fredag 9 oktober 2015

Vem övergav vad?

Den skarpa frågan fungerar kirurgiskt när det handlar om Svenska kyrkan: "Vem övergav vad?" Så kan många fråga, de som för sitt samvetes skull, i glädje över att ha funnit det de sökt - ett autentiskt kristet sammanhang - eller i en andlig trötthet som gränsar till utmattning, gått till andra kyrkor. Det tar på krafterna att inte kunna vara stolt över Svenska kyrkan. Så vem övergav egentligen vad?

Det är självklart så att frågan då måste ställas om vad biskoparna övergav.
De övergav i vart fall gjorda utfästelser, de som Bengt Olof Dike numera inte låtsas om. De försökte manövrera som biskopar plägar i en folkkyrka och efterhand tog de in allt mer av civilreligionen i ett protestantiskt projekt med betydande kulturvärden. Folkkyrkor kan inte stå emot och biskopar allra minst.

Det lilla problemet är förstås att biskopar med den nya ordningen för biskopsval inte bara selekterats /det skedde också innan/ utan det som kallas lekfolket och är partipolitiker och maktapparater har tagit över biskopsvalen. Min syn på biskopsval är helt sekulariserad. Det betyder, att jag inte egentligen kan fråga vem som övergav vad. Jag tänker att Svenska kyrkan till sitt väsen är något annat än det biskoparna, de selekterade, talar för. Och jag tänker inte vara imponerad av biskoparna. Varför skulle jag?

Kyrkopolitiker vet nog vad de vill - eller kanske bättre vad de inte vill. De vill religion och det betyder synkretistisk civilreligion, anpassad efter den marknad som det innebär med en kyrkoavgiftsfinansierad verksamhet. Många är sympatiska men de fattar inte vad firman tillverkar och varför utan kommer med åtgärder för att firman ska tillverka något annat.
Jag kan inte mena att de övergav vad - för de vet inte vad det handlar om. Inuti, alltså. Hur skulle de? Skillnaden under de gångs 40-50 åren mellan en ledamot av kyrkomötet, som fastställer och mig är förstås att jag på söndagen varit i kyrkan och han inte. Klart att det får konsekvenser för vårt sätt at tänka. Och rimligtvis när Kyrkomötet ska fastställa Svenska kyrkans lära. Varför skulle det inte?

De anställda? Vi kan se de sidorekryterade, folk som vigs respektive anställs i Svenska kyrkan men som inte kommer från stubbotan rot.
De har kanske varit med i andra samfund men kan lika väl sakna en andlig samhörighet. De har kommit på att det där med att jobba som präst vore inte så dumt. Alla skäller på Eva Brunne, men jag läste på en blogg en avvisad prästkandidats berättelse. Hon trodde på mycket, men mycket lite på kristen tro och det var antagligen rätt att avvisa henne som varit tydlig. Eva fick skulden och skället.  Det kan inte vara enkelt för den som sitter i Stockholms stift med prästrekryteringarna när prästerligt så tydligt blir en andra karriär. Och det ger oss de sidorekryterade. De kan föra med sig viktiga erfarenheter, men frågan vem som övergav vad i Svenska kyrkan måste de vara oförmögna att förstå.

Så har vi mängden av hel omedvetna, de som aldrig gjort intellektuell reda för sig vad kristen tro specifikt går ut på. De har inte behövt. De menar med mystik det vi andra ser vara flum och finner denna hållning bekräftad av självaste KG Hammar. De har inte övergett något. De har aldrig haft det.

Jag kan inte se det vara riktigt rimligt att denna mängd människor ska få definiera vad Svenska kyrkan är. I sin identitet är hon något som de inte fostrats in i. Biskopar från andra sammanhang, som vi vet. Präster likaså. För att inte tala om alla de andra. Ska jag gå i exil för att de övergivit katolsk tro och ordning i Svenska kyrkan, det som just den liberale Söderblom höll fram i boken Svenska kyrkans kropp och själ? Ska jag höra till dem som i stället för ekumenik (ett mödosamt teologiskt arbete) gå till det sammanhang som vi rätteligen skulle bedriva ekumenik med? Ska jag gå i respekt för dem som kom in och trodde sig kunna ta över Svenska kyrkan? Ska jag se på när de sätter ihop en samtidsanpassad kyrkohandbok? Knappast.

