, ibland föreslagit eller gestaltat alternativ och gjort detta öppet, i de fora som finns. Parlamentariskt och utomparlamentariskt. Jag uppfattar att den hållningen är mer svenskkyrklig än det utbredda klerikala tigandet, det tigande som ser men inget säger. Men det ska medges: karriärbefrämjande har sysslan  inte visat sig vara. Och erkännanden för gjorda insatser? Nja.

Hur kristlig är då Svenska kyrkan? Så kristlig att trosbekännelsen läses, får vi veta. Det lilla påhaket är förstås enkelt. Läsa är en sak. Kan tro vara en annan?
Jag kan fråga enkelt på temat "trons materialitet": Är jungfrun Maria i vanlig mening jungfru, en kvinna som föder Sonen utan mans medverkan?

Det finns sådant man bara får veta om man frågar och analyserar med hjärnan påkopplad.
Jag ska nog ringa min lärde vän och förklara att just detta är hans problem. Han frågar. Han analyserar. Han är påkopplad.

Inte bra.


40 kommentarer:

  1. Har vi hört det förut? Ja vi har hört det förut.
    Fast efternamnet stavades Colstrup.
    Lillvingenläsare

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hans änka var stiftssekreterare. Mycket sympatisk sådan. /Bartholomeus

      Radera
  2. I fråga om enkelspårigheten hos medierna - eller massdrevet om man så vill - så är de markörer för kapitalismens diktatur.
    Nyheter ska generera pengar i form av läsare.
    Det är en annan form av diktatur än folkdiktaturens journalistik befann sig under.
    Det finns dock öar av djuplodande sanningssägare i t.ex. Medierna i P1.
    "Det andra perspektivet" är det som gör denna blogg intressant.
    Dock endast i kyrkliga frågor, i andra samhällsfenomen uppfattas bloggaren inte ha särskilda insikter.

    Min eventuella reflektion till det näst sista stycket skickade jag in till Kyrkans tidning igår. Vi får väl se om de tar in den eller om jag får leta andra kanaler.

    SvaraRadera
  3. Vilka åsyftas i ditt fösta stycke? Bör jag känna mig träffad för att jag inte köpte din misstro mot rapporteringen av elevassistentens handlingar? Då gör jag gärna det!

    Detta ska dock inte tas som ett bevis för att jag alltid är nöjd med nyhetsrapporteringen. Jag är sällan nöjd med det som rapporteras. Inte heller på bloggar, som också kan vara en form av massmedium om den har många läsare. Tvärtom är jag ofta väldigt ifrågasättande när det gäller vad som skrivs där. Hm,det uppskattas inte alltid av bloggägaren...Han tycker att man är dum då.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Anna, du bör känna dig träffad. Du är mycket fördärvlig och farlig!
      Antony

      Radera
  4. Mycket bra och klargörande uppräkning och förklarande varför Dag Sandal har inte följt med Svenska Kyrkans inre förvandlingar, utan han har fastnat för tiden som flytt.
    Fastnar man i dåtiden trillar man ner från kärran och slutar att vara svenskkyrklig. Att man en gång i tiden var det, alltså svenskkyrklig, ger inte biljetten för resten av resan om man inte följer med i utvecklingen.

    Svenska Kyrkan upphörde inte att vara Svenska Kyrkan 1958 eller på 80-talet. Dessa självuppfattningen ändrades och det är inte samma sak som att det upphörde att vara.Det blev annorlunda och det är inte konstigt att dom som älskar traditionen kände sig inte längre hemma i det nya.

    Det hjälper inte att hänvisa till dom gamla auktoriteter.Trohet för dom , gör att Dag S är en psykologiskt och teologiskt svenskkyrklig relik men inte svenskkyrklig i dagens kyrka.

    Om man besöker kyrkorna i Stockholm och i Eskilstuna i dag, då märker man snart att det är vi utlandsfödda nysvenskar som befolkar kyrkan. Det är resultatet om den nya öppenheten och välkomnande attityden i den nya Svenska Kyrkan.

    Bakom en sådan attityd finns en teologi som man känner igen i liknelsen om den barmhärtige samariten.

