Kyrka Ämbete Enhet

De idoga, det finns sådana, har lagt ut Kyrka Ämbete Enhet på kyrkligdokumentation.nu
Det är det samtalsdokument som togs fram och som resulterade i än mer resoluta åtgärder mot de s k kvinnoprästmotståndarna. Biskoparna vek ner sig. De var rädda för två kvinnliga präster som var spjutspets i arbetet att undanröja allt fortsatt samtal. "Det var då för väl att vi fick stopp på det där", som Margit Sahlin sa.

Nu kan alla läsa den förgripliga texten.
Den som vill tänka, ska också betänka att arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse och Svenska kyrkans fria synod kunde tacka dem de satt in i samtalsgruppen. Det kunde inte Biskopsmötet (som sprang ifrån texten och i följe hade Jonsson och Svenungsson och sekreterare Persenius, som dock senare fick bli biskop trots detta debacle) men inte heller Svenska kyrkans centralstyrelse (som ändå fick se Odenberg bli biskop i Lund). Märkligt att de först dels inte kan stå för sitt dokument, dels kan vinna befordran på kuppen. Förklara det så att jag fattar innan jag ska skriva memoarer.

Vill någon anstränga sig och se en slags sidoprodukt till arbetet, kan man läsa boken Kyrklig Splittring, som jag arbetade med parallellt med arbetet i gruppen.

På sidan 5 kan man se vad gruppen syftade till. Ett underlag för studium och vidare samtal samt eventuella ställningstaganden från ansvariga organ i vår kyrka. På den senare punkten kunde väl arbetsgruppen se att det blev något. Kanske rapporten (s 6) ökade någons kunskap, men den fördjupade sannerligen inte samhörigheten och befrämjade alls icke enheten.

På sid 19 beskrivs den självkänsla som (s 20) skulle kunna innebära att det är lättare att leva med olikheter i ämbetstolkningen i Svenska kyrkan än i Church of England. Det blev inte så. Engelsmännen hittade former - och den som vill kan väl fortfarande från Kyrklig Samling få fatt på något av de sista exemplaren av Kvinnor i biskopsämbetet.

Från sidan 20 och framåt beskrivs samsynen och de skilda synerna. Det är där man kan arbeta sig vidare, tror jag.

Allt detta var år 1993.
Det var tid för vägval och biskoparna valde för oss allihop. Den dåvarande kyrkostyrelsen gjorde detsamma.
Tillfället kommer långsamt flygande och sätter sig men lyfter snabbt.

Varför kunde processen inte få gå vidare? Vad var det som var så farligt? Jag bläddrade igenom  rapporten igen och ser inte så få intressanta konstateranden. Det var mycket man var överens om och greppet att ta in erfarenheter från det ekumeniska arbetet hade kunnat leda till intressanta diskussioner.

För dem som Biskopsmötet och Centralstyrelsen satt i samtalsgruppen var den gemensamma vigningen och gudstjänsten det avgörande viktiga.
De andra försökte påpeka att det kunde vara rätt enigt detta förutan. Vigningsgemenskap är något mer än gemenskapen med dem som vigs samtidigt. Eftersom ämbetsfrågan är bekännelsemässigt oklar kunde, menade de, oklarheterna fokuseras och arbetas igenom. Alla var tydligen övers om att den som är tveksam till eller ifrågasätter kvinnor som präster inte av detta skäl ska nekas vigning och en biskopskandidat av det slaget "kan väljas och utnämnas" (s 34-35)

Detta kanske är svar nog på frågan varför rapporten stoppades.
Men det som skrivits är alltså samsynen. Då. I samtalsgruppen.
Det var samsynen som kunde ses som ett steg tillbaka.
Och nu, 25 år efter det samtalsgruppen tillsattes, vet vi vad framstegen innebär.

Det finns kanske anledning att gå till kyrkligdokumentation. nu och läsa rapporten. Det finns något i den som gjorde att det var väl att den stoppades. Sådana dokument har en stimulerande inverkan på somliga.

Ingen ska heller missa den mening som väckte anstöt (s 18):
"Ur teologisk synpunkt finns det två möjliga och tolkningsmässigt hedervärda huvudståndpunkter i frågan om kvinnor som präster och biskopar."
Det var inte den så kallade minoriteten som formulerade den meningen utan en av dem som Biskopsmötet satt i samtalsgruppen. Men behöver inte tro att de som tänker annorlunda än jag själv inte vill vara seriösa och argumentera intellektuellt anständigt. Också det jag tänker vara fel kan vara teologiskt hedervärt. Samtalsgruppen var ett hedervärt försök att ta upp ämbetskonfliktens grundfrågor till samtal. Av detta bidde inget.

Som sagt: Tillfället kommer långsamt flygande och sätter sig men lyfter snabbt. Och så bra att det finns idoga människor som förser oss med källmaterial att studera.