Hemlighetsmakaren?

Biskopen Anders Arborelius var ångerfull i tidningen Dagen. Han är beredd att ta sitt ansvar för den uppkomna förtroendekrisen. Hans egen skuld är att han inte i förväg upplyst ledningen i Svenska kyrkan om vad som var i görningen med kommuniteten på Berget.

Det är sympatiskt skrivet av en sympatisk person - men var det verkligen biskopens sak att komma med den informationen? Ska inte den som vill konvertera i så fall själv berätta vad som är i görningen?

Biskopen skriver dock några andra mer uppseendeväckande ting. Det värsta kommer sist. Den ekumeniska dialogen med Svenska kyrkan ligger nere sedan flera år. Tack KG. Tack Anders Wejryd. Tack Antje. Och ett särskilt tack till lektor Kerstin Bergman, som inte visste hur man för redliga samtal i den ekumeniska grupp som hon fått förtroende att sitta i. I sista stund skulle hon särskriva sig. Där tappade Svenska kyrkan ett stort stycke förtroende. Och ärkebiskop Werkström och dåvarande kyrkostyrelsen kunde bara betrakta eländet. De romerska katolikerna blev arga. Vad skulle de annars ha blivit?

Anders Arborelius ser att utgångspunkten för dialog inte är så lysande nu. När det gäller Berget kunde det vara bra att tillsätta en ekumenisk referensgrupp från de fyra kyrkofamiljerna i Sveriges Kristna Råd. Det är välment - men är det något mer? Besvikelsen i Svenska kyrkan lägger sig nog inte så lätt. Och den romersk-katolska kyrkan får leva med en svår förtroendekris med misstanken att den vill lägga beslag på en egendom och ta ett fast tag om rorkulten. Så har det blivit därför att många hanterat saken fel.

Så vad är det som spricker upp nu?
Mest att den härskande klassen i Svenska kyrkan inte tycks byxad för allvarligheter. Om kommuniteten frågar, är det inte den teknik Thomas Söderberg lärt sig som ombudsman i Centerpartiet som är den möjliga utan i stället ansvaret som biskop att ta i andliga utmaningar. Thomas bar sina frågor till Biskopsmötet och resultatet blev inte så mycket. Varför skulle det? Alla biskoparna där har egna problem att engagera sig i så det som var problem i Rättvik, kunde de lugnt låta vara kvar hos biskopen Söderberg.

Så var det antagligen fel folk saken gällde. Här var de som inte utan vidare ville svära på 1958 års riksdagsbeslut och därmed var de automatisk bortdefinierade. Det var kanske i denna fråga som Anders Arborelius borde upplyst ledningen för Svenska kyrkan om en organiserad okristlighet som gestaltar sig i den marginalisering som syftar till eliminering. Och eliminering blev det. Jag säger bara - Berget!

På ett sätt kan ledningen i Svenska kyrkan få äta sin egen soppa. Och den soppan får alltmer underliga ingredienser. De romerska katolikerna har under decennier sett vad som är å färde. Somliga har glatt sig, för ingen glädje slår skadeglädjen. En uppsättning präster har konverterat, vilket i sak betyder deserterat. Få katoliker har trätt upp med öppen kritik mot det som vederfares Svenska kyrkan när hon steg för steg förvandlas till något hon efter sin bekännelse inte är.

Den blide biskopen Arborelius vill arbeta för att hitta ett tillvägagångssätt vid konversioner, så att de inte uppfattas som stötande eller smärtsamma för någon.
Anders, nu är du dum på riktigt! Eller dumsnäll!
Konversioner är smärtsamma. Något vinns, men mycket förloras. Och mycket förblir oklart. Fast informationen att mångdubbelt fler katoliker "går över" (inte konverterar) till något protestantiskt samfund varje år än de 50-100 som blir romerska katoliker, återställer en del för dem som tänkt att det är Stockholms katolska stift som är framtiden för de kristna i Sverige.

Jag hör till dem som gärna vill lätta den katolske biskopens syndabörda. Hans skuld är inte att han inget sa om konversionsplanerna till ledningen i Svenska kyrkan. Hans egentliga skuld är att han inte i klartext sagt  vad har ser hända med Svenska kyrkan. Det konstaterandet kanske skulle tynga mer?

Med start den 31 oktober 2016 ska vi börja hantera ett 500-årsjubileum. Vad det blir av det, är svårt att riktigt förstå. Är det i tagen kring detta splittringsjubileum dialogen ska nystarta? Och då skulle den kunna nystarta med några grundläggande frågor om hur de kyrkliga systemen hanterar sina missförhållanden och de visselblåsare som påpekar missförhållandena. Det skulle bli svettigt för alla parter, kan jag tänka.

Och i Svenska kyrkan?
Tid för syndabekännelsen, den som uttrycker hur ledsen ledningen i Svenska kyrkan är för hur den behandlat dem som marginaliserats för att elimineras. Ledningen kunde bekänna ren och skär okristlighet, kanske?

Peder Bergquist då?
Han fick uppleva den goda katolska gemenskapen i tron, den han längtat efter, när han i Dagen läste inlägget av Iréne Nordgren och Gert Gelotte.
Katolska kyrkans famn öppen för ”rätt” kristna - dagen.se http://www.dagen.se/debatt/katolska-kyrkans-famn-öppen-för-rätt-kristna-1.414620
Katolsk tro i praktiken. Och självfallet lite äktluthersk burlesk glädje också. Sånt här gillar lutheraner.
Hur kul är det att vara katolik om man med kul menar något roligare än Svenska kyrkan och tänker på Nordgren och Gelotte?

Jag antar att Daniel Braws krönika i Barometern/OT denna dag också finns på nätet. Berget som gick sin väg. Där tas inte bara Berget upp utan en del annat uppseendeväckande med slutsatsen att Svenska kyrkan i sämsta mening visar sig vara svensk: "med nedlåtande välvilja, orubblig övertygelse om den egna förträffligheten, ointresse för andras historiska erfarenheter och en stark benägenhet för överdrifter." Där satt den!