Efter gårdagen

Jag hade tänkt skriva om min svenskkyrklighet, hur det där med att fira gudstjänst kan få kyrkopolitik som följd och hur självklart det är att föra fram kritik när kyrkosystemet gör Svenska kyrkan illa. Jag väntar lite med det efter gårdagens erfarenheter av händelserna i Trollhättan och nyhetsförmedlingen.

Vad som hände var, sas det ,något som försatte Trollhättan och Sverige i chock. Det var inledningen till nyhetsförmedling. Då undrade jag i all stillhet om detta var sant. Somliga hade inte hört vad som hänt, och kunde följaktligen inte vara chockade. Själv var jag inte chockad. Kanske överraskad men, vid närmare eftertanke, inte ens det. Skolbränder och skolskjutningar eller knivöverfall är inte några nya fenomen. Min första fråga var vem som kunde vara gärningsman. En som fått ett avvisningsbeslut (typ IKEA i Västerås) eller en politisk gärningsman (typ Breivik)? Långt om länge stod det klart att det var Anton, 21. Motiven kan vi väl bara gissa oss till.

Själva nyheten var alltså att en man kommit in på en skola beväpnad med något som kallades svärd och skadat och dödat. Han hade själv skjutits av polis. Nu satsade media stort för att berätta om allt det som ännu inte gick att veta. Experter intervjuades. De kunde mestadels bara prata i största allmänhet, men i alla fall. En del blev besynnerligt.

Nu var det ett problem att skolor var allmänt tillgängliga. Särskilt, tydligen, den där attentatet inträffat, Kronan. Ska skolor förses med kasernvakt eller hur tänker man? Och en attentatsman kan väl lika gärna slå till på ett varuhus? Psykolog inkallades för att prata om hur man pratar med barn om det som hänt. Uppfostrings-tv, alltså. Det var säkert godsint tänkt men själva projektet att bre ut sig om händelsen i Trollhättan när det egentligen ännu inte fanns så mycket att säga, kan man fundera över. Snabb nyhetsförmedling förmedlar föga av insikter, tänkte jag.

Ändå var detta inte det intressantaste.
Jag märkte att skilda experter inte svarade på den ställda frågan. De skulle först dra en vers om vilken tragisk händelse detta var och hur de beklagade. Sedan kunde de svara på frågan - om de nu kunde det.
När jag först hörde tekniken, tänkte jag att det var väl bra. Empatiskt och så. Sedan upprepades det av samtliga. Då förstod jag att till den utbildning sådana här personer genomgått, hör instruktionen att göra precis så här. Det blir en besvärjelse mer än uttryck för medlidande. Det ska sägas. Det är inte säkert att det som ska sägas, blir så mycket till tröst.

Sedan lyssnade jag för att höra vilka det var synd om. Det var offren, de som skadats och dödats. Och så var det väl synd om skolans elever på ett mer övergripande plan. Men offren är ju så många fler. Ingen hörde jag säga att också gärningsmannen är ett offer - och hans familj, anhöriga, vänner. Ingen sa att poliserna som sköt är det synd om. Statsministern gjorde inte det här bättre än någon annan. Det kunde man förväntat sig, kanske, när han nu lämnat allt han hade för händer i Rosenbad för att komma till Trollhättan för att visa sitt deltagande. Det betyder att han också tog resurser från polisarbetet och från de kommunala förvaltningarna. Överhetspersoner kanske ska ha vett att inte göra så. Tänkte jag. Men stackars Löfven satt i saxen. Hade han inte åkt, hade han anklagats för att inte visa tillbörlig respekt.

Några intressanta händelser i går antyddes bara. Det var "stökigt" vid skolan eftersom föräldrar och andra ville in bakom avspärrningarna och det var tydligen stökigt vid lasarettet också. Vad hände då och hur reddes situationen upp? Var det en kulturkrock vi bevittnade - fast vi förstås inte fick bevittna den?
Det andra intressanta var skolledningens beslut att ställa in denna dags undervisning. Ledig fredag och så höstlov därefter innebär att skolan inte kan stötta eleverna som skolan skulle vilja, begrep jag. Men var beslutet riktigt då? Jag är väldigt osäker. Skolan är en brottsplats. Kunde elever och lärare samlats på annan plats denna fredag för att prata om det som hänt och hantera sin sorg och sina frågor tillsammans? Om tio dagar ska alltså såret petas upp igen? Hur tänkte man?

Självklart var det kyrklig uppställning. Man kunde inte säga så mycket, men man kunde vara närvarande. Det var som det brukar vara i kris-sammanhangen.

Bevakningen i Trollhättan med få hårda fakta betydde, att vi inte fick så många hårda fakta om situationen för Migrationsverket. Färre volontärer i Malmö var det, så mycket begrep jag. Det överraskade inte heller. Men jag funderade i går kväll över om det kan finnas ett samband med det Anton gjorde och en ovilja att tala om de problem som han såg och tydligen ville åtgärda. Ett samhälle kännetecknas av samhörighet. Brister samhörigheten, brister samhället. En mångfald värdegrunder kan vi inte hålla oss med, tror jag. Då får vi parallellsamhällen, stammar som - kanske antagonistiskt - agerar på eller utifrån skilda territorier.

Nog är jag kritisk mot journalister.
Det beror på att jag tror att de och deras insatser är samhälleligt viktiga.
De ska hjälps oss förstå och därmed kunna uppträda som ansvarsfulla medborgare.
Och så funderar jag över den mänskliga beredskapen att hantera att livet ibland gör oss illa. Obegripligt illa.