måndag 26 oktober 2015

Den värste kvinnoprästmotståndaren

Jag gjorde ett kyrkobesök.
Dörren var stängd, men ett anslag proklamerade att den var öppen, vilket betydde att jag kunde öppna den. Den var inte öppen, den blev. Den var upplåst. Orden sa något annat än hur det var och behövde alltså tolkas. Kyrkan vid Aringsåsen är numera Alvesta kyrka. Det som en gång var Alvesta, ligger ett stycke bort - men låt oss inte förvirra oss i detaljer.

I vapenhuset hittade jag församlingsbladet. Församlingsblad är en fascinerande genre. Alla är välkomna, alla åldrar. Genusanalysen av listan med telefonnummer som går till någon visar att det handlar om fyra män och elva kvinnor. Av männen är två en kyrkokamrer och en arbetsledare på kyrkogården. På prästsidan vinner kvinnorna med 3-1.  Storsatsningen presenteras - en gränsöverskridande mötesplats varje torsdag med "underhållning, föreläsningar, frågetävlingar, sång och musik är en del av allt som kommer att hända på vårt café." Och så kan olika föreningar bjudas in och visa sin verksamhet. 14-16. Skolungdomar kan titta in och få läxhjälp.

Jag var mest intresserad av den gudstjänst jag aldrig vågat mig till: Alvestamässan. Jag studerade agendan och fattade plötsligt sammanhanget.

Kontraktsprosten Alexandersson hörde till den hårda kärnan av kvinnoprästmotståndare, fostrad av Alfhild Söderberg, GA Danell och Harry Ljungar som han är.  Nu kunde han under den nya regimen avancera och bli kontraktsprost. Då måste han väl svurit på nyordningen, tänkte de flesta. När jag stod i kyrkan och läste agendan insåg jag hur fel den tanken varit. Alexandersson står fast och han gör det på ett sätt som vore värt en domkapitelsanmälan, om de kvinnliga prästerna förstått vad han gjort. Han har med ett penndrag nullifierat dem som präster - och de har inte fattat! Som väl är, läser de inte Bloggardag, så de fattar inte nu heller. Alexandersson kan sluta sin gärning under belåtna nickningar från de kringstående. Nu också från dem som fattat!

Vad gjorde han?
Han lät fromma ord begå fromma mord.
Jag upptäckte det för jag läste agendan bakifrån. Där heter det
"Måltiden
Alla är välkomna att ta emot bröd och vin eller Guds välsignelse."

Nu kunde jag förstås reagera mot att man måste välja mellan bröd och vin eller välsignelse, men jag fattade kontraktsprostens illistighet. Kyrkans hus är fyllt av välsignelse och går man till altarrunden, möter välsignelsen där. Inga problem. Den kvinnliga prästen delar ut bröd och vin. Det är fräckt markerat men beundransvärt på sitt sätt. Och alla blir nöjda.

Jag bladade igenom agendan. Bönen före gudstjänsten var en upplysning till Fadern: "Du vet att jag behöver denna gudstjänst för att finna ro och klarhet hos dig." Mer egocentriskt än teocentriskt men Fadern har stått ut med sådant tidigare - och kanske värre.

Det där att vi kommer till Guds hus för att tillbe och ära Gud är lite i skymundan, men det förekommer i Glora och Laudamus av Per Harling - med en utomordentligt väl dold trinitetsteologi. Vilken arian som helst, anhängare av den fromme och fine villoläraren Arius, skulle problemfritt kunna sjunga med. Det är rymder och knoppar, ängar och skogar, lärjungaskara, änglar, helgon (men inte martyrer, DS), kyrkan och sanningens vänner som sjunger sitt ära och ropar. Det hade blivit svårt för mig att sjunga om "sanningens vänner" och tänka på kyrkosystemet, det svenska. Känner jag.  Och i en gudstjänst måste det väl finnas plats för känslor också? Men fromt och fint framstår det hela som. Arianskt.

När jag sedan läste de inledande orden, fanns det skäl att haja till.
"I nattvarden tar vi emot den uppståndne Herren, som är Livets bröd och källan till utgivande kärlek." Detta är om inte annat reformert teologi, antar jag. Inte ett ord om altarets sakrament.
Men vänta!
Här vill det till att vara noga med detaljerna. Ordföljden är vänd så att det blir reformert nattvardslära. Vi tar emot den uppståndne Herre, som är Livets bröd är att säga något annat än att vi tar emot det Livets bröd, som är den uppståndne Herren. Frågan om realpresens var för dr Luther den avgörande frågan. Minns religionssamtalen i Marburg.