    Som alla identitetsbildningar är institutionens inte något beständigt utan under en förhandlingsprocess. Att dom reaktionära och konservativa inte hänger med i utvecklingen är beklagansvärt men oundvikligt. Rigiditeten är är inte en dygd i det här sammanhanget eller när det gäller den individuella utvecklingen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Käre Markku märker Du inte f Dags distinktion mellan kata pneuma och kata sarka? Om vi går ett steg till och tänker hebreiskt (bibliskt) innebär det att det som är "då" kata pneuma möter oss i framtiden. Vi kan kalla det för perfektum profeticum och vi stöder oss på apostelns ord: Då skall vi se ansikte mot ansikte.

      Radera
    2. Tack Markku, för din trovärdiga beskrivning, det bekreftar min tes om att Svky lämnat kristenheten och blivit en nygnostisk sekt!
      Antony

      Radera
    3. Jag har inte besökt SveK i mälardalen på många år. Men när jag var där som flitig besökare - överallt o för ofta - slogs jag av ofolk-okyrkligheten. Man saknade folk o vägrade vara kyrka. Samtidigt fann jag en levande katolicitet. I Kyrkan är det proppfullt o man vågar vara det man är; lex orandi, lex credendi.

      Det är hela skillnaden.

      Radera
  5. Det räcker (för den som vill se) att man granskar journalistiken inom något område man själv har kompetens i för att se hur slarvigt och direkt felaktigt saker beskrivs. Dessvärre är det inte bara slarv från många journalisters sida utan att de har, med vett och vilja, övergått från att vara upplysande till uppfostrande. Det började, såvitt jag minns, på 1970-talet. De röda skulle uppfostra folket och de gröna har inte varit sena att haka på. När ideologin sitter i högsätet blir sanningen ointressant. I detta läge har den som vill hålla sig välinformerad inget annat val än att försöka läsa utländsk media och jämföra med den inhemska för att få någon hum om vad som är sant och inte.

    Men visst förstår jag lockelsen i att nöja sig med svensk massmedias ”allt står väl till utom i klimatfrågan för där är det kris”-propaganda. Skygglappar på kan vara skönt när världen är hård. Men det är en farlig inställning.

    SvaraRadera
  6. Om man är närvarande i kata sarka men frånvarande i kata pneuma. Var är man då?
    Är kata sarka någon merit om anden är någon annanstans ?
    Enligt blogistens eget vittnesbörd är närvaron i köttet inte tillräckligt. Eftersom han sitter inte i anden i sina möten och middagar och att inte tala om att lyssna på mässor kata pneuma då är han faktiskt inte längre svenskkyrklig i nuet vilket är synd.
    Om han ansträngde sig lika mycket att delta i uppbyggandet av kyrkan jämfört med hur mycket han jobbar på att riva och bromsa de, då skulle även han vara med i den Svenska Kyrkan som en sann svenskkyrklig i tiden.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Din "kyrka" är Wiehe:iansk; "och vår präst ifrån konfirmationen, står o pekar i det blå. O ingen fattar om han visar vägen, eller känner vilket håll vinden blåser åt. Vem i hela världen kan man lita på?"

      Det är få som ser detta epitet som en komplimang. De få har dock en grandios framtid som kyrkpolitruker framför sig. Ett yrke som är en anomali i sig.

      Lycka till

      Radera
  7. Du har naturligtvis- igen- fullständigt rätt i din kritik av media. Man kan börja undra om nyhetsförmedlingen i Sverige går ut på att göra oss okunniga om omvärlden. Den är flack, utan verklig analys och ensidigt politiskt präglad. Vissa frågor och områden bevakas inte alls.Som LFL brukar påpeka; Vad händer i Syrien efter det ryska ingripandet?
    Jag undrar också varför polisdödandet så sällan ifrågasätts. Har detta blivit normalt i Sverige? Och är poliserna så dåliga skyttar att de exempelvis inte kan träffa benen, utan måste skjuta ihjäl folk? Eller är de alltför stressade och rädda för att vara poliser? Fel sort så att säga? För de kan väl inte tycka att det är motiverat att skjuta ihjäl vissa personer? Vad jag vet har det inte sagts ett enda ord som kritik mot senaste dödsskjutningen! Detta är ju faktiskt en skrämmande utveckling!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är svårt att skjuta prick med pistol. Och ben är smala. Tyvärr. det gäller ju att stoppa galningen innan han har ihjäl en till. I värsta fall får galningen smaka det han åsamkar andra. Hellre det... fm

      Radera
    2. Polisen har för något eller några år sedan bytt ammunition till halvmantlad för att orsaka så stor skada som möjligt. Enligt krigets lagar är den förbjuden, får i övrigt bara användas till jakt. Men polisfacket låg på. Precis som det är bättre att ha ett liv på sitt samvete än att riskera att bli skadad.

