Nu är en fast bedrövlig tid

Den gamla psalmens ord (sv ps 175:2, 1937 års psalmbok) kan jag gärna sjunga nu. För Ansvarsnämndens utslag mot biskop Fast var olyckligt. Med ett penndrag raderades biskopsämbetet i Svenska kyrkan, för vad det var, och stället infördes en överordnad funktion som domare i domkapitlet, en parallell till tingsrätt.

Jag har undervisats om hur detta skifte gick till.
Biskop John Cullberg åtalades 1962, efter sin pensionering, för en åtgärd han vidtagit när han skrivit brev till en präst och förmanat honom med budskapet att han inte skulle söka en kyrkoherdetjänst, när nu hans liv såg ut som det såg ut. Biskopen fälldes. På sin skorrande halländska konstaterade han efteråt: "Jag gjorde fel. Jag skulle ha tagit Mercan!" Rätt. Då hade det inte funnits några spår efter en tillsägelse, som det i kyrkliga sammanhang, här var det  i stället JO som agerade, var rätt självklart. Man kunde kalla det hela "biskopens faderliga omsorg".

När Bertil Franck hamnade inför Göteborgs domkapitel, vägrade biskopen Lars Eckerdal att träffa honom. Argumentet var - hur det var med biskopens vilja, vet jag inte - att biskopen var ordförande i det domkapitel där Franck var tillsynsärende. Rollerna fick inte blandas. Detta hade ärkebiskop John Vikström tydligen sagt Eckerdal. Det är fel för det. Kanske är det fel för att saken ses österifrån. Kan man inte säga att Finland har en väldigt legalistisk kyrkorätt? Fokus på biskopen som den som har tillsyn. Men biskopsämbetet är så väldigt mycket mer.

Kan pappor vara kärleksfulla och gränssättande? Jag antar det. Kan pappor straffa? Inte fysiskt så mycket som genom indragna förmåner i kontroverssituationer. Skulle det faktum att en pappa kan dra in eller reducera månadspengen innebära att en pappa inte kan - dvs inte får - prata med sina barn? Nej, självfallet inte.
Just därför blir det feltänkt när biskopen reduceras till ordförande i en domstol.

I fallet Fast blir kritiken, den försåtliga, besvärande. Han skulle alltså inte talat med en präst, bosatt i ett annat stift, eftersom samtalet kunde leda till att prästen ville komma tillbaka? Han skulle inte deltagit i utredningsgruppen, den där fakta skulle upp på bordet? Är självständig bedömning detsamma som