Defekt katolicitet

Det finns de som tänker färdigt, innan de tänkt efter.
Stabila fördomar styr. Cirkeln är kritad och innanför cirkeln springer tankehönan, men aldrig utanför. Jag noterar mest fenomenet.

Det hindrar inte att uppgiften måste vara att ställa annorlunda frågor.
Som frågorna om katolicitetsmarkörer (Björn Fyrlunds utmärkta uttryck). Vad är det i kyrkolivet som markerar katolicitet? Det finns i somliga kyrkor en hel del som markerar det romerska, men alldeles självklart är inte alltid det romerska just det katolska. Fråga ortodoxer och kopter om den saken. Eller för den delen 1500-talets evangeliska. Reformationen var för dem inte en förändring för förändringens skull utan en uppgörelse med missbruk. Denna uppgörelse är en uppgörelse i katolsk kontext och jag kan till leda tjata att det reformatoriska är det apostoliska och därmed det katolska. Så såg de saken. De kunde självfallet inte se den på annat sätt.

Nu splittrades Kyrkan. Igen.
Ska inte ansvaret för detta falla tungt på Rom? Dr Luther ställdes inför kravet att återkalla när han ville ha en öppen debatt - vem övertygas egentligen av en sådan handläggning? Har Luther fått revansch genom Vaticanum II? Det är också värt att diskutera.

Kyrkosituationen blev annorlunda. Vi fick evangeliska och reformerta kyrkor men den romersk-katolska förändrades också efter det tridentinska konciliet. Till det kom nationalstaternas framväxande och kungamaktens behov av kontroll över Kyrkan. Kontrollbehovet var ingen nyhet på 1500-talet. Det är en del av maktsystemet. Har alltid varit och kommer alltid att vara.

I Sverige fanns Kyrkan kvar när den romersk-katolska kyrkoorganisationen fick dra. Det firades mässor, evangelium förkunnades, präster vigdes och erbjöd själavård. Det var inte ett sämre kyrkoliv i Sverige än på landsbygden i östra Polen, norra Spanien eller södra Italien. Människor kom till tro på Jesus Kristus. Och det självklara anspråket var förstås att det kyrkoliv som levdes var katolskt, efter trosbekännelsens klargörande ord om vad Kyrkan är. Den historiska kontinuiteten togs för självklar. Splittringen till trots!

Då uppstår ett problem för den romersk-katolska kyrkan, den som tappat sin historiska kontinuitet i Sverige. För just denna kontinuitet räknas till katoliciteten. Hur lång tid tar det alltså för den romersk-katolska kyrkan att bli katolsk i Sverige?

Jag räknar bort konvertiterna. Kyrkan blir inte katolsk på en generation eller en halv eller en tredjedels generation. Fd frikyrkliga som transiterats genom Svenska kyrkan till den romersk-katolska ter sig inte så katolska heller. Risken är uppenbar att de praktiserar Auswahlchristentum, kristendom i urval. Jag räknar bort flyktingar och invandrare också. De återskapar inte den historiska kontinuiteten i Sverige. Men kan den andra generationen göra det? Eller krävs det en tredje generation för att återta det som förlorats under 400 år?
Min slutsats är uppenbar. Vi talar om defekt katolicitet i Svenska kyrkan och i Stockholms katolska stift.

Detta är en god utgångspunkt för samtal bortom tvärsäkerheterna.
Inte ett ögonblick tror jag att konversioner främjar ekumenik. Inte på tre generationer i vart fall. Och jag hör till de kritiska inför Roms hållning att egentligen definiera bort den verklighet som är min. Svenska kyrkan är inte en riktig kyrka och i burken på S:t David finns bara bröd i väntan på konversionen. Det är klara besked utan besvärande kyrkodiplomatiska omskrivningar. Det återstår dock några frågor att hantera, några teologiska och några praktiska. För någon slags tro på Jesus har Svenska kyrkan försett oss med - också konvertiterna. En frälsande tro?

Det finns liberala katoliker. Jag har under långliga tider, dvs mitt vuxna liv, mött deras entusiasm. Med näste påve ska Kyrkan förändras och få kvinnliga präster. Det var bara "den där polacken" som inte fattade. Så blev det inte. Också Frasse bekräftade vad Kyrkan kan göra och inte! Det ändrar inte faktum att det i USA finns många katoliker som driver liberala hållningar. Spänningarna är uppenbara. Det gäller också livsstilen, de avslöjade skandalerna förstås men också katolska familjers beslut att använda preventivmedel. Det lite råddiga i kyrkolivet är inte bara en svenskkyrklig eller episkopal specialitet, det är detta budskaps korta mening. Skillnaden är att Frasse kan göra klart vad katolsk tro egentligen är och innebär.

Det betyder att den ekumeniska hållningen är viktig. Livsviktig. Det hör till den svenskkyrkliga krisen att ekumenikfrågorna ställdes i skuggan med svenskkyrklig självtillräcklighet som resultat. Det kan alla se. Det var kanske mest därför jag ville muttra över den defekta katoliciteten också i Stockholms katolska stift för att inte tala om Rom. Den var oförmågan vid Tibern som gav oss reformationen och splittringen. Tack för det - men ta eget ansvar för vad som skedde och skäll inte bara på fromma och medvetna tyska reformivrare under 1500-talet.

Det var ju för att de var katoliker som de protesterade mot missförhållanden som skymde eller förstörde det katolska.