lördag 10 oktober 2015

Vem övergav vem?

Jag kan utifrån bibliska exempel tänka mig att det inte är multitudinism som gäller. Multitudinism är Martin Thorntons uttryck för en (prästerlig) en strävan att låta mängden som kommer vara avgörande för om något är lyckat. Hållningen leder till att det bara skrapas på ytan. Och Jesus var inte multitudinist fast han skickade för att göra alla folk till lärjungar. Lärjungar, just! Sådana som går i lära. Så vad 97-98% tänker om Jesus, att han inte är Guds Son och världens Frälsare, kanske vi inte behöver lägga så stor vikt vid?

Dagens fråga lyder: Vem övergav vem?

Det finns fina medkristna.
De fina är sådana som kan göra karriär i det kyrkliga. De har förstås vett att distansera sig från de mindre fina kristna. De har inte ett ord att säga om uppenbara orättvisor i det kyrkliga maktsystemet, inte ett ord om lögner och svek och fiffel. De är så fina at de står över sådant. De kan inte läsa tidens tecken men de är bra på at se möjligheter och säga just det som ska sägas just då. Det kan bli biskopar av de fina kristna. Likväl bekymrar detta mig föga. De framträder som om de var Svenska kyrkan, de ensamma. Det tror jag inte. Jag ställer ju frågan om vad de egentligen lyckats med. De skulle göra så mycket och jag ser mest att de ställt till med så mycket. Siffror och prognoser blir därefter. Kommunikatörer måste anställas. Och satsningen sker för att slå vakt om ekonomi och anseende. Vem övergav vem? Vad säger Jesus? Det är ingen illvillig fråga. Det är själva framtidsfrågan.

Kamrater i ledet finns det också.
En del tröttnar och ger på olika sätt upp. Det bekymrar mig. Inte så att jag inte förstår vad som sker inuti, när en kyrkokristen inte längre kan vara glad och stolt över sin kyrka eller plötsligt blir andligt hemlös i henne och främmande för sin församling när det kommer en annan farao, en som inte kände Josef.
Mitt problem är förstås att så många inte gjort motstånd.
De har tänkt sig att troget ägna sig åt sina sysslor utifrån maximen "när var och en sin syssla sköter, då går det bra evad som möter". De trodde kanske att det var ett Skriftens ord? Kyrkokritik hör också till en kyrkokristens ansvar, dvs ansvaret att döma mellan andarna, att se skillnad på Sanning och lögn. När det inte skedde något egentligt motstånd utan "the mechanics of the Church" fortgick i sin vanliga lunk ("mest något att göra varje dag"), och en del ansträngning gick ut på at hålla obehagliga insikter på avstånd, kan man förstås fråga vem som övergav vem. Och det blir en personlig fråga. Herre, inte är det väl jag?"-frågan.

Hur blir det med folket, människorna att ömka sig över? Kan fromma människor i from strävan komma att överge folket? Utlämna folket till religionsutövning under ledning av falska lärare och ambitiösa kyrkopolitiker utan besvärande stora insikter om de svenskkyrkliga och de katolska markörerna? Det finns ett ansvar att försöka förklara och det betyder väl på sitt sätt just ansvaret att evangelisera. Men hur gör man det om församlingen utsätts för något annat än kristen tro? Kanske måste man dra slutsatsen att "här hör jag inte längre hemma" - men det betyder i klartext att andra människor överges. Jag diskuterar just nu inte hönan och ägget, bara effekten. Finns det ett ansvar inför en "någon", som blir övergiven? Hur kan i så fall det ansvaret tas utan att man blir korrumperad?

Det här blev ett blogginlägg som närmast ter sig som en besvärlig härva av frågor.
Men något kan alla göra.
Tala! Uppsöka biskopen, kontraktsprosten, kyrkoherden och dela sin historia i det kyrkliga. Lägga märke till vad som faktiskt sägs i det kyrkopolitiska, demaskera det pompösa, genomskåda människor som ska styra utan att ha en egentlig aning om vad firman tillverkar. Hur skulle de kunna det efter ett helt liv med andra prioriteringar än kyrkoliv? Om översåtarna inte tycks lyssna? Tala ändå. Och ska jag sluta med en uppbygglig berättelse.