Hur gjorde kontraktsprosten, lutheran av den hårdkokta skolan, när han själv celebrerade?
Det har jag räknat ut.
Han måste helt enkelt ha sagt till folket att mässordningen som skulle användas denna söndag "finns bak i psalmboken om ni behöver följa ordningen. Fira annars. Låt liturgin bära er, när ni bär liturgin." Sa han nog.

Vad skulle han annars göra?
För han har väl inte övergått till att bli anhängare av 1958 års riksdagsbeslut, arian i sin kristologi och reformert i sin nattvardssyn?
Nä. Den som har läst dr Martin Luthers förklaring till åttonde budet vet att förstå annorledes. Alexandersson står fast, men valde en annan taktik. Fräckt så det förslår.

I sak har jag fått min fördom bekräftad.
De lokala mässorna ska undvikas. Det kan vara precis vad som helst.
En kyrka hålls ihop av en gemensam gudstjänst. De kan inrymma variationer men inte vad som helst. Den är genomandad av seklers fromhet och insikter. Den är ett gestaltat bibeldrama - i ord, handling och ton. I vår kyrka uttrycker den evangelisk katolicitet.

Men jag beundrar kontraktsprosten Göran Alexandersson, den fräckaste av dem alla, den illistigaste, den värste kvinnoprästmotståndaren. Och folket märkte det inte! Inte Växjö domkapitel heller. Men får man vara så fräck som han?

30 kommentarer:

  1. Dag, du kan gott ha rätt i den övergripande tolkningen att detta är reformert lära. Men jag undrar om du inte går för långt i den specifika tolkningen. En reformert skalle väl inte säga "tar emot" Herren, snarare "minns" eller "påminns om".

    Men samtidigt innehåller formuleringen en annan fördoldhet. Många uppfattar nog Herren = Gud, när det nu inte närmare definieras.

    SvaraRadera
  2. Hur skall de progressiva liberalerna med sin dolda agenda kunna skydda sig mot en "utveckling" (development) som går åt ett annat håll än de tänkt sig? De vill ju inte låta sig ledas av Kyrkans dogmer. Istället blir de styrda av sekulära krafter i sin strävan efter relevans som de klär i den pastorala omsorgens fårakläder.
    I sin iver att försöka "rensa bort" de som de definierar i termer av kvinno(präst)motståndare skall förmodligen visa sig att de fällt domar i förtid och även ryckt upp vetet, men vi sjunger med Olof Hartman "Babels torn skall falla snart, nedanför växer Guds vete och Hans broderskap, halleluja"

    SvaraRadera
  3. Å, användande av "Herren", det är ju en ortodox katolicitetsmarkör om något.
    Sedan kan jag tycka att rätt många kyrkor i detta land har "en utomordentligt väl dold trinitetsteologi".

    Sedan är det väl rätt hård kamp om vem eller vilka som är fräckast i SvK?
    Då tänkter jag kanske mindre på grovt språkbruk och mer på vantolkningar av SKB och brott av givna löften.

    SvaraRadera
  4. Det är mycket ont om tydlig bekännelse till Herren Jesus' fullständiga Gudom och likhet med Fadern i Svenska Psalmboken. Däri avviker den mot de anglikanska hymnerna. Jag tror att Arios skulle kunna sjunga med i varenda psalm med undantag för 338. ("Som ett klockspel"). Finns det någon mer? fm

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håja, flera av julpsalmerna - de klassiska - är tydliga i sin bekännelse av Kristus som "sann Gud och mänska sann". Det sista var ur den i mtt tycke finaste julpsalmen av dem alla, 'Det är en ros utsprungen' (sv. ps. 113), men exemplen äro legio.

      Radera
    2. Bra! Fler exempel, tack. Jag tror inte alls att exemplen är många, än mindre legio. Ni som är daglig kontakt med boken har möjligheter att glädja mig genom överbevisa mig om motsatsen!
      Observera att Arios mycket väl kunde ha sjungit t.ex. "Gud av Gud Fader, ljus av ljusets källa" och att han var helt införstådd med att Kristus är "Guds väsens avbild och likväl /en människoson..." fm

      Radera
  5. Bloggardag: "......I nattvarden tar vi emot den uppståndne Herren, som är Livets bröd och källan till utgivande kärlek." ..."Inte ett ord om altarets sakrament."