Motståndet ska inte uppges.
Vi har, som Erik Petrén brukade säga, vår kommendering här.
Däremot återstår den preciserade från om vem som övergav vem. Den tänkte jag återkomma till. I dag ska jag nämligen bedriva lite ekumenik eller är det kyrkogemenskap jag ska ägna mig åt?

31 kommentarer:

  1. Motståndet skall inte uppges, visst. Men utan "ett autentiskt kristet sammanhang" att fira Gudstjänst i har själva trossen skurits av. Utan näring till soldaterna vinns inga krig. Betrakta därför inte dem som till synes retirerar för att säkra försörjningslinjerna som desertörer. De säkrar i själva verket uthålligt motstånd över tid. Hur lång reträtten blir beror mer på lokala omständigheter och möjligheter än på individen. Ingen klarar att leva och strida utan föda och vapen. Utmaningen är att behålla stridsmoralen när fronten är avlägsen, att hålla målet i sikte. Detta gynnas knappast av att bli betraktade som desertörer. Utmaningen för stridsledningen och det avgörande för att lyckas är istället att behålla kontakten med och rekrytera nya stridande från de sammanhang dit människor under århundraden i omgångar tagit sin tillflykt. Inte nedlåtande kalla dem "sidorekryterade". Vems är den pedagogiska uppgiften att skola rekryter? Inte är det dessas fel att de inte förstår var de ska strida och varför. De har helt enkelt inte fått rätt skolning. Eller också har de rekryterats av motståndaren. Men dra inte alla från andra sammanhang över en kam. Ju värre det blir desto fler kommer befinna sig i exil, men rätt använd är denna armé kraftfullare än den som levt under belägring och för att slå tillbaka fienden behövs styrkor både innanför och utanför stadsmuren.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag gör ju ofta en jämförelse med Andra världskriget. Dag och andra som medvetet stannar kvar, är som befrielserörelserna. Missionsprovinsen är som de fria franska trupperna i exil. En del av dem anslöt sig och kämpade i de allierade trupperna, utan att för den skull överge nationalitet.

      Men jämförelsen innebär väl också att utan de allierades engagemang skulle seger inte ha vunnits (inte ens Storbritannien kunde inte vinna på egen hand). Vad som krävs är alltså romerskt och ortodoxt engagemang. Men kommer dessa, likt de allierade, att återge det ockuperade landet dess frihet, eller kommer de, som i Östeuropa, i sin tur ockupera det?

      Radera
    2. Med instämmande. Ge också akt på vad Guds ord säger om samexistensens uppenbara risk. Och vad innebär det att "gå i ok tillsammans med dem som icke tro" (2 Kor.6:14)? Communio in sacris har burit frukt. Vilken? Inte den bästa väl? Gamle soldaten Thor Cavallin uttalade något väsentligt om det andliga förståndet i striden. Lär känna din fiende, så som Guds ord beskriver fienden (verkligt farlig) och kom inte så nära att det blir andligt skadligt för dig och dina medstridande. Risken att bli avtrubbad eller illa fäkta är utan tvivel just en risk som förverkligas till verklighet över tid.
      Per Gustafsson

      Radera
    3. Samexistens? https://www.facebook.com/catherine.z.ball/posts/10204757961695116
      Vart är vi på väg? God have mercy! Prästänka

      Radera
    4. "Vad som krävs är alltså romerskt och ortodoxt engagemang." I vad då? Och hur skulle det i så fall förenas med det slags "ekumenik" som inte ens tål att en dryg handfull personer följer sitt samvete och konverterar (det finns ett aktuellt exempel). Såvitt jag kan förstå, är den tid förbi då ekumeniken ägnades "ett mödosamt arbete". Den svenska modellen tycks numera vara att le vänligt och sopa alla svåra frågor under mattan, för att efter det ekumeniska mötet återvända till "business as usual". Eller..?/Paul

      Radera
    5. Andra världskriget och det blodiga 1900-talet är en bra jämförelse. Glöm inte generalguvernementet, det f d Polen som administrerades av Franck (se du som har ögon att se med...)!! Laglöst territorium offer för övergrepp och godtycke, så är det i Sv kyrkan nu!!!
      Arg kyrkomedlem

      Radera
    6. Måste säga att jag uppskattar +Görans liknelse. Och både bloggaren och Gunvor Vennberg har bra saker att säga.

      den Lea

      Radera
  2. Rådlöshet, okunskap, tafatthet, oklara värderingar (med undantag för Värdegrunden), så kanske kyrkans ledning kan sammanfattas.