Morsan var, som jag kanske nämnt, provinsialläkare. Kunglig utnämning. Ansvar. arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse (aKF) publicerade ett upprop (A3-fomat), som kunde sättas upp i vapenhus och församlingshem för samtal. Det handlade om kyrkolivet. Morsan tog ett par affischer och uppsökte församlingsprästen Nenseter på pastorsexpeditionen i Ör. Hon fick en utskällning - och ett nej, förstås. "Han bad mig inte ens att sitta ner", sa hon. Så radikaliseras en kyrkokristen pensionär. Imponerad var hon inte av den tidigare missionsförbundspastorn, f ö en invandrare från Norge. Skulle han vara mer svenskkyrklig än morsan? Men något lärde hon sig.

Tyckte hon att Svenska kyrkan nu övergav henne?
Självklart inte. Bortsett från grälsjuka och rädda präster med annan samfundstillhörighet tidigare visste hon att Svenska kyrkan är något mer. Små karlar av Nenseters sort hade hon ingen aktning för. Varför skulle en kvinnlig provinsialläkare imponeras av gubbjäklar? Frågan är inte ens filosofisk.

Filosofisk kanske frågan "vem övergav vem?" är. Eller teologisk.


25 kommentarer:

  1. "Hur blir det med folket, människorna att ömka sig över? Kan fromma människor i from strävan komma att överge folket?"

    Den risken finns. Därför måste vi som funnit kristna alternativ bli så otroligt mycket bättre på att nå ut med att vi finns och vad vi står för. Där tror jag att vi har vår största utmaning just nu.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Elisabet, jag tror att du trampar på en öm tå. Är frågan Filosofisk, teologisk eller " praktisk" fråga om lydnad, bekvämlighet, inte gå ur sin komfortzon? har vi övergett den första kärleken till Jesus och gör " dina första gärningar"? Lever vi ljuset av missionsbefallningen i Mk 16:14-20 eller Apg2 och följande? Vilka tecken följer oss som tror? Känns det som en bön av omvändelse och hjälp att byta färdriktning personligt och kollektivt? Bara luthersk arbetsamhet räcker inte, den ger utbrändhet. Det räcker inte med religion, det måste till personlig relation med Herren, Fader, Son och Helig Ande. Prästänka

      Radera
  2. Till BloggarDag och de som aldrig har en gentemot honom avvikande åsikt i kyrkofrågor.

    -Mitt problem är förstås att så många inte gjort motstånd.

    Så lyder en mening i bloggtexten ovan, en text som från början till slut andas just det som jag anser vara motsatsen till konstruktiv. Välj ordet själva ni läsare.
    Skall vi i kyrkan göra motstånd skall det - förstås - vara mot ondska, omoral, osanning, orättvisa och sekularisering. Men författaren menar internt motstånd mot alla dem som anser att högkyrklighetens kvinnoprästmotstånd, exempelvis, är förlegat, orealistiskt och aldrig kan skapa en folkkyrka.

    Alltså gråter bloggaren över spilld mjölk- och hans trogna uppbackare fäller också tårar på löpande band.

    Är då dessa tårar den kyrkliga vägen framåt?
    Svaret ger sig självt.
    Alltså gråt inte mitt herrskap. Arbeta och se framåt. Bed och arbeta, som Luther uttryckte vägen framåt.
    Inse att ni någon gång måste komma ur suckarnas gång.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gustav Natt och Dag10 oktober 2015 10:50

      Har läst dina kommentarer en tid och frågar mig om du menar att den svenskkyrkliga demokratiska apparaten omöjligen kan gå vilse. Resonemanget verkar bygga på att det kyrkomötet kommer fram till automatiskt äger gudomligt inspirerad giltighet. Luther som du referat till satte ju fingret på punkter där kyrkan handlade i strid med ordet och bekännelse. Är inte även det något att inspirerad av?

      Radera
    2. "Ora et labora" är betydligt äldre än Luther.