    Och vad är då altarets sakrament? Jag hittar svaret nånstans på SvK:s hemsidor:
    "Altarets sakrament är vår Herre Jesu Kristi sanna kropp och blod, under bröd och vin, av Kristus själv instiftat, för oss kristna till att äta och dricka."

    Sanna kropp och blod! Varför skulle det vara bättre att äta Jesu döda kött (om man alltså lyckades med det) än att ta emot hans Kärlek och Honom själv LEVANDE? Det är ju ungefär som när man har fällt en älg och sen har fest där man äter upp älgen.

    Jesus menade aldrig att det där med hans kropp skulle tas bokstavligt. Han talade ju nästan alltid i liknelser men folk begrep inte det och så har man upprepat samma missförstånd i två tusen år och kallar det kyrkans samlade erfarenhet.
    Är det inte taskigt mot Jesus att om och om igen offra honom? Jesus som är vår vän den bäste? Är det så man ska behandla sina vänner? Döda och sen äta upp?
    Det är det mänskliga egot som är i farten här och i sin arroganta inbllning tror egot att det har dödat Gud och därmed garanterat evigt liv för sig självt.

    En anonym en

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inte vill du väl "en anonym en" sälla dig till "kapernaistiska" lärjungar som tycker att Jesus talar hårt (skleros) och går sin egen väg? Följ hellre Petrus som säger och svarar Jesus: Till vem skulle vi gå Du har det eviga livets ord. I den gemenskapen möter du också St. Thomas Aquino som sjunger: Ordet som blev kött gjorde med sitt Ord brödet till sitt kött och vinet till sitt blod.

      Radera
  6. Så fick Jesus rätt igen. Joh 6:52-58

    SvaraRadera
    Svar
    1. Både judarna där och då och de som tror sig äta Jesu kropp har missförstått saken i grunden på samma sätt. Båda förstår egentligen att man inte kan äta Jesus fysiskt men de sistnämnda låtsas att det på något mystiskt sätt ändå går eftersom de är rädda för Jesu ord: ".om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod äger ni inte livet."
      Som sagt talade Jesus i liknelser. Jesu kött och blod kan ses som symboler för hans kärlek och förlåtelse som han ger ifrån sig även på ett kors, och som tar plats i oss allteftersom vi är villiga att ge upp motsatserna, dvs vårt hat, våra fördömanden, rädslor osv.
      Om vi ser på Jesus som ett fysiskt objekt kan egot listigt lura oss att undvika en verklig omvändelse. På så sätt tar tjuven sig in i fårfållan, bara för att stjäla, slakta och döda. Den verklige, levande Jesus, i egenskap av vår frälsare, går in i oss via våra hjärtans (inte nu igen det fysiska hjärtat) dörr när vi i syndanöd ropar på Hans hjälp.
      Jesus säger ju: "Det är anden som ger liv, KÖTTET är till INGEN hjälp. De ORD jag har talat till er ÄR ANDE och LIV." Vi kan inte framställa Kärlek och förlåtelse industriellt.
      Men det brukar ju vara så att: "..liknelse framställde Jesus för dem, men de förstod inte vad det var han talade om."

      En anonym en

      Radera
    2. Skulle "ho logos sarx egeneto" bara vara en liknelse? Kött och blod kan förvisso inte ärva Guds rike av sig själv, men Han som är av kött och blod, inte bara en ande, kan genom sitt Ord uppväcka oss och som bjuder oss att smaka och se att Herren är god när vi tar emot Hans kropp och blod. Detta är det sakramentala livet kata pneuma.

      Radera
  7. Lars Borgtröm27 oktober 2015 09:15

    Det finns tre olika slags ätande vid nattvarden:

    1) Det naturliga ätandet av bröd och vin. Naturligtvis deltar alla nattvardsgäster, troende som icke-troende i detta ätande.

    2) Det andliga ätandet, där själen livnär sig av Jesu Kristi blodiga försoning, där Han utgav sin kropp och utgjöt sitt blod till frälsning för en hel värld. Detta ätande deltar endast de troende kristna i. Detta ätande är också för handen utanför nattvarden, nämligen varje gång/så länge den troende tillägnar sig frälsningens budskap.