      Radera
    3. Ja, jag har hört detta Gunvor. Jag tycker att det är förfärligt att vi har slutat reagera över dödsskjutningarna. Och jag undrar om Antons familj också tycker att polisen agerade föredömligt?
      Lika bra att högerextrema dör, eller?
      Numera hör man ju inte någon som helst kritik när någon dör genom polisens övervåld. Killen var ju knivbeväpnad, han hade inget skjutvapen. Och i detta fall hyllas ju poliserna som hjältar! Helt makabert!

      Radera
  8. Kommentar till BloggarDags CV,

    -Se min bakgrund, min oerhörda erfarenhet, mitt kyrkliga CV! Kan någon annan uppvisa något sådant?

    Och beskåda min blygsamhet: först utvald av prästerskapet till det "gamla" kyrkomötet och sedan vald (av det "nya" dito) av dem som vill att jag skall leverera kritik mot kyrkan!

    Och, kära läsare, betrakta särskilt min placering som suppleant i KS AU på bakre bänken! Inte kan väl lilla jag ställa till något, utgöra något problem för någon? Det är bara den där folkkyrklige Bengt Olof Dike som inte förstår, som ej begriper att ett rör är ihåligt.

    Jo, bloggaren kan förvisso lägga ut texten. Både om sig själv och - mest - om andra, särskilt då oss anhängare av den demokratiska folkkyrkan.
    Men även hans argument och argumentation kan vara ihåliga, inkonsekventa och bära motsatsernas prägel.

    Min första reaktion efter genomläsningen av hans CV ovan är en fundering över varför han hamnade i den (teologiska) fåll han bevisligen befinner sig. Jag har också en gång gått i söndagsskola, deltagit i gudstjänster och konfirmerats i den kyrka, som jag sedan har förblivit trogen och känner mig hemmastadd i trots dess brister och bekymmer. Men jag respekterar bloggarens teologiska "hemmahamn" men kan inte förstå hans ständiga utfall och kritik mot den kyrka, SOM I ALLA ÅR TROTS ALLT HAR VARIT HANS OCH DÄR HAN ÄR DÖPT, KONFIRMERAD, PRÄSTVIGD OCH SOM PRÄST HAR VARIT ENGAGERAD I OCH DÄR HAN ÄR VALD (AV ANDRA KYRKOTILLHÖRIGA) FÖR ATT TJÄNA SIN KYRKA - INGEN ANNANS!
    Detta är obegripligt, ofattbart, oansvarigt, ja oacceptabelt.

    För några dagar sedan (15/10) påstod han på fullt allvar - vilket är så uppseendeväckande att jag funderar på att kommentera det i annan forum - att djävulen, alltså Hin onde, den fasansfulla ondskans centralgestalt, har ockuperat Svenska kyrkan, alltså bloggarens egen kyrka. Är alltså denna kyrka en djävulskyrka? Eller åtminstone en kyrka som domineras av djävulen. Ty alla vet ju att den som ockuperar exempelvis ett land är den som bestämmer och styr. Alltså styr Hin onde vår demokratiska folkkyrka - enligt bloggaren. Det är min andra reaktion.

    Här beskådar vi alltså ej blott en (likt röret) ihålig argumentation. Vi tar också del av den groteskt överdrivna - överdriven är bara förnamnet - teologiska propagandistens version, ägnad att styrka den egna isolerade positionen i samma akademiska fack. Den som skall styrka, rättfärdiga, bygga under den egna upphöjda parnassen!

    Men minsta lilla vindpust fäller detta propagandakorthus och avslöjar obarmhärtigt bloggarens våldsamma överdrift. Vindpustens effekt blottar även i samma andetag blottarens tillkortakommande som ledamot i KM och suppleant i KS AU: den outsagda acceptansen av den valda positionen i den av djävulen ockuperade kyrkan. År efter år.

