Oxford, söndag morgon

Nu har jag varit i Oxford, besökt Bladon och Churchills grav, träffat trevliga kristna, frusit i någon kyrka, varit på Blackwell's och en del annat. Syftet? Strukturfrågor/framtidsfrågor. Jag skriver inte ett ord om någon konsumtion av alkohol, för då får jag bara skäll och utsätts för misstankar om att jag varit på kanelen eller vad det kan vara. Jag har kört bil. Nykter och så städad att ni inte skulle känna igen mig. Jag har umgåtts med biskopar också. Jag skryter inte. Jag säger bara som det är. Och så har jag just i Oxford förständigats att vara snäll på min blogg.

Frågan löd: Varför är du alltid så arg på din blogg?
Eller på engelska: "Why are you always so angry when writing blogposts?"
Det verkade som om den åtspörjande uppfattade mig som arg mest varje dag. "Mest" blev nu ett konstigt ord för det minskar vad den åtspörjande nog tänkte. Jag är arg varje dag på bloggen.
Jag försökte förneka och säga att jag sällan var arg. Folk ser bara inte hur glad jag är när jag skriver och då läser dom in att kritik beror på argsinthet. Jag har försökt en kompromiss och försökte lansera tanken att jag skulle vara snäll på söndagar.

Då är jag så snäll att jag konstaterar att en del bloggkommentarer styr väldigt bort från det jag menar. Kyrkokritik behöver inte betyda att "högkyrkligheten" har rätt och alla andra fel, som någon tycks mena. Men den kritik jag framför, är närmast moralisk och handlar om Svenska kyrkans svek även om jag nog vägrar identifiera den härskande klassen i Svenska kyrkan som Svenska kyrkan.
Jag har haft biskopar av olika slag, en var inte konfirmerad utan konfirmerades inför prästvigningen, honom hade jag mött i ett ekumeniskt sammanhang första gången. Han spelade piano och ledde en ekumenisk kör. En annan biskop var inte döpt i Svenska kyrkan. Vet man detta, behöver man inte falla i farstun inför just biskopar. Inte inför en hel del präster heller. De är i grunden inte svenskkyrkliga. Men det är jag. Så pass att jag kan orientera mig när jag kommer till Oxford och därför förstå anglikanskt kyrkoliv.

Så här på distans tycker jag synd om biskopen Anders Arborelius. Jag förstod, just här i Oxford, att han fått göra sin canossavandring till Kyrkans Hus. Han släpptes in i bunkern för att möta Antje och Mogren och dom sägs ha varit arga. Arborelius fick skriva det brev där han gjorde sin pudel. Sa han några ord till Antje och Mogren om den nonchalans som visats kommuniteten på Berget? Frågade han varför Biskopsmötet inte tagit ett rejält tag i frågan om en ekumenisk kommunitet och om det var möjligt eller ens meningsfullt att reglera en sådan kommunitet i Kyrkoordningen?

Frågade han hur det kunde vara hans ansvar som romersk-katolsk biskop att svara för en präst som vänder sig till det egna stiftets och Svenska kyrkans alla biskopar utan att kunna uppfatta att de gett något svar? Handen på hjärtat, har de väl inte det.

Frågade biskop Arborelius lite spetsigt om det verkligen var så att frågan om kvinnliga präster var så övergripande viktig att den skulle styra också allt som sker - också på Berget - och la han då till frågan om det inte var sant att Svenska kyrkan då bevisligen år 1958 växlades in på främmande spår, agnostikers och svärmandars, och att detta är just det vi ser nu? Sanning och konke, liksom. Sa han, på ett litet överlägset romersk-katolskt sätt, att så går det när Svenska kyrkan gör något hon inte har Herrens fullmakt att göra?
Inte vet jag, jag frågar och detta eftersom det är söndag och jag lovat att vara snäll.

Nu får bloggskrivandet avbrytas. Jag är en timme efter min tid om min tid är svensk tid. Mycket ska ske idag. Om en stund kör jag från Oxford till Bix. Tro mig, engelska landsbygden är precis sådan som den ser ut i Morden i Midsomer, Kommissarie Morse, Kommissarie Lewis och andra goda program i bilderburken.