      Radera
    3. Bäste BOD!
      Det kan finnas skäl att gråta. Gråta över en kyrka som svikit folket. Där evangelium har ersatts med folkreligion. Jag undrar om det är det du kallar "folkkyrka". Där det visar sig i samtal med män niskor i samband med s k kyrkliga handlingar att det bokstavligt talat, är en himmelsvid skillnad mellan människors uppfattning av kristen tro och det som Svenska kyrkan borde lära.

      Apropå folkkyrka var det biskopsval i Växjö. En lekmannadelegat vänder sig i kön till delegaten bakom och frågar var det Värnlund han hette? Han hade inte uppfattat det namn, som hans partigrupp anbefallt, han skulle rösta på. Namnet skulle vara Weiryd

      Radera
    4. BOD kan då inte/vill inte läsa tidens gång. Vi ska rätta till skygglapparna och låtsas att allt är fint och bra och invänta den slutliga kollapsen av SvK. Det vore att förvalta det vi anförtrotts oerhört illa!!!
      Arg kyrkomedlem

      Radera
  3. Svenska Kyrkan i sin officiella gestalt bryr sig i praktiken inte om de så kallade "katolska markörerna". Det blir ett väldigt "hallå" när dessa kommer på tal och när de praktiseras, vilket situationen kring "Berget" visar oss tydligt. Vad händer om eller snarare när den Romerska Kyrkan inte längre i praktiken bryr sig att vara Katolsk? Det finns somliga som kämpar för Katolsk Tro inom Romersk Katolska Kyrkan. Den än så länge "lilla rörelsen" we are the Church som i Sverige representeras av katolsk vision kämpar ju för det "icke katolska". Det må vara uppmuntrande för svenskkyrkliga multitudinister. De blir säkert uppmuntrade av sr Madeleine Fredell OP också, men de hatar naturligtvis Raymond Cardinal Burke och kanske också de afrikanska kardinalerna som vill hejda "rörelsen". Påve Fransciskus vill de naturligtvis kidnappa och göra till sin talesman. Han uppfattas vara så annorlunda än Benedict XVI trots att de skrev Franciskus första och tongivande encyclika tillsammans. Ack ja, men i november kommer band 9 av Ratzingers Gesammelte Schriften och den handlar om Uppenbarelsen Skriften och Traditionen. Tolle lege!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tolle lege var det ja.

      Hur stor andel av svenska kyrkans präster kan läsa avancerad teologisk litteratur på Ratzingers välformulerade tyska? 5%? 2%%? Knappast 10%. Intresserat lekfolk än färre. Hur många har kraft, tid och energi till dylika stordåd?

      Men för all del.

      Tolle lege!

      Argus

      Radera
    2. I jämförelse med Rahner är Ratzinger förvånansvärt lättläst, men man kan också vänta på den engelska översättningen "Collected Writings".
      En stor del av vol 9 finns redan på engelska som exempelvis den klassiska läroboken "Principles of Catholic Theology"

      Radera
  4. Den herde som överger sina får har att svara för att övergivit just sina får oavsett vad resten av herdekollegiet hittat på. Överhet fåren herden måste han stanna så länge ett enda finns kvar, därefter borde han ut och leta efter de vilsesprugna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Populisten, du gör det lite för lätt för dig! Om några i hjorden flyr, eftersom de inser att det skulle vara förödande att stanna kvar, har då inte herden ansvar för att följa med dem och ta hand om dem? Kan det inte vara hans plikt att följa dem, när de går i exil? Är prioriteten alltid att stanna kvar? Skall han stanna kvar, om det i realiteten blir omöjligt för honom att ta hand om dem där?

      Radera
    2. +Göran, att stanna kan betyda olika saker. Den herde som av den statliga vallmyndigheten fråntas möjligheten att fortsätta valla sin flock bör välja att fortsätta valla men ansluta sig till t.ex. vallningsprovinsen. Att låta sig flyttas bort av överheten är att överge flocken, likaså att inte försöka tillse att det kommer en god herde när man själv inte längre orkar.