    Men vem i vår kyrka vill verka i en av ondskan ockuperad kyrka?
    Jo, uppenbarligen en person: BloggarDag.

    Här tycks heller inte vissa groteska påståenden försvinna i jämförelse med det ihåliga rörets innehåll, som alltid rinner ut någonstans. Det är min tredje och mer tillfredsställande slutsats; ett väl fungerande rör kan man alltid lita på, i varje fall om det befinner sig i viss lutning.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Här möter vi den punkt som vi är oense med de som älskar politiseringen "sin kyrka och ingen annans". Den som är prästvigd i apostolisk succession kan aldrig tjäna "sin egen kyrka" utan det blir alltid någon annans och denne "annan" är Herren Jesus Kristus.

      Radera
    2. Vad är det som är oansvarigt med att acceptera att väljare önksar denna kritiska röst i valda organ?
      Att respektera väljarnas vilja?
      Att vara kritisk och därigenom vara väljarnas röst i de demokratiska sammanhangen (kritiken är ju inte okänd för väljarna)?
      Eller är det att låta sig väljas i demokratiskt ordning?

      Radera
    3. Jag är fortsatt fascinerad av Bengt Olofs syn på kyrklig demokrati.

      I samhället betyder demokrati (bl.a.) att majoriteten bestämmer, och att minoriteten i förekommande fall kritiserar och opponerar, och gör vad den kan för att förändra.

      Enl. Bengt Olof betyder demokrati i kyrkan däremot att majoriteten har oåterkalleligen rätt, och att minoriteten har fel och skall anpassa sig därefter, uppenbarligen ju mer ju mindre den uppskattas vara. De som skulle vilja lägga sin röst på ett oppositionsparti borde ha vett att låta bli att göra så.

      Radera
    4. Än en gång: Javisst har BOD & co fel om vad som är kristendom, men BOD har rätt i att det i en kyrka bara ska tolereras den sanna läran. Enligt Herrens ord ska villfarelsen inte tolereras i kyrkan!

      Det är sorgligt att de som ändå förstått någorlunda vad kristendom är, är nöjda med att få vara med de också i toleransens namn i ett pluralistiskt samfund.
      I samhället råder demokrati och där bör däremot råda tolerans. Men ska det vara så i en kristen kyrka? Eller har vi en oklar syn på vad en kyrka är (kanske beroende på att SvK varit så sammanflätad med samhället)?

      Radera
    5. Demokrati är ett styrelseskick, som kännetecknas av att beslut tas med majoritet samt att det finns ett konstitutionellt skydd för minoriteten. Detta innebär att majoritetsbeslut, som kränker minoritetens konstitutionella rätt, inte får verkställas. Hur detta fungerar i praktiken i Sverige, som är ett land som saknar författningsdomstol, är grumligt men fungerar vad gäller förhållandet mellan majoritet och minoritet i riksdagen. Det är inte säkert att det gör det utanför riksdagen, såsom den offentliga makten vs. enskilda personer.

      I Svenska kyrkan finns uppenbarligen inget minoritetsskydd alls, vilket är särskilt betänkligt när den nuvarande minoriteten är en del av en mycket större majoritet, nämligen tidigare kristna generationer.

      Och hur kan man ge sig på en stiftelse, då många stiftelser har grundats av numera avlidna personer för att verkställa deras vilja efter deras bortgång?

      De som styr Svk idag avslöjar sig alltmer som tjuvar och förskingrare.

      Radera
  9. Markku är ironisk antar jag? Det märks inte minst på påståendet att "nysvenskar" flockas i kyrkan. Inte i Lund och Malmö i alla fall.

    SvaraRadera
  10. Motfrågan till Dag blir ju: Kan en kyrka ändras? Är det överhuvud taget möjligt? Kan det som var rätt 1957 bli fel 2015? Ännu på 1990-talet menade ju Missionsförbundet att Bibeln är Guds Ord ("menade" = det stod i stadgarna)!

    SvaraRadera
  11. Thomas Andersson,

    -Kan inte Dag tjäna Kristus i just "sin" kyrka, Svenska kyrkan, och tjänar inte denna kyrka Kristus?

