Pride så här i efterhand

Pridefestivalerna har avlöst varandra.
Mängder med människor har varit ute på parader. Det sägs ha varit parader för alla mänskors lika värde. Och kanske lite parad för allas rätt till kärlek. Men om nu alla har rätt till kärlek, förstår jag inte varför denna tydligen grundläggande rättighet inte har fastställts i grundlag och fått genomslag genom allmän lag. Den som då menar sig inte ha fått ut sin rätt, kunde då stämma någon. Staten, regionen eller kommunen lika. Eller EU?

Nu skulle ju den kritiske tittar- och lyssnar-konsumenten kunna dra sig till minnes att saken gällde HBT som blev HBTQ och nu ska bli HBTQI och kanske HBTQIA. Det är ett intresse paketerat i projektet. Det är rätt duktigt att kunna manifestera för något som rymmer så mycket mera utan att de som paraderar särskilt behöver redovisa insikter om detta breda spektrum, kulle man kunna tänka.

Så tänker inte jag.
Jag är materialist. Och lite ömsint. I Kalmar stod två unga kvinnor till synes ensamma om detta stora projekt som en Pridevecka är. Till den första presskonferensen kom visst bara en journalist. Det tog sig efterhand. Men hur kan de ansvariga klara livhanken det dryga halvår de fick slita med arrangemangen? De måste ha fått lön någonstansifrån. De måste ha resurser också. Tyg till flaggor och banderoller kostar.
Det är pengarna jag undrar över.
Vem betalar och vem hostar kvickt upp pengarna till en organisation som väl måste växa med uppgiften och därmed vara en satsning på något rätt okänt. Tänkte jag. Men så slog det mig, att saken kanske handlade om en affärsidé. Det är samma koncept som dras runt på en massa ställen. Vem äger konceptet? Tjänar någon penar på det? Hur ser det hela ut backstage? Var är den granskande journalistik som ger besked om den saken?

Det finns en rosa ekonomi, det jar jag förstått. Men hur är Pridekonceptet finansiellt/ekonomiskt? Det har ingen journalist berättat för mig. Hur ska jag få veta? Var är Prideeventens transparens? Eller ska jag tycka synd om de två tjejerna i Kalmar, som på heltid fick slita ideellt utan en krona i ersättning?

De skulle ha fram färg också.
Övergångsstället till affärshuset Baronen i Kalmar målades i regnbågsfärgerna. Jag såg övergångsstället i veckan, men knappt. Först insåg jag att det fanns ett problem med ett övergångsställe som målats i andra färger än den vita, som Vägtrafikförordningen anger.
Jag kan min Hegel. Det gick annorlunda till i verkligheten än i lagarna och det är tecknet på att ett samhälle håller på att bryta samman. Lite oroväckande. Men värre än så. Trafiken över det regnbågsmålade hade slitit på färgen så att all lyster försvunnit i smuts och avlagringar. Övergångsstället, som för alltid skulle vara regnbågsmålat, måste vara målat med föga beständig färg. Ska då kommunen måla nytt - på skattebetalarnas givmilda  bekostnad och i strid med Trafikverket?

Är detta själva Pridehemligheten?
Andra betalar. Och dessa andra vet inte att de betalar eller hur mycket de betalar och knappast ens varför heller.

Nu deltar Svenska kyrkan understundom i paraderandet.
Vem bestämde att Svenska kyrkan ska göra det? Någonstans är väl beslutet fattat i demokratiska former, dvs med möjlighet att reservera sig. Det är här finessen ligger i en demokrati. "Votering är begärd och ska verkställas" och efter voteringen kan man mäla sig ur gemenskapen av ja-sägare. Om inte - har några bemäktigat sig Svenska kyrkans namn.
Vilka är dom? Hur ställs de till ansvar? Här ställs grundfrågor, i varje fall om det handlar om en demokratisk folkkyrka.
Och för tydlighets vinnande, jag har här inga synpunkter på vilket beslutet blir. Det är beslutsprocessen jag flaggar för. Kan man få besked? Vem bestämde att Svenska kyrkan skulle delta - på ort efter ort? Kyrkostyrelsen har inte haft saken uppe. Och Kyrkomötet har bara sagt OK till HBT - inte till queer ens en gång.
Och hur fattas kommunala beslut och beslut i Länsstyrelsen om deltagande?

Flaggan hissas.
Jag kan ölänningarna. Regnbågsflaggan på campingen i min gamla församling var en affärsidé, det fattade alla. Nu tog campingägaren flaggan till Kalmar och hissade den på eget bevåg. Det skapade stor oreda under himmelen, men oredan la sig och först nu ska flaggan ner för att flyttas någonstans, vart minns jag faktiskt inte riktigt.
Jag ska inte insinuera något alls.
Fast ska jag dölja min vetskap om den tyska rörelsen med ambitioner att upprätta landet och samla massorna som körde just med flaggor och där grejen var att de skulle upp på officiella byggnader? Jag säger bara Danzig. Det var en rörelse som bars av ungdomlig entusiasm, den också. Den var för de stora manifestationerna under de pompösa slagorden. Den också. Och den var därtill nihilistisk, moralen skapades utifrån intressen. Så det kunde bli.

En Bruno Franzon skriver insändare i tidningen ÖstraSmåland idag. "Min Gud älskar mångfald. Hen skapade oss inte till stereotyper. Hen skapade oss till sin Avbild." Och "Jesus sa själv inte ett ord om homosexualitet!". Hur Franzon nu kan veta det. Det typiska slår mig. Allt ska återföras till Jesus - den Jesus som sänder Anden. Joh 16:12-13. Underligt att avfärda Jesus med Jesus! Men så blir det när Jesus blir en historisk figur och inte längre är Jesus Kristus, vars kropp är Kyrkan.