    Med ett leende konstaterar jag att detta påminner alltför väl om svensk politik. Kanske blir ändå sakernas tillstånd för Svenska Kyrkan det bästa möjliga?


    Lars Jensen

    SvaraRadera
  3. Svenska kyrkan existerar ej; det finns en flerfald av svenska kyrkor.
    Jag har ju envist hävdat ätt Dag skulle "bilda eget".
    Och är den inte här nu DAG-BLOGG-KYRKAN?!
    Och jag som skriver detta är väl medlem?!
    Bäst jag undertecknar med signatur...
    Fegisen-u-

    SvaraRadera
  4. Mycket bra skrivet av både Sandahl och Vennberg! Kan bara instämma med "föregående talare". Vill också länka till en urkyrklig text (se Ef. 5:14) som (åter) tonsatts - av Lötenprästen Hans Lindholm som givit mej tillstånd att publicera tonsättningen. Tack Hans! En stark bit att nynna på för både sej själv och andra - och kanske för Svenska kyrkan i dess helhet: http://www.bibelvisor.blogspot.se/2015/10/vakna-du-som-sover.html

    SvaraRadera
  5. Läs Heinrich Bölls novell "Det måste hända nåt!"
    Bur Malottke stressar ihjäl sig och dör knall och fall. Hela tiden har han hetsigt upprepat "Det måste hända nåt!"
    Vad tillverkade firman?
    Ingen visste säkert .
    Men "Det kunde ha varit tvål."

    LG

    SvaraRadera
  6. Har vi inte ett kyrkligt läge som motsvarar den sekulärpolitiska? Vi har i alla fall ett ekumeniskt DÖ-läge. Vi befinner oss i en omgivning, allians eller överenskommelse som utmärks av den teologiska förnekelsen av naturen som lätt kan förenas med den utopiska vänstern som inte känner till någon given eller skapad natur utan allt betraktas som fabricerade fakta som kan förändras efter behov för att nå de önskade målen. Ytterligare en medlem till denna allians av sekulärprotestantisk naturfientlighet kan tillfogas den existentiella nihilism som hävdar att människan bara äger existens. det blir varje individ som skapar sin egen essens i enlighet med det beslut personen vill göra sig till. Det blir denna ideologi som exempelvis bekräftar utökandet av "bokstäver" (HBTQIA....).
    Mot denna allians av kyrklig DÖ-överenskommelse som förnekar naturen måste Skaparen och Guds Skapelse försvaras. Det är de som är födda av naturen (kata sarka) bekämpar de som är födda av Anden (kata pneuma) och som manipulerar med naturen (se Gal 4:29). De vill inte acceptera Trons katolska anspråk som talar om att nåden inte förstör naturen utan fullbordar den. De är i en stark allians med dem som står för den naturalism som betraktar distinktionen mellan natur och nåd som en uppbyggnad av en totalt meningslös övernaturlig värld som uppfattas i termer av en tänkt ideologisk överbyggnad. Denna "allians" har sina "sola" precis som ortodoxa lutheraner, men då är det inte Skriften utan kulturen, inte nåden och Kristus utan politiken. Tron har man men den är ersatt med den rådande kontextens ideologier. I denna kontext får kristendomen verka om den snällt håller sig till att interpretera detta jordiska liv och bekräfta de innovativa ideologiska infall som man uppfattar som förnyelse och rörelse framåt. I denna kontext blir "den enkelte" utlämnad åt sig själv och sin begränsade horisont och frestas då att a la K G Hammar söka sig till oändlighetsmystiken "bortom" den ur den samhälleliga kontexten utdrivna kristna Tron och Traditionen.

    SvaraRadera
  7. BloggarDag,

    -Bortsett ifrån det generella (och direkt felaktiga) påståendet att KM-ledamöter inte deltar i gudstjänsterna, skall poängteras, vad jag tidigare betonat: att högkyrklighetens acceptans av kvinnliga präster är ett nödvändigt steg för att kunna gå vidare.

    Sedan vet bloggaren mycket väl att jag flera gånger har pläderat för de högkyrkligas engagemang och erfarenheter i det kyrkliga arbetet. De utgör en stor resurs.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. "... ett nödvändigt steg för att gå vidare." Frågan är bara vartåt?
      /Per H

      Radera
    2. Men snälle hr Dike! Är man övertygad om att kvinnliga präster är fel i Guds ögon, så KAN man ju inte acceptera. Det är väl ändå så glasklart något kan bli!

      den Lea

      Radera
    3. "...stor resurs."