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kyrkan är aldrig "vår". Hon är och förfblir Krist brud. Vi, Du och jag , käre Bengt-Olof får vara jungfru Marie "andra barn" och ingå i den oräkneliga skara som redan nu stämmer in i Kyrkans eviga lovsång. Snart sjunger vi tillsammans i en större "doakör" än bloggardags när vi sjunger "Gläd Dig Du Kristi Brud"
      Allt gott käre Bengt-Olof!

      Radera
    2. Diket

      SvK är i mångt o mycket en vindflöjel - medvetet, men mest omedvetet; antikatolsk - som har diametralt motstridiga uppfattningar mot den urgamla, utspridda och universiella Kyrkan/kyrkorna.


      Eftersom jag tror på de dödas demokrati (=de gamle o mångfaldiga har mer rätt än de nya o enfaldiga) o A o icke-A kan inte vara rätt samtidigt (=basal logik); så tror jag att den välvilliga ofolk-okyrkan, är en uppfinning från helvetet.

      Det har i a f inte Jesu löften knutna till sig; "att inte helvetets portar INTE ska bli henne övermäktig".

      Man kan inte tjäna både Gud o mammon (SveK är f ö världens rikaste "samfund" o i sin iver att behålla medlemmarna, tummar man helst på budskapet, vilket gör tomma kyrkböcker o fulla plånböcker).

      Kyrie eleison

      Radera
    3. Idag firar jag två mässor. Vi sjunger faktiskt Sv Ps 241:2 "När från synd och "svek" du går, Gud din Far vid dörren står". Egypten, Babylon, Rom... och vår tids postsekulära och postmoderna ideologier är till för att övervinnas. Vi söker "den stads bästa" där vi är. Med tacksamhet noterar vi att Familjesynoden höll progressivismen borta, men "ondskans ideologier" kommer tillbaka.

      Radera
  12. Märker vi av en jesuit i lönndom här i paradiset? Ity analysen är lik den Karl Rahner SJ hade på sin tid:

    http://nyasvartafanor-sistaupplagan.blogspot.se/2015/05/karl-rahner-sj-ignatius-av-loyola-om.html

    "Jag skäms inte över denna kyrklighet. Jag ville under hela mitt liv efter omvändelsen tjäna kyrkan, även om denna tjänst i sista hand gällde Gud och människorna och inte var till för själva institutionen. Kyrkan har oändliga dimensioner eftersom den är gemenskapen av troende människor på pilgrimsfärd, uppfyllda av hopp och kärlek till Gud, och av människor uppfyllda av Guds ande. Men kyrkan är också, och det är för mig självklart, en konkret, sociologiskt bestämbar kyrka i historien. Hon är institutionernas, de mänskliga ordens, de påtagliga sakramentens, biskoparnas, de romerska påvarnas, den hierarkiska romersk-katolska kyrkan. Kallar man mig för en kyrkans man, och jag tar det som något självklart, så menar man just kyrkan som påtaglig och hård institution, ämbetskyrkan som ni ibland säger med en inte särskilt vänlig underton. Jag var denna kyrkans man och jag ville vara det, och ärligt talat har det för mig aldrig inneburit någon större konflikt med mitt samvetes radikala omedelbarhet till Gud och med min mystiska erfarenhet.
    " [...]
    "Om min kyrklighet har denna plats i min andliga existens, denna och inte någon annan, då är även en kritisk inställning till den konkreta ämbetskyrkan kyrklig. För en kristen är det möjligt att ha en sådan kritisk inställning eftersom hans ståndpunkter inte sammanfaller med ämbetskyrkan som yttre institution. Den kristna människan står i ett omedelbart förhållande till Gud och inspireras av hans nåd (vilket gör kyrkan till nådesgemenskap). Denna inspiration förmedlas inte vidare genom den kyrkliga apparaten, utan här har istället ämbetsinnehavarna något att lära sig av de rörelser som inspireras av Anden. I annat fall riskerar de att dra på sig skuld genom att visa ifrån sig sådana rörelser, vilka dessutom blivit kyrkligt godkända.

