Vem övergav vem?

Jag kan utifrån bibliska exempel tänka mig att det inte är multitudinism som gäller. Multitudinism är Martin Thorntons uttryck för en (prästerlig) en strävan att låta mängden som kommer vara avgörande för om något är lyckat. Hållningen leder till att det bara skrapas på ytan. Och Jesus var inte multitudinist fast han skickade för att göra alla folk till lärjungar. Lärjungar, just! Sådana som går i lära. Så vad 97-98% tänker om Jesus, att han inte är Guds Son och världens Frälsare, kanske vi inte behöver lägga så stor vikt vid?

Dagens fråga lyder: Vem övergav vem?

Det finns fina medkristna.
De fina är sådana som kan göra karriär i det kyrkliga. De har förstås vett att distansera sig från de mindre fina kristna. De har inte ett ord att säga om uppenbara orättvisor i det kyrkliga maktsystemet, inte ett ord om lögner och svek och fiffel. De är så fina at de står över sådant. De kan inte läsa tidens tecken men de är bra på at se möjligheter och säga just det som ska sägas just då. Det kan bli biskopar av de fina kristna. Likväl bekymrar detta mig föga. De framträder som om de var Svenska kyrkan, de ensamma. Det tror jag inte. Jag ställer ju frågan om vad de egentligen lyckats med. De skulle göra så mycket och jag ser mest att de ställt till med så mycket. Siffror och prognoser blir därefter. Kommunikatörer måste anställas. Och satsningen sker för att slå vakt om ekonomi och anseende. Vem övergav vem? Vad säger Jesus? Det är ingen illvillig fråga. Det är själva framtidsfrågan.

Kamrater i ledet finns det också.
En del tröttnar och ger på olika sätt upp. Det bekymrar mig. Inte så att jag inte förstår vad som sker inuti, när en kyrkokristen inte längre kan vara glad och stolt över sin kyrka eller plötsligt blir andligt hemlös i henne och främmande för sin församling när det kommer en annan farao, en som inte kände Josef.
Mitt problem är förstås att så många inte gjort motstånd.
De har tänkt sig att troget ägna sig åt sina sysslor utifrån maximen "när var och en sin syssla sköter, då går det bra evad som möter". De trodde kanske att det var ett Skriftens ord? Kyrkokritik hör också till en kyrkokristens ansvar, dvs ansvaret att döma mellan andarna, att se skillnad på Sanning och lögn. När det inte skedde något egentligt motstånd utan "the mechanics of the Church" fortgick i sin vanliga lunk ("mest något att göra varje dag"), och en del ansträngning gick ut på at hålla obehagliga insikter på avstånd, kan man förstås fråga vem som övergav vem. Och det blir en personlig fråga. Herre, inte är det väl jag?"-frågan.

Hur blir det med folket, människorna att ömka sig över? Kan fromma människor i from strävan komma att överge folket? Utlämna folket till religionsutövning under ledning av falska lärare och ambitiösa kyrkopolitiker utan besvärande stora insikter om de svenskkyrkliga och de katolska markörerna? Det finns ett ansvar att försöka förklara och det betyder väl på sitt sätt just ansvaret att evangelisera. Men hur gör man det om församlingen utsätts för något annat än kristen tro? Kanske måste man dra slutsatsen att "här hör jag inte längre hemma" - men det betyder i klartext att andra människor överges. Jag diskuterar just nu inte hönan och ägget, bara effekten. Finns det ett ansvar inför en "någon", som blir övergiven? Hur kan i så fall det ansvaret tas utan att man blir korrumperad?

Det här blev ett blogginlägg som närmast ter sig som en besvärlig härva av frågor.
Men något kan alla göra.
Tala! Uppsöka biskopen, kontraktsprosten, kyrkoherden och dela sin historia i det kyrkliga. Lägga märke till vad som faktiskt sägs i det kyrkopolitiska, demaskera det pompösa, genomskåda människor som ska styra utan att ha en egentlig aning om vad firman tillverkar. Hur skulle de kunna det efter ett helt liv med andra prioriteringar än kyrkoliv? Om översåtarna inte tycks lyssna? Tala ändå. Och ska jag sluta med en uppbygglig berättelse.

Morsan var, som jag kanske nämnt, provinsialläkare. Kunglig utnämning. Ansvar. arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse (aKF) publicerade ett upprop (A3-fomat), som kunde sättas upp i vapenhus och församlingshem för samtal. Det handlade om kyrkolivet. Morsan tog ett par affischer och uppsökte församlingsprästen Nenseter på pastorsexpeditionen i Ör. Hon fick en utskällning - och ett nej, förstås. "Han bad mig inte ens att sitta ner", sa hon. Så radikaliseras en kyrkokristen pensionär. Imponerad var hon inte av den tidigare missionsförbundspastorn, f ö en invandrare från Norge. Skulle han vara mer svenskkyrklig än morsan? Men något lärde hon sig.

Tyckte hon att Svenska kyrkan nu övergav henne?
Självklart inte. Bortsett från grälsjuka och rädda präster med annan samfundstillhörighet tidigare visste hon att Svenska kyrkan är något mer. Små karlar av Nenseters sort hade hon ingen aktning för. Varför skulle en kvinnlig provinsialläkare imponeras av gubbjäklar? Frågan är inte ens filosofisk.

Filosofisk kanske frågan "vem övergav vem?" är. Eller teologisk.