      Synd bara att BOD är ensam om den uppfattningen ...

      GG

      Radera
    4. BOD tycks anse att kristen ämbetssyn kan bytas ungefär lika lätt som att byta standardmjölk mot lättmjölk. Att göra det så lätt för sig tyder inte på någon större egentlig förtrogenhet med ämnet eller människor samveten, vilket är allvarligt i sig. Men han kan ju alltid föregå med gott exempel genom att övergå till vänsterpartiet eller något liknande. Det borde ju inte vara så svårt egentligen, eller....?!
      Arg kyrkomedlem

      Radera
  8. Bloggardag: "Så har vi mängden av hel omedvetna, de som aldrig gjort intellektuell reda för sig vad kristen tro specifikt går ut på. De har inte behövt. De menar med mystik det vi andra ser vara flum.."

    Vi kan väl hjälpas åt att reda ut vad kristen tro går ut på. Man tror att eftersom Jesus har lidit och dött på korset och uppstått som fysisk kropp så kommer vi också att uppstå på sista dagen som fysiska kroppar om
    vi döper oss och betraktar det som sant att Jesu död var ett offer som gör att Gud raderar vår synd/skuld. Har jag missförstått någonting om jag säger att detta är kristen tro i ett nötskal?

    En anonym en



    SvaraRadera
  9. Bloggardag: "...menar med mystik det vi andra ser vara flum.."

    Jag är nyfiken på vad exakt Bloggardag menar med "flum"?
    Man kan ha intellektuell en kristen tro på så sätt att man håller för sant ( i brist på alternativ) att Gud har skapat denna fysiska värld och att man kommer efter döden till Himlen om man tror att Jesus har lidit och dött för ens synd samt uppstått från de döda. Man satsar på denna teori ungefär som på en häst som man säkert tror ska vinna, Sen är det bara att sluta bekymra sig för saken och vänta.
    Men det är kanske nu som vi kommer till det "flummiga". Jag menar att ovanstående förhållningssätt leder käpprätt åt helvetet och att det strider mot vad JESUS egentligen ville ha sagt. Min egen erfarenhet är att denna tro som jag fick lära mig både i skolan och före min konfirmation inte gav för mig frid i själen. Jesus har inte alls dött för våra synder för ingen KAN dö för någon annan. Precis som ingen kan vakna ur någon annans sömn.

    En anonym en

    SvaraRadera
  10. Strävan efter att vara relevant kanske inte är helt fel. Är dina återkommande texter om samma sak relevanta, Dag? Jag har tröttnat, inte alltid förstått, svarat dumt emellanåt. Säger farväl nu. Det har varit lite roligt emellanåt :-) Tack!

    SvaraRadera
  11. Bäste BOF! Det är klädsamt att du säger att högkyrkligheten utgör "en stor resurs" , men att du vid flera tillfällen framhållit detta är svårare att se när man går till det offentliga rummet (som t ex KM). Bekännelsen ovan motsvarar långt ifrån alltid vad som framkommit i ord och handling. Skulle du VILJA ha en inomkyrklig ekumenik hade agerandet varit annorlunda. Hade du haft denna fristående hållning till högkyrkligheten hade du säkert blivit rätt obekväm i dina kretsar, kanske rent av blivit utfrusen. För där är tongångarna annorlunda ("krossa", "uteslut", "isolera", "tysta"...). Det stör mig så många säger EN sak när en "reform" ska genomföras och EN ANNAN sak bara en mycket kort tid därefter byter ståndpunkt. Så har många KM-ledamöter gjort, t ex äb Wejryd.