    Än en gång: en sådan kritisk inställning till kyrkan är också ur kyrkans egen synpunkt kyrklig. Eftersom Gud verkar i kyrkan är hon också som institution ställd under Guds Ande, som är så mycket mer än institutionens lagar, förordningar, bokstavstrogen tradition, osv. På grund av detta förhållande mellan Ande och institution kan konkreta konflikter mellan kyrkans ämbetsinnehavare och av Anden drivna inte undvikas. Sådana konflikter kommer ständigt att uppstå, i överraskande nya gestalter. Det finns inte några färdiga recept och inte några institutionella mekanismer som kan förutse och bemästra detta."
    [...]
    "Den yttersta grundsatsen för kyrklighet och kyrklig lydnad består inte i att i allt utföra en befallning uppifrån. Som ordensgeneral har jag inte heller styrt min orden utifrån en sådan grundsats. Ty om det vore den yttersta grundsatsen, uppstode aldrig några konflikter i kyrkan. Men de finns, och de finns med helgonen och bland helgonen (mellan Petrus och Paulus till att börja med), och de skall följaktligen finnas."
    [...]
    "Nu skall man inte dra den slutsatsen att det under min ordens [jesuiternas] långa historia inte gång på gång har funnits konkreta fall då ämbete och orden sammanföll, och då kritiskt avstånd och legitimt motstånd skulle varit på sin plats. Också denna orden har belastat sig med historisk skuld genom att i strid mot kyrkans Ande försvara institutionen med dess kortsiktighet och tröga orörlighet, i teologin, i själavården, inom kyrkorätten, osv.

    Men principiellt står fast att obetingad trohet och kritisk distans till den institutionella kyrkan utgjorde en verklig möjlighet för mig och mina lärjungar och har sitt existensberättigande i kyrkans sanna väsen."

    SvaraRadera
  13. Bäste Thomas Andersson,

    -Du undvek taktiskt och skickligt att svara på min enkla fråga, om inte vår - i varje fall min - svenska kyrka tjänar Kristus. Står alltså enligt Dig Svenska kyrkan i Hans tjänst?

    God söndag med Guds välsignelse önskar jag Dig!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Bengt-Olof. Givetvis tjänar Svenska Kyrkan Gud i enlighet med Ps 119:91

      Radera
    2. Bengt Olof. Vi måste också vara villiga att pröva oss inför Johannes uppenbarelse kap 2 och 3 oavsett vilken kör vi sjunger i eller vilken tid vi lever i? Prästänka.

      Radera
  14. Thomas och prästänkan,

    -Självprövning, självrannsakan, självkritik - eller vilket ord man nu vill använda - är alltid väsentligt, alltid aktuellt. Ibland brukar jag i debatten, som ni kanske har sett, be vissa kritiker att ställa sig framför spegeln för att där beskåda vem som har kommit till korta. Jag själv är förstås inget undantag från nödvändigheten av självprövning, men jag måste starkt försvara påståenden om att Svenska kyrkan ej är en kristen kyrka och inte visar vägen till Gud.

    Gärna konstruktiv och nyanserad kritik mot vår kyrka men inte överdriven, osann och oacceptabel!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
  15. Det är just självkritik vi ägnar oss åt när vi kritiserar Svenska Kyrkan just därför att vi älskar Svenska Kyrkan. Herren Jesus Kristus älskar sin Brud och i sändebreven Upp 2-3 uppmanas biskopen eller församlingens ängel att hålla fast vid tron eller att vända om. Svenska Kyrkan behöver nog i sin offentliga gestaltning vända om och göra bot

    SvaraRadera
  16. Thomas Andersson,

    -Jag gör Dig vänligen uppmärksam på att självkritik är att granska sin egen persons görande och låtande. Kritik är att sätta andra under mer eller mindre upprörd lupp, vilket så ofta sker på denna spalt vad gäller Svenska kyrkan som målet för upprördheten.

    Och ingen säger ingen av de ibland våldsamt kyrkokritiska, som låter giftpilarna vina och fradgan skumma får mig att tvivla på att Svenska kyrkan är en kristen kyrka, där korset är i centrum.

    Bäste Thomas, låt mig bara upprepa mig igen: vilken kyrka är det annars?

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kyrkan har i alla tider haft sjå med att avgränsa sig mot villoläror.
      Arianer, Donatister, Sabellianer, Pelagianer, Anabaptister, etc.