      Jag tycker f.ö. att du själv är ett mycket gott exempel på att göra det som krävs oavsett vad det leder till för att kunna fortsätta ta hand om fåren.

      Radera
  5. -Multitudinism är bra, säger Murre från Skogstibble. Jag ser hellre stallet fullt av möss än musfritt. Det vore inte mycket för mig att äta, om det vore rent hus där inte!

    Maja ser allt lite skamsen ut. Hon tänker nog på alla godsaker som hennes snälle juridikprofessor stoppar till henne.

    -Det kan nog bli ganska rent hus i kyrkan framöver, säger Pelle eftertänksamt. Både för kyrkkatter och andra. Multitudinistprästerna kanske bara ser det lite klarare än andra.

    Hellre många och normalgoda möss, än ett fåtal perfekta, alltså?


    Elaka Katten Måns

    SvaraRadera
  6. Det går utmärkt att både fly och jagas från en grupp, leva i exil, för att återvända utan att lämna exilen, göra ett besök, utan att vara hemma varken dit stegen förde eller varifrån de togs, tacka för kaffet, resa sig och gå. Vid frågor om varför man bryter upp, kan enkelt sägas: någon kallade på mig.

    / m.O.

    SvaraRadera
  7. Vem överger? Det kan funderas över.

    Ett delsvar i vår Svenska förträfflighet som också numera löst Israel-Palestinakonflikten och också godkänt ännu ett "land". Att omvärlden är föga roade kan vi förträffliga i Sverige strunta i. Sekulariserade och civiliserade som vi är. Länk: http://www.barometern.se/ledare/berget-som-gick-sin-vag/

    SvaraRadera
  8. SvK har tidigare benämnts som brobyggare i ekumeniska sammanhang. Alla vet att hon inte är det idag p g a sin uttalade vilja att springa före och hoppas att andra kyrkor följer efter. Inga samtal och gemensamma teologiska genomlyssningar här inte. På liknande sätt vill säkert BOD framstå som brobyggare mellan olika inomkyrkliga rörelser. Men tyvärr är det samma mönster. "Vi som vet bäst" går före och andra får komma efter om man vill följa med på tåget. Att - som jag framhållit i tidigare inlägg - föra fram en ståndpunkt vid själva beslutsfattandet och sedan inte bara tänja på den utan framföra något annat strax efteråt är brist på ärlighet. Löftesbrotten är flera och skapar en trötthet och uppgivenhet hos alla överkörda. Nyanserna har försvunnit och nu är det svart och vitt, antingen eller som gäller. Nu gäller det att vara politiskt korrekt för att inte hamna i skamvrån och bli utfrusen. Och, som sagt, bland det värsta är oärligheten när löften blir till svek. Det är beklämmande att det finns så mycket av detta i kyrkan.

    SvaraRadera
  9. Spelade i fredags på en begravning där prästen ordagrant sa: "Evighetsfrågan är den viktigaste framtidsfrågan för oss människor. Med Gud. Eller utan Gud. Bli det Gud har tänkt. Eller missa målet."

    I hur många församlingar tror ni prästen vågar säga slikt på en begravning (eller annars)? Tror ni det kan ske i mer än 1% av församlingarna?

    Multitudinismen lär oss att inte provocera kunderna. Och ändå minskar skarorna...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är väl egentligen självklart, att om människor i kyrkan inte får höra annat än vad de själva tycker eller tror sig veta, så har de ingen anledning att öda tid på att gå dit. Det blir ju intressant först då något annat sägs, något som ger anledning till att pröva eller ifrågasätta den livshållning man har. Naturligtvis blir några arga över vad de då får höra, och kommer inte tillbaka. Men andra finner att det är nyttigt att inte oreflekterat leva med vad man har fått för sig skulle vara riktigt.

      Det är en gammal insikt, att om man inte tar risken att några säger nej, får man inte heller några som säger ja.

      Radera
  10. Tala? Till vem då?
    Hur många präster lyssnar till enbfrom kyrobesökares funderingar om längtan efter liturgi och gudstillvändhet?
    "De låga trösklarnas" strategi har gett en homeopatiskt förtunnande praktik till Gudsordet, ju mer utspätt desto bättre.