    3) Det sakramentala ätandet. Detta ätande deltar såväl troende som icke-troende i när de deltar i nattvardens måltid. De troende stärks i sin tro, medan de icke-troende äter och dricker en dom över sig.

    Nu är frågan huruvida Joh. 6 handlar om det andliga ätandet eller det sakramentala ätandet (att det inte är fråga om det naturliga ätandet är förstås självklart). Jesus säger i Joh. 6 att var och en som äter Människosonens kött och dricker Hans blod har evigt liv. Stämmer denna beskrivning på nattvardens sakramentala ätande? Nej, ty detta ätande leder inte ofelbart (för var och en) till evigt liv. Däremot stämmer det exakt in på det andliga ätandet. Var och en som tror på Människosonen (vare sig de deltagit i nattvarden eller inte) har evigt liv.

    Realpresensen bevisas utifrån Matt. 26 och 1 Kor. 11, men Joh. 6 handlar blott om det andliga ätandet av Människosonen.

    /Lars Borgström

    SvaraRadera
  8. Det synes mig att Dag gör anspråk på att vara lutheran. Glädjande! Vad Sverige behöver är fler som med nit och iver studerar Luthers lära och skrifter. Dock vill jag än en gång framhålla, att realpresensen inte påverkas av om det är en kvinnlig eller manlig präst som celebrerar. Att tro att kvinnliga präster inte kan göra det är en romersk villfarelse.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att tro att NÅGON präst "kan göra det" på egen hand är en villfarelse! Det är Gud, den Helige Ande som verkar i dessa högadliga hemligheter. Och om man då hittar på egna former som saknar förankring i det som Herren gav åt apostlarna och de åt oss., så vet man inte vad som händer. "I den andra burken-vaddå?" som Dag beskrev det. Vet ensGud? Om Gud ombeds att närvara i Coca Cola och Chips, tar han då ställning mot Pepsi och för OLW?
      När man gör som Herren sagt, vet man vad som händer...fm

      Radera
    2. En demon som heter "Autocorrect" ställer till det: "högheliga" blir "högadliga"! Adelskapet har den respekt för, men den tycks inte hålla något heligt!

      Radera
  9. Dag gisslar med all rätt grundproblemet: Anpassning. När man beslöt att införa kvinnliga präster 1958 sade sig många att det i alla fall inte fanns några ännu. Sedan prästvigdes några. Då fick man retirera till "Det finns i alla fall inga i mitt stift". När de kom dit fick man säga "Det finns i alla fall inga i min församling". Och kommer de dit säger man "Det finns i alla fall inga i den mässa där jag går", och så utväljer man endast "godkända" mässor att närvara vid.
    Som synes finns det ingen gräns på anpassningen. Den är helt enkelt gränslös! Och det är ju modernt och bra, som Lindeman sade om pastor Janson.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om man sen dessutom räknar med obruten vigningssuccession, finns det allt färre manliga präster i SvK som kan godkännas för sakramentsförvaltning numera.

      Egentligen blir väl då själva frågeställningen så absurd i dagens mentalt anpassade klimat, att situationen måste bli ohållbar. Den som hävdar eller misstänks handla enligt sådant tankemönster framstår vänligt uttryckt som ond, okunnig och intellektuellt undermålig.

      Fast ... då blir man ju inte bara kvinnoprästmotståndare, utan även mansprästmotståndare? Kanske en liten ljuspunkt ändå?

      GG

      Radera
  10. Frasius!
    "Romersk villfarelse"?! Även den rättrogna lutherska Kyrkan menar att endast män kan utöva prästämbetet. Då är det väl rimligt och logiskt att endast prästvigda män kan celebrera en mässa där brödet och vinet blir Kristi sanna kropp och blod. När en kvinna celebrerar förblir brödet enbart bröd och vinet enbart vin. Att hävda något annat är väl en liberalteologisk villfarelse" RK

    SvaraRadera
    Svar
    1. RK,

      Detta är en angelägen, högst aktuell fråga. Jag instämmer så klart i att endast män ska vara präster, bortom allt tvivel. Men den lutherska kyrkan har aldrig hävdat att endast män kan utöva prästämbetet. Man kan diskutera frågan huruvida prästvigda kvinnor är präster inför Gud eller inte, men det är den lutherska läran att sakramentens giltighet inte är beroende på någon prästens egenskap (eller ordination etc.), ty sakramenten är giltiga även om en lekman handhar dem. Sakramentens kraft kommer helt av Guds Ord.