    SvaraRadera
  12. BOD tror att KM ledamöterna "deltar i gudstjänsterna." Stor är din tro, men hur vet du det? Andras erfarenhet är sällan motsagd: de "kyrkligt aktiva" politikerna syns inte ofta i sin kyrkas gudstjänster. Man kommer, om man är kyrkvärd. Och om det är "min tur" Annars har man turen att stanna hemma. Och så kommer man när det är spektakel och "alla andra" -för alltid är det några- kommer... fm

    SvaraRadera
  13. "Högkyrklighetens acceptans av kvinnliga präster är ett nödvändigt steg för att kunna gå vidare" Vem ska gå vidare till vad, BOD? Minns Jeltsin: "Vi stod vid ett stup, men nu har vi tagit ett stort steg framåt!"
    Nästa nödvändiga steg är de enkönade äktenskapen, och sedan kommer "nästa nödvändiga steg" ... Ger man Djävulen ett lillfinger, så tar han hela handen. Minst. fm

    SvaraRadera
  14. Kritikerkören sjunger i fel tonart,

    -Ack, älskade verklighet, var finns Du för dessa ständigt fastlåsta högkyrkliga fundamentalister, som tror att bara deras övertygelse - och inte alla andras - är den endas riktiga? Och som jämför Svenska kyrkan med djävulen, som man (naturligtvis) ej skall ge ens ett lillfinger. Och därtill stämplar KM-ledamöter och andra av väljarna utsedda beslutsfattare i kyrkan för nästintill gudlösa och främmande för gudstjänster och högmässor.

    I vilken värld lever de egentligen? Vad väntar de sig av en kyrka? Att den skall verka isolerat, styras av ett fåtal högkyrkliga präster, vilka predikar för tomma bänkar?

    Hur många gånger skall det behöva inskärpas, att en kyrka måste ha folklig förankring och accepteras av folket som just kyrka för att kunna med framgång verka som detta? Den kyrkan eller en minimal kyrka för inbördes (präst)beundran och tomma bänkar jämte säkerligen lika tomma kassakistor.

    Summa summarum alltså detta: varmt välkomna i vår kyrka, vars uppgifter är många och stora! Antingen konstruktivt arbete där eller tjurig bitterhet hemma i köket med upprepade tirader mot kyrkoledningen och beskyllningar om att den utesluter, isolerar, förföljer och kastar ut oliktänkande.

    Släng, kära systrar och bröder (jo, det finns också en eller annan syster som nyser, när bloggaren hostar) offerkoftas i soptippen och ställ upp med glädje och förväntan för Guds ord i och för en kyrka med stabil folkförankring!

    Välkomna! Ni behövs! ;Kyrkan behöver er! Världen också!
    Guds fred, kära, men våldsamt egensinniga och inflexibla, högkyrklighet!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Efter sig själv känner man andra, sägs det och hr Dike får väl sägas vara ett exempel. Fast det kan också kallas att kasta sten när man sitter i glashus att anklaga andra för att tro sig vara de enda som har rätt, när man går på som hr Dike.

      Exakt HUR ska man kunna vara flexibel om man har en grundläggande övertygelse om att något är mot Guds vilja? Hr Dike verkar helt oförmögen att sätta sig in den situationen.

      Sedan är det verkligen fruktansvärt tröttsamt att hr Dike har sådana problem med att det finns folk som håller med Bloggaren om ett och annat. Hur vore det att sluta med de barnsligheterna?

      den Lea

      Radera
  15. den Lea,

    -Men andras (den förkrossande folkmajoritetens) övertygelse då, exempelvis att kvinnliga präster INTE är emot Guds vilja? Skall den köras över, massakreras, förvandlas till grus och aska av en mycket liten kyrklig minoritet? Har inte signaturen funderat över denna avgörande fråga?

    Eller menar vederbörande att högkyrklighetens övertygelse väger mycket tyngre än den gör, som är förankrad i folkdjupets och den massiva KM-majoritetens realism?

    Och, snälla Lea, det stör mig inte ett dugg, att BloggarDag får medhåll "om ett och annat". Det får han som bekant ibland också av mig. Det märkliga är ju att så många (hela den återstående högkyrkligheten, eller?) nickar bifall till allt som han sätter på pränt. Tillspetsat uttryckt framstår därför doakörens enskilda och kollektiva röster som paradexempel på en permanentad och ständigt devot hyllningsmanifestation.

    Att på intellektuell bas kritiskt granska och värdera texter och utsagor är, trodde jag, en central uppgift för akademins företrädare.

    Ty inte kan jag i min vildaste fantasi tänka mig att Bloggaren är sakrosankt.
    Det kan säkert inte han själv heller.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Äntligen blir BOD tydlig med vad som är utgångspunkten i den kyrka han förespråkar.

      Men Guds vilja då? (Så som den uttrycks t.ex. i 1 Kor 14:33-37). Ska den "köras över, massakreras, förvandlas till grus och aska". Har inte BOD funderat över denna avgörande fråga?
      /Per H

      Radera
    2. Hr Dike för ett mycket egendomligt resonemang.