    Vem orkar stanna kvar och tala när ingen lyssnar och man får en klapp på axeln med färdkost bestående av några homeopatiska droppar?

    BOD tror felaktigt att det är vad som sitter mellan benen på prästen som driver gudstjämstfromma ur SvK. Det är att det kommer så lite Gudsord ur prästens mun som driver fromheten på flykt, inte könstillhörigheten.
    Om alla högkyrkliga imorgon dag skulle jitta stöd för kvinnliga präster i skriften, så skulle det allvarsamma läget inom SvK inte bli ett uns bättre.
    Profetiska Gudsord från biskoparna är det som kan vända skutan rätt, så vi kan bara be om att det ska ske. Samtal har inte funkat på minst 20 år.

    SvaraRadera
  11. Alternativet då, bästa högkyrkliga företrädare?

    -Gång efter annan har jag efterlyst hur högkyrklighetens alternativ till vår demokratiska folkkyrka ser ut. Lika många gånger har svaren uteblivit. I stället ordas det om - som ovan - att man har skäl att gråta över kyrkan. Lika ofta skrivs det om kyrkans påstådda förfall, att det är mer av PK i kyrkan än det är av Guds ord, etc, etc.

    Således allmän veklagan om och utfall mot kyrkan. Men hur ser högkyrklighetens alternativ ut och vilka realistiska möjligheter har detta - om det alltså finns - att kunna realiseras? Låt oss få läsa svaren på dessa frågor. Skall Svenska kyrkan åter stoppa kvinnopräster? Är detta huvudkravet från högkyrkligheten? Skall högmässor bli obligatoriska varje söndag? Skall allmänna demokratiska val till kyrkliga beslutsinstanser avskaffas?

    Tre frågor, som är högaktuella i sammanhanget. Den som efter noter underkänner folkkyrkan måste faktiskt kunna presentera ett helhetskyrkoalternativ. Det räcker inte att döma ut vår folkkyrka, om man ej kan erbjuda/presentera ett alternativ. Det som alltså högkyrkligheten anser är bättre och mer attraktivt för vårt folk än Svenska kyrkan.

    Sätt alltså igång, ni eviga folkkyrkokverulanter!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Å gång på gång har det givits svar.
      Lutherska kyrkor som växer styrs på ett annat sätt. (Etiopien, Tanzania etc).
      Även Lutherska kyrkor som inte växer men aldrig varit styrda av staten styrs på ett annat sätt (Tyskland, Estland).
      Två nödvändiga förändringar är att slopa nomineringsgrupperna (vilken anna kyrka har dylika?) och ge biskopsmötet ensamrätt i att formulera läran (vilka kyrkor har det inte på det viset?).

      Radera
  12. BOD! Du har en märklig föreställning om oss som kallas högkyrkliga. Självklart ska de kv pr vara kvar. Många kv pr är dessutom själva högkyrkliga! Det vore bra om alla söndagsgudstjämster firades som högmässor, alltså med nattvard som det är i den danske Folkekirken. /RK

    SvaraRadera
  13. Peter T och RK,

    Men Peter, Du skall väl ge oss besked om hur Din svenska kyrka skall se ut eller skall den kopiera afrikanska kyrkor?
    Sedan upplyses Du om att det i dag är biskopsmötet, som formulerar vår kyrkas lära.
    RK vill ha kvar de kvinnliga prästerna. Men blir det vigning av nya kvinnopräster?

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är tydligen felinformerad.
      Jag hade nämligen för mig att det var kyrkomötet som tog beslutet om könsneutrala äktenskap 2009.
      Men enligt BOD var det visst boskopsmötet.
      Jag är dock så tvär att jag står fast i min villfarelse tills protokoll som bevisar motsatsen presenteras.

      Sedan ser jag inga som helst problem med on SvK fick samma styresformer som Mekane Yesus, inte minst vad gäller antalet nomineringsgrupper till kyrkomötet.
      En exakt kopiering tar jag gärna, helst deras biskopar i utbyte mot våra också.

      Radera