      En del som menar sig vara lutheraner hävdar din ståndpunkt. I så fall måste man kunna visa det. Jag säger som Dag: Belägg!
      Till stöd för min ståndpunkt vill jag anföra Luthers ord i stora katekesen, och det är bara ett exempel bland många: Ordet är, säger jag, det som grundlägger och särskilt utmärker detta sakrament, så att det icke är blott och bart bröd och vin, utan med rätta kallas Kristi lekamen och blod. Ty det heter: "Accedat verbum ad elementum et fit sacramentum", d.ä. "när ordet kommer till det utvärtes tinget, så blir det ett sakrament". Denna sats av S:t Augustinus är så träffande och riktig, att han knappast har sagt något bättre. Ordet måste göra elementet till sakrament, varom icke, förbliver det rätt och slätt element. SKB s 485

      Radera
  11. Det blir mycket konstigt när man använder Luther som en auktoritet på detta sätt. Luther står i ett sammanhang och i en tid där teologin hade förfallit. Talet om "ordet som verkar" har, delvis just tack vare Luther, blivit en lära om Instiftelseord som "trollformel": bröd+vin+instiftelseord=Kristi kropp och blod! Simsalabim! Om det råkar stå kex och skumpa på bordet när jag läser om Eukaristins instiftande,så kan ni själva ana konsekvenserna! När hel. Ambrosius av Milano undervisar om detta -och det är därifrån det kommit- så menar han inte så, utan att alla Eukaristier sker därför att Herren befallt dem: därför är de möjliga, i kraft av hans ord, av vad han befallt. Man ska veta att Eukratifirandet på Ambrosius tid (300-talet) på många håll, kanske de flesta, skedde utan något uppläsande av "instiftelseorden": det var inte ett problem, ty firandet skedde ju på Jesu ord, på han befallning. Ännu idag har den Östsyriska kyrkotraditionen en eukaristisk Liturgi - heliga apostlarna Addai och Maris Liturgi-som är utan läsande av instiftelseorden. Och så var det nog överallt, till en början. I Tolvapostlaläran finns de inte heller. Därmed inte sagt attdet är fel, bara att det är sekundärt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Mikael Liljeström för viktiga faktapåpekanden. Tack Frasius för detsamma.

      För att problematisera frågan ännu mer kan man studera NT där det inte finns en enda vigd präst utom Jesus själv (Hebréerbrevet skriver mycket om detta)och alla kristna benämns som ett konungsligt prästerskap. Inte bara Paulus utan också Luther var ju en ivrig förespråkare för det allmänneliga prästadömet som en kontrast mot hierarkiernas RKK. Varför då vända tillbaka till GT eller de skevheter som tvingade fram reformationen?

      Intressant är att se hur kvinnor från ortodoxa traditionen när de kommer till Sverige tar plats i gudstjänsten ivrigt påhejade av sina män. Alla deltar i gudstjänster som inte ett dugg liknar deras traditionella och alla är med i nattvardsfirandet med stort allvar. Åtminstone i den nordliga provins där vi är lite fåkunniga och inte unnar oss lyxen att dela upp oss i onödigt många denominationer som styckar Kristi kropp på ett helt och hållet ovärdigt sätt.

      Radera
    2. Ingen enda vigd präst? Paulus talar i sina brev till Timoteus om den nådegåva han fick vid handpåläggning, 1 Tim. 4:14, 2 Tim. 1:6. Fast han kanske vigdes till biskop?

      Radera
    3. Mikael,

      Att Luther är delvis skyldig till "trollformel-uppfattningen" om instiftelseorden kan jag inte finna, såvida inte varje författare är medskyldig till alla misstolkningar av det han skrivit. (För i så fall blir de heliga apostlarna medskyldiga till Arius villolära, eftersom Arius misstolkade vad de skrivit.) Ty visst är sakramentet enligt Luther möjligt endast därför att det sker på Herrens uppdrag och befallning. Om man återger instiftelseorden vid middagskonversationen och det står bröd och vin på bordet händer därför ingenting sakramentalt med dessa element, eftersom orden inte är sagda på Herrens befallning. Luther skriver: Även om jag över alla bröd uttalade orden: Detta är Kristi lekamen, så skulle ingenting följa därav. Men när vi i enlighet med hans instiftelse och befallning i nattvarden säga: Detta är min lekamen, så är det hans lekamen, inte för vårt tals eller våra maktords skull, utan på grund av att han bjudit oss säga och göra så SKB s. 623
      Och apropå instiftelseorden säger Chrysostomos: Kristus dukar själv detta bord och välsignar det; ty ingen människa gör det framsatta brödet och vinet till Kristi lekamen och blod, utan blott Kristus själv, den för oss korsfäste, gör det. Orden uttalas uttalas av prästens mun, men genom Guds kraft och nåd och det ord, som han [prästen] talar: Detta är min lekamen, välsignas de framburna elementen i nattvarden. SKB s. 623