      Är inte alla ovanstående villoläror kristna?
      Jovisst är de kristna fraktioner med korset i centrum som avvikit från den av kyrkan definierade rätta tron.
      Det kräver troligen inget större detektivarbete för att hitta en predikan i SvK som sneglar åt det arianska. Man kan nog hitta rent av synkretistiska drag också om man tar fram luppen.

      En renlärig kyrka som håller sig till den allmänna eller ursprungliga tron markerar dock internt mot präster som har sådan felaktig lära. Om lärotukten mot avvikelser från den allmänna tron inte fungerar inom SvK, så hävdar somliga (däribland Ryska Ortodoxa kyrkan) att SvK inte längre är en renlärig kristen kyrka.

      Den är fortfarande kristen, men det är Arianer och Anabaptister också. Frågan är om den i det läget fortfarande kan sägas vara evangelisk-luthersk?

      Den lärofråga som SvK håller skarpast på i ekumensika sammanhang torde vara gränslinjen mot anabaptismen. Där syns inga tendenser till försvagning av den evangelisk-lutherska tron. Vad gäller bibelsyn och bibeltolkning kan man tyvärr inte säga att samma fasta försvar inte luckrats upp.

      Radera
    2. Jag håller ju med dig i stort, i din invändning mot BOD men arianer är dock inte kristna. De förnekar ju treenigheten. Visserligen finns arianer även inom SvK (se NT -81), men de har dock inte där fått klart gehör i kyrkomötet eller hos biskpoarna för sin lära. Eller har jag missat något? Omdöparna däremot får man hålla för kristna, det håller jag med om.

      Visserligen ett sidospår, men hur menar du att SvK inte har försvagats när det gäller barndopet? Den lutherska läran innebär ju att dopet föder på nytt, så att den som tidigare tillhört djävulens rike förs in i Guds rike. Men denna tro uppfattar jag som mycket sällsynt i SvK, den förutsätter ju till exempel att helvetet finns.

      Radera
    3. Om Svenska Kyrkan skall vara trogen sin identitet att vara ett evangeliskt lutherskt samfund, vilket vi förutsätter, krävs det att Hon lever i omvändelsen i enlighet med Luthers fyra första teser. När Hon inte gör det utan springer omkring som en "vilsen kvinna" för att söka sina jordiska älskare (ideologier som marxism feminism osv) får Hon finna sig i att bli kritiserad. Den Herren älskar den agar Han.

      Radera
    4. Frasius, nu är detta lite off-topic, men jag menar på goda grunder att Svenska Kyrkan håller en hård dogmatisk linje mot "omdop", m.a.o. klar gräns mot anabaptismen. I de få samarbetskyrkor som finns mellan SvK och Equmenia kyrkan står det tydligt i avtalet att "..har karaktären av omdop, får inte förekomma."

      Sedan kan jag inte se några hänvisningar till att arianer på 300-talet förnekade vare sig jungfrufödelsen, försoningen på korset eller den fysiska uppståndelsen.
      Åtminstone några av trossatserna förnekas bokstavligen av vissa biskopar idag som kallar sig kristna. För mig personligen går gränsen för "kristen" vid den som säger sig vilja tro på Niceo-konstantinopelianska & apaostoliska trosbekännelserna - bokstavligen.

      Radera
  17. BOD,

    Du skrev:
    Kan inte Dag tjäna Kristus i just "sin" kyrka, Svenska kyrkan, och tjänar inte denna kyrka Kristus?

    Men "att vara en kristen kyrka" är att sätta målet mycket lågt! I vårt land finns många kyrkor som är kristna. Om argumentet för att tillhöra och verka i en kyrka är att det är en kristen kyrka, kunde Dag lika gärna tillhöra en pingstförsamling, EFK, Missionsprovinsen, Svenska kyrkan eller Romersk-katolska kyrkan för att nu bara ta några exempel. Ett sådant argument ger alltså ingen vidare ledning för den som söker.

    Svaret på din fråga blir väl därför: Jovisst kan Dag verka i SvK så länge han vill, SvK tolererar i princip vad som helst, ni slänger nog inte ut honom. (Såvida han inte engagerar sig i MPr...) Men, som sagt, enligt den principen medger du ju själv i sak att han lika gärna kunde tillhöra en annan kyrka. Ditt argument övertygar alltså inte.


    SvaraRadera