Stormen klarnar sikten

Högt uppe på berget kan man se långt.
Men alla kan inte tolka det de ser. Jag hör hur det nu planeras. Stiftsadjunkten löper runt för att få folk att bli medlemmar i Stiftelsen Berget (eller vad den kan heta). På årsmötet i januari ska så dessa nya medlemmar rösta igenom ett normaliseringsprogram. Det betyder att kommuniteten ryker, men också att det som varit Bergets signum går samma väg. Som en rök, en dunst. Detta blir resultatet. Inte ekumenik, några blir romerska katoliker och Berget blir svenskkyrkligt normalt, likt de andra stifts- och konferensgårdarna.

Konceptet "mer av samma" kommer att ge samma resultat som tidigare.
Men det är konsekvent, givet att biskop Nygren såg verkligheten. Svenska kyrkan är på främmande spår, agnostikers och svärmandandars. Då finns det inga kompromisslägen. Och ska något över huvud sägas om Kyrklig Samling, aKF och många av oss är det inte att vi varit stridslystna utan alltför kompromissvilliga. Vi har sett människor men inte varsnat idékampen. Ingen av oss, mer än möjligtvis sektentusiasterna. Det var ett handikapp att vara svenskkyrklig i den situationen. Vi tänkte inte riktigt att biskop Nygren hade bokstavligen rätt utan att saken gällde något mindre, ett missförstånd om Kyrkans ämbete och dålig läsning av Luther och påven - för att nu inte tala om apostolisk tro och ordning. Vi ser bättre nu - och värre.

Det är som med grodorna. Våran groda las i lagom tempererat vatten och det var ingen fara. Allt var som tidigare. Efterhand ökades gradantalet. Så har det fortsatt. Några har varit ljudligare i sin klagan och ivrigare i sina försök att hitta vettiga vägar ur dilemman de identifierat men förgäves.
Nu när det hettar till - vad gör vi då?
Hoppar ur grytan? Eller ser till att någon som hoppat för länge sedan ser till att stänga av spisen?
Ska det alls talas ekumenik, kanske det finns kristna på andra ställen som kan säga ifrån? Ett stort kyrkosystem, som inte längre känner för tyst diplomati? En kongregation som tar ansvar för vad kongregationen varit med och styrt ihop?

Kongregationen kunde resa till och representeras i Rättvik för att förbereda konversioner. Det var allt. Det är rätt ynkligt. Säg det nästa gång ni möter en romersk katolik. "Ynkligt" kan bli hälsningsordet. Då blir allt begripligt. Slutresultatet efter turerna på Berget blir inte ekumenik. Det blir inte ens katolicitet.

Nu byter jag perspektiv igen.
Är det så att Svenska kyrkan växlades in på främmande spår, måste väl färden på det främmande spåret fortsätta ända ut till stoppbocken i främlingslandet? Då kommer några efterhand att upptäcka att färden går åt fel håll medan de, som först begrep hur fel allt var men sedan anpassade sig, bekymrade kommer att fortsätta sin tysta ut i det främmande. Detta ville de inte, förstås. Men vad ska de nu göra?

Är då Svenska kyrkan förlorad?
Inte som ideologisk apparat. Den kan tas över av nya intressenter som dekorerar sina intressen med det som tycks vara kristlig fernissa. Det behjärtansvärd blir det kristna.

Men det där katolska i Svenska kyrkan?
Det är i uppenbar fara också därför att de romerska katolikerna så envetet vägrar se det katolska och ser de det, avvisar de saken. De förstår inte att upptäckten av det katolska under 1900-talet var upptäckten av något som fanns i Svenska kyrkan. Där hittades det. Inte i Rom. Till den romersk-katolska kyrkan togs sig på 1950-talet kulturfolk mer än kyrkfolk, som bekant. Och till dels var deras katolicitet en urvalskatolicitet. De hade föga erfarenhet av svenskkyrklighet, evangelisk katolicitet.

Vad som uppenbart var kyrkfolksbekymmer, var inte kulturfolkets bekymmer. Och vad hade de romerska katolikerna att säga när Svenska kyrkan ockuperades och fördes bort på främmande spår? Deras hållning var snarlik den svenska, när norska skidåkare avslöjas som dopade. Vi uttrycker vår besvikelse och sorg utåt och jublar därtill i den hållning som karaktäriseras av ett "det kan dom gott ha!"

Än en gång - vad med Svenska kyrkan?
SAAB och Volkswagen är exempel på hur stora strukturer kan gå under eller skakas i grunden.
Gäller inte då att befrielsen är vårt eget verk?
Då hickar de evangeliska till för befrielsen är Kristi verk - men det hindrar inte att det finns en falsk kvietism och pietism. Det är den jag är ute efter.
Varför reser så få präster till stiftschefen och berättar hur de mår och vad de ser?
Varför går de inte med och försöker göra en kyrkopolitisk markering - Frimodig kyrka, alltså. Kostar en hundralapp per år och ger oss i vart fall en lyssnarpost.
Varför säger de inte i de råd där de sitter - kyrkoråd eller församlingsråd - vad de egentligen menar och är beredda att rakryggat stå för det?

För handen på hjärtat, de som uppträder med så stora ord och later har egentligen inte så mycket att komma med. Den kyrkliga överheten är inte ens charmerande, för rädda människor är sällan charmerande. Demaskera eländet.
Om det inte kunde uppfattas vara ren kyrkopolitisk propaganda, skulle jag vilja utbrista: Kasta inte bort er frimodighet.

För egen del vill jag inte stå med blygsel då min Herre undrar varför jag inte sa något när Svenska kyrkan var "at risk". Min Frälsare gillar att tala ekumeniska då och då, nämligen.

Paula Bielers bild hoppas jag att jag får lägga ut.
"Stuff for Thoughts" skulle det heta på den ekumeniska Frälsaren gillar att tala.

Det var i S:t Jacob Göran Beijer var präst. Högkyrklighet ut och detta, vad det nu är, in.
Tycker ni inte att stormen klarnar sikten?