      För det första så får vi i den 'mycket lilla kyrkliga minoriteten' inte klaga och känna oss illa behandlade när vi blir överkörda av den förkrossande - förkrossande, märk väl! - majoriteten. Då kallas det offerkofta och bitterhet. Men om den här så pyttelilla minoriteten får bestämma något så blir majoriteten tydligen massakrerad och förvandlad till grus och aska. Antingen är detta ologiskt eller också får man anta att det ligger en hel del tyngd i vad vi i den pyttelilla minoriteten säger.

      För det andra tycks hr Dike tro att vad majoriteten anser automatiskt är rätt. Om vi kan få en majoritet att anse att Europa och Oceanien ligger intill varandra, blir det så då? Om en majoritet vägrar tro att primtal existerar, försvinner de då?

      För det tredje är det högst oklart vad poängen skulle vara med en kyrka som inte bygger på Guds vilja, utan på majoritetens.

      För det fjärde kan man undra hur man kan uppmana människor att glatt släppa sin övertygelse. Står det inte klart och tydligt att allt som inte sker av tro är synd? Om vi tror att kvinnor som präster är fel, då begår vi en synd om vi godtar det, även om det i sak skulle vara rätt, eller hur?

      För det femte är min erfarenhet att högkyrkliga prästers kyrkor oftast är välfyllda.

      För det sjätte förhåller det sig faktiskt så att man kan kritiskt granska och värdera texter och utsagor, UTAN att komma till samma slutsats som hr Dike.

      den Lea

      Radera
  16. Per H och den Lea,

    -Nu är ni där igen. Jag frågade ju om andras - majoritetens - övertygelse inte skall räknas. Övertygelsen, exempelvis, om fördelen och förtjänsten av kvinnliga präster i Svenska kyrkan. Då får jag svaret att majoriteten inte alltid har rätt. Alltså detsamma som om det inte finns en övertygelse hos andra än högkyrkliga företrädare.
    Denna slutsats sålunda utmynnande i slutsatsen, att endast och allena HÖGKYRKLIGHETENS TOLKNING AV TEXTERNA OCH ÖVERTYGELSE ÄR DEN RIKTIGA!
    Alla andras är av noll och ingen betydelse.
    Är detta att lyssna, förstå, samtala, respektera och vara ödmjuk inför andra människors genuina åsikter?

    Har högkyrkligheten månne per automatik alltid och i alla lägen tolkningsföreträde och därigenom betraktar sig som ett slag teologisk och kyrklig överdomstol med rätt att underkänna och döma alla som inte förfäktar samma uppfattning som den?

    Hur jag än försöker kan jag inte komma till någon annan slutsats än att så är fallet med Per H:s och den Leas åsikter.

    Dementerar de denna slutsats måste de vara vänliga att förklara och motivera sig - och alltså ange hur deras kyrkoalternativ ser ut.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att andra också kan ha en tolkning och en övertygelse, helt skild från min egen, har jag aldrig ifrågasatt så din argumentation i den delen är helt irrelevant.

      Alla tolkningar måste ju självklart värderas. Om två olika tolkningar kommer fram till två oförenliga slutsatser kan ju båda inte vara riktiga. Då får man ta en diskussion om vilket stöd det finns för respektive tolkning och värdera tolkningarna utifrån det objektiva stöd som finns. Jag har angett vilket stöd jag har för min tolkning. Vad har du för stöd för din? Bollen ligger hos dig!
      /Per H

      P.S. "de flesta tycker så" är inget objektivt stöd.

      Radera
  17. Men snälle hr Dike, du anser ju att din tolkning är den enda riktiga, varför ska inte andra få anse sina vara riktiga? Jag kan inte precis se att DU ägnar dig åt att lyssna, förstå, samtala, respektera och vara ödmjuk. Snarare talar du om för oss vad vi ska göra, eftersom vår övertygelse är helt onödig i din värld.

    Men jag ska komma med ett tillägg till min tidigare kommentar, som skulle varit med där, nämligen:
    För det sjunde, så hade man kunnat låta bli att bryta löftet om väjningsrätt, det som skulle gälla till evärdlig tid. Man hade kunnat arbeta med att hitta ett sätt att samexistera utan att köra över någon. Det hade förstås blivit svårare, men det hade varit mera kristligt.

    den Lea

    SvaraRadera