      Radera
  12. Minst sagt intressanta tankar, ML!

    Lars Jensen

    SvaraRadera
  13. Frasius o ML,
    Att en lekman skulle celebrera Mässan tror jag inte ens Luther skulle gå med på. Enl. klassisk katolsk o luthersk tro kan endast en till Ämbetet vigd man leda Eukaristin. Så är det väl också inom Österns kyrkor. RK

    SvaraRadera
    Svar
    1. RK,

      Jag har inte sagt att Luther skulle gå med på det... Självklart ska endast prästen ha hand om sakramenten. (I nödfall kan lekman döpa eller avlösa, i fråga om nattvarden finns inget nödfall brukar man säga.)
      Men här är en viktig vattendelare mellan romersk och luthersk lära om ämbetet, för enligt den romerska läran får prästen i ordinationen en särskild gåva (character indelebilis) som gör att han kan döpa, avlösa och konsekrera. Så är inte den lutherska läran! Som sagt är det bara prästen som ska göra det, men inte därför att det bara är han som kan göra det, för sakramenten har sin giltighet av Ordet, inte av prästens ordination. Detta innebär att Kristi kropp och blod delas ut i nattvarden även OM den som förrättar mässan inte är prästvigd (må det aldrig ske!).

      Alltså: Om en kvinna leder nattvardsfirandet är det inte mindre nattvard för det. Det har ingen påverkan på realpresensen. Om man däremot ersätter elementen med chips och Coca Cola är det ingen nattvard, oavsett om den förrättas av en man eller kvinna, präst, biskop eller lekman.

      Radera
  14. Ortodox uppfattning är att det är kyrkan, manifesterad i den lokala kyrkan, som firar Eukaristin, samlad kring biskopen eller den präst han delegerar det till. Biskoparna och prästerna är "rekapitulerande" personer:de samlar och sammanfattar kyrkan. Och den apostoliska traditionen är, att det är män, som fyller de mått som kyrkans kanónes - måttstockar - ställer, som kan vigas.

    SvaraRadera
  15. Frasius,
    För att dopet skall vara giltigt krävs rent vatten. För att nattvarden skall vara giltig krävs äkta vin och bröd. För att prästämbetet skall vara giltigt krävs en vuxen man. OSV
    Dvs rätt materia krävs för sakramentens giltighet. Vi är som kyrka bundna av Herrens instiftelse. RK

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    2. RK,
      Ja, kanske har du rätt att kvinnor som prästvigts inte är präster inför Gud. Det är inte helt parallellt med dopet och nattvardens element menar jag. Men jag kan acceptera att man menar att dessa kvinnor inte är präster.
      Om det är så att dessa kvinnor inte är präster, vad får det för konsekvenser?
      1/ Sakramentens giltighet (dop, nattvard, avlösning) påverkas inte. Dopen som förrättas av en sådan är giltiga dop. Avlösningen är giltig och effektiv. Nattvardens giltighet påverkas inte heller. Hur kan det vara så? Jo, sakramenten är i kraft även om de förrättas av en lekman.
      2/ Var och en som menar att det egna samfundets prästvigda kvinnor inte är präster erkänner alltså inte sin egen kyrkas läroämbete. En andligen livsfarlig situation! För sin själs salighets skull bör vederbörande söka svar från den Heliga Skrift om det är Guds vilja att vara medlem i en sådan. (Självklart förutsätter detta att personen tror att Bibeln är Guds Ord och därför rättesnöret för kristen tro.) De flesta som ändå står kvar i SvK brukar dock inte bry sig om att leta efter något sådant svar. Genom ett sådant handlande föraktar de Guds ledning.

      Radera