Tänkaraugusta om villfarelser

En tänkaraugusta är förstås en ledarskribent, som från upphöjd position redovisar insikter för att leda oss andra, få oss att förstå. Augustan förstår förstås.  Hon är ju augusta, helig, invigd, upphöjd. I jämställdhetens namn finns Tänkaraugust också. På samma nivå.

I torsdags läste jag i Kyrkans Tidning (och så var den torsdagen förlorad) att två stereotypa föreställningar om katoliker alltför ofta traderas som självklarheter. 
Det där med "alltför ofta" lät spännande. 
Hur ofta det var, fick vi inte veta. 
Men föreställningar var att "samtliga katoliker i hela världen och genom hela historien tänker, tror och handlar på exakt samma sätt", vilket nog faktiskt är en föreställning om måste vara de kulturellt insatta (missionsvetare och historiker t ex) främmande, och att "katolikers främsta problem med oss protestanter är att våra biskopar även prästviger kvinnor", vilket kyrkohistoriskt sett är en överraskande föreställning. Var detta det  som Luther kämpade för, när allt kommer till allt?

Nu handlade detta om Berget och vår tänkaraugusta menade att "mot den bakgrunden framstår det som förutbestämt att utvecklingen på Berget kommer att innebära att det är otänkbart att prästvigda kvinnor i framtiden kan celebrera mässan där."

Detta förstår jag inte. 
Tvärtom har t ex jag skrivit. Det normalkyrkliga förs in på Berget och i sakramentsskåpet står två burkar bredvid varandra. En med Jesus och en med vad då? Men detta som just uppfattades som "förutbestämt" var inte det, eftersom Svenska kyrkan låter katolska präster få fira mässan i svenskkyrkliga rum utan att ställa några som helst krav på att enbart präster, som inte är tvungna att leva i celibat, ska få tjänstgöra. Det var ett viktigt argument.

"På ett lika generöst sätt välkomnar katolska kommuniteter runt om i världen svenskkyrkliga grupper som vill fira mässa vid deras altare, alldeles oberoende av om celebranten är kvinna eller man."
Finlirarna skulle ju kunna genmäla att det beror på att de romerska katolikerna anser 1. att inga präster i Svenska kyrkan är riktiga präster för Svenska kyrkan är ingen riktig kyrka och 2. de struntar komplett i Svenska kyrkan men kan se glada ut för det. Kanske just därför. 

Så kommer slutsatsen:
"Det är sålunda en villfarelse att katoliker överallt och alltid slår igen porten rakt i ansiktet på prästvigda kvinnor och jagar ut oss med alla till buds stående medel om vi trots allt lyckas smita in." 
Visserligen var detta feltänkt från början till slut, men en intressant inblick i ledarskribentens tankevärld. Och i Kyrkans Tidnings!

Ordet "villfarelse" sparas till denna fråga. Det är också av intresse, tror jag.
Var hamnar hela tankeövningen?
Sålunda kan "svenskkyrklig mässa i framtiden firas i det katolska kapellet på Berget".
Vilket skulle bevisas. Quod erat demonstrandum.
Det kommer att bli så, för detta är "en reell möjlighet också på en retreatgård med ekumeniska ambitioner."

Detta var en ledartext bortom all djupare reflektion. 
Den kunde styrt in på ämbetsfrågan, den om kyrkojuridiken /gemenskap med Rom/ avgör Guds eget handlande. Den kunde alltså inför 2017 tagit upp anspråket att det faktiskt är Gud själv som handlar i vigningen (och struntat i komplikationen om Gud gör något mot sin vilja). Vill Rom så där rakt av förneka ordinationens giltighet coram Deo et coram hominibus? Det kan man tala mycket om. Kanske skriva avhandling om. T ex avhandlingen Den romerska stöddigheten i katolskt perspektiv. Eller skulle en ledare i Kyrkans Tidning av vår tänkaraugusta räcka?

Tänkaraugusta kunde också gjort det enklare för sig genom att ta upp ett innehållsproblem. 
Vi vet ur vilken andlig tradition Berget stammar. Det är inte den protestantiska liberalteologin. Det är inte det akademabla heller. Det är lite från det anglikanska (Father Hugh) och rätt mycket från de svenska väckelserna. Antagligen är det lite från Bernhard Hegardt, Religion och själsträning, som lästes från 1937 och framåt (f Gunnar överrumplad av glädje, som han blev när han läste något som grep honom) också.  Det vi med ett samlingsnamn kallar "kyrklig förnyelse" är en del av retreatrörelsen. 

Nu är risken att människor med denna bakgrund och dissiderande på så sätt att de inte övertygats om att 1958 års riksdagsbeslut var vad Gud vill, hamnar i konkret hemlöshet. Integration i Svenska kyrkan kunde rubriken vara. Detta, just detta, hade kunnat varit värt en ledartext i Kyrkans Tidning, en text som råddat till den dominerande hållningen, den som syftar till att marginalisera för att eliminera. 
Med en sådan ledartext hade det blivit fart på speleverket. Därför fick vi inte läsa den heller. Villfarelsen var av betydligt enklare slag.