Den värste kvinnoprästmotståndaren

Jag gjorde ett kyrkobesök.
Dörren var stängd, men ett anslag proklamerade att den var öppen, vilket betydde att jag kunde öppna den. Den var inte öppen, den blev. Den var upplåst. Orden sa något annat än hur det var och behövde alltså tolkas. Kyrkan vid Aringsåsen är numera Alvesta kyrka. Det som en gång var Alvesta, ligger ett stycke bort - men låt oss inte förvirra oss i detaljer.

I vapenhuset hittade jag församlingsbladet. Församlingsblad är en fascinerande genre. Alla är välkomna, alla åldrar. Genusanalysen av listan med telefonnummer som går till någon visar att det handlar om fyra män och elva kvinnor. Av männen är två en kyrkokamrer och en arbetsledare på kyrkogården. På prästsidan vinner kvinnorna med 3-1.  Storsatsningen presenteras - en gränsöverskridande mötesplats varje torsdag med "underhållning, föreläsningar, frågetävlingar, sång och musik är en del av allt som kommer att hända på vårt café." Och så kan olika föreningar bjudas in och visa sin verksamhet. 14-16. Skolungdomar kan titta in och få läxhjälp.

Jag var mest intresserad av den gudstjänst jag aldrig vågat mig till: Alvestamässan. Jag studerade agendan och fattade plötsligt sammanhanget.

Kontraktsprosten Alexandersson hörde till den hårda kärnan av kvinnoprästmotståndare, fostrad av Alfhild Söderberg, GA Danell och Harry Ljungar som han är.  Nu kunde han under den nya regimen avancera och bli kontraktsprost. Då måste han väl svurit på nyordningen, tänkte de flesta. När jag stod i kyrkan och läste agendan insåg jag hur fel den tanken varit. Alexandersson står fast och han gör det på ett sätt som vore värt en domkapitelsanmälan, om de kvinnliga prästerna förstått vad han gjort. Han har med ett penndrag nullifierat dem som präster - och de har inte fattat! Som väl är, läser de inte Bloggardag, så de fattar inte nu heller. Alexandersson kan sluta sin gärning under belåtna nickningar från de kringstående. Nu också från dem som fattat!

Vad gjorde han?
Han lät fromma ord begå fromma mord.
Jag upptäckte det för jag läste agendan bakifrån. Där heter det
"Måltiden
Alla är välkomna att ta emot bröd och vin eller Guds välsignelse."

Nu kunde jag förstås reagera mot att man måste välja mellan bröd och vin eller välsignelse, men jag fattade kontraktsprostens illistighet. Kyrkans hus är fyllt av välsignelse och går man till altarrunden, möter välsignelsen där. Inga problem. Den kvinnliga prästen delar ut bröd och vin. Det är fräckt markerat men beundransvärt på sitt sätt. Och alla blir nöjda.

Jag bladade igenom agendan. Bönen före gudstjänsten var en upplysning till Fadern: "Du vet att jag behöver denna gudstjänst för att finna ro och klarhet hos dig." Mer egocentriskt än teocentriskt men Fadern har stått ut med sådant tidigare - och kanske värre.

Det där att vi kommer till Guds hus för att tillbe och ära Gud är lite i skymundan, men det förekommer i Glora och Laudamus av Per Harling - med en utomordentligt väl dold trinitetsteologi. Vilken arian som helst, anhängare av den fromme och fine villoläraren Arius, skulle problemfritt kunna sjunga med. Det är rymder och knoppar, ängar och skogar, lärjungaskara, änglar, helgon (men inte martyrer, DS), kyrkan och sanningens vänner som sjunger sitt ära och ropar. Det hade blivit svårt för mig att sjunga om "sanningens vänner" och tänka på kyrkosystemet, det svenska. Känner jag.  Och i en gudstjänst måste det väl finnas plats för känslor också? Men fromt och fint framstår det hela som. Arianskt.

När jag sedan läste de inledande orden, fanns det skäl att haja till.
"I nattvarden tar vi emot den uppståndne Herren, som är Livets bröd och källan till utgivande kärlek." Detta är om inte annat reformert teologi, antar jag. Inte ett ord om altarets sakrament.
Men vänta!
Här vill det till att vara noga med detaljerna. Ordföljden är vänd så att det blir reformert nattvardslära. Vi tar emot den uppståndne Herre, som är Livets bröd är att säga något annat än att vi tar emot det Livets bröd, som är den uppståndne Herren. Frågan om realpresens var för dr Luther den avgörande frågan. Minns religionssamtalen i Marburg.

Hur gjorde kontraktsprosten, lutheran av den hårdkokta skolan, när han själv celebrerade?
Det har jag räknat ut.
Han måste helt enkelt ha sagt till folket att mässordningen som skulle användas denna söndag "finns bak i psalmboken om ni behöver följa ordningen. Fira annars. Låt liturgin bära er, när ni bär liturgin." Sa han nog.

Vad skulle han annars göra?
För han har väl inte övergått till att bli anhängare av 1958 års riksdagsbeslut, arian i sin kristologi och reformert i sin nattvardssyn?
Nä. Den som har läst dr Martin Luthers förklaring till åttonde budet vet att förstå annorledes. Alexandersson står fast, men valde en annan taktik. Fräckt så det förslår.

I sak har jag fått min fördom bekräftad.
De lokala mässorna ska undvikas. Det kan vara precis vad som helst.
En kyrka hålls ihop av en gemensam gudstjänst. De kan inrymma variationer men inte vad som helst. Den är genomandad av seklers fromhet och insikter. Den är ett gestaltat bibeldrama - i ord, handling och ton. I vår kyrka uttrycker den evangelisk katolicitet.

Men jag beundrar kontraktsprosten Göran Alexandersson, den fräckaste av dem alla, den illistigaste, den värste kvinnoprästmotståndaren. Och folket märkte det inte! Inte Växjö domkapitel heller. Men får man vara så fräck som han?