Efter festdagen

Nog var det en strålande dag i går.
Jag firade den på Bjärka Säby. På väg dit spelade jag Röda Bönor, Blå Tåget samt Ein Prosit der Gemütlichkeit. Vad går upp mot An der Isar, Ein glücklicher Tag och Bayrischer Defiliermarsch? Det är ju Oktober. Jag undrar om Nordölands församling firar Oktoberfest mit Stimmung und alles was. 380 km betyder ju att man får sitta tre timmar i bilen förbi Sävsjö, Eksjö (med garnisonen) och Kisa - andra orter att inte förglömma.

Jag skulle hålla en liten föreläsning, den som gjorde att kyrkoherde Ekhem och hans underhuggare Persson inte lät några av klerikalhjonen fara på fortbildning. Inte säkert för att föreläsningen var undermålig - men föreläsaren. Här styr vi på person och inte på sak!

Hade de styrt på sak och själva kommit, ämnet var Kyrkan och folket, hade de fått lyssna till en föreläsning om ungkyrklighet och folkkyrkotankar (pluralis) med namn som Björkquist, Billing och Eklund - de unga energiska prästerna Giertz och Rosendal nämndes också. Nu ska Ekhem och Persson inte sörja alltför mycket. En del av lärdomen kan de inhämta om de repeterar min avhandling Folk och kyrka (1986). Fast något säger mig 1. att de aldrig läst boken och 2. att de inte vill göra det heller. De är nog på sitt sätt samtidstypiska, utgestaltningar av den härskande klassens präster. Och när frågan om prästlöner, som förtar prästernas trovärdighet, kom upp (fast inte efter det jag sagt) hade i varje Ekhem fått det svettigt. Lika bra att han inte var med. Tro inget annat än att han är en värdig representant för den svenska statskyrka som inte är statlig med partipolitiserad och samtidsackomoderad. Ofint nog tror jag dock att jag om den saken hasplade ur mig några sanningar.

Jag medger nu att två väldiga strida om min svarta prästsjäl.
Den vita sidan tänker: Bra att klerus från Malmö sparade pengar genom sitt nej till fortbildningskurs och själva besparades att få några sanningar i pälsen.
Den svarta sidan tänker: Vad är det för kyrkosystem som inte orkar öppenheten, den systemet som försvär sig till just öppenhet men med ord utan täckning?

De andra föreläsarna?
Idel begåvat folk.
Deltagarna?
Desslikes. Idel begåvat folk. Och trevligt att möta sådana som gillar tänkande, eget och andras - biskop, präster, diakoner och en pastor från frikyrkan (en högst sympatisk person måste jag väl markera för klarhets vinnande). Jag satt en stund och funderade över en del av kamraterna och hur länge jag känt dem. Åren går. Men en av de yngre deltagarna, kvalade in på plats åtta, för honom mötte jag 1971 när han var en mycket ung man. Nu var han församlingsherde vorden. Så det kan gå.

Kanske 18-årsdagen kom lite i skymundan.
Det var nog mitt fel, för jag ville inte förstöra den goda stämningen genom att påpeka att det också är just den här sortens manifestationer som får mig att tveka i själva sakfrågan om ämbetet.
50 år med kvinnliga präster firades när vi haft kvinnliga präster 48,5 år ungefär. Det blev inga stora folkliga uppställningar på festgudstjänsterna stiften runt då, förstod jag.
Sedan blev det verkligen 50 år - men det firandet kom också av sig.
Och nu skulle vi fira Odenberg 18. Den betydelsefulla dagen för 18 år sedan var alltså betydelsefull denna dag - eller hur var det? Var det inte ett påpekande att uppfatta som en festappell vi fick på Twitter? Hur många firade dagen och hur?
Men jag tänker i al stillhet: Är det inte lite för mycket "hitta på" när det handlar om ämbetsfrågan?

Inte konstigt att jag muntrade mig med Röda Bönor, Blå Tåget och Oktoberfestmusik.
Det hade jag inte behövt göra om lite större allvar brukats i en fråga som borde handla om Guds vilja med ämbetet. Men jag vet välja musik. Från CD:n Slowfox rullade Blå Tåget ut den gripande sången Hälsa Gud. 
"En dag när jag gick ut på gatan mötte jag en präst
som kom emot mig i ett moln av avgasrök
Han dök på mig med ett bibelord och påstod det var bäst
att jag bad en bön för att ej för Gud på laxen lägga lök"
Nå, kupletten ger en inblick i en dialog och prästen försöker argumentet att "i vår kamp för fred och kärlek är alltid Jesus med"

Den som känner igen tongångarna från aktuella radiogudstjänster kan minnas att det nu är en låt från år 1974 som visar sig vara aktuell. Argumenteringen övertygar nog Blå Tågets Tor Berger lika lite nu. Eller lika mycket.

Frasradikaler i alla länder, förenen eder!
Men mucka inte med oss som var med då det begav sig, de ärrade kämparna från Kiliansgatan, Båstad och Domkyrkan. Vi som köpte t ex Blå Tåget och Röda Bönor på Bokcaféet, S:t Petri Kyrkogata i Lund. Det var vi som övade det kritiska tänkandet och lärde oss en del på så vis. Men
Frasradikaler i alla länder, förenen eder och tänk endast i denna er förenade klump. Undvik fortbildningar för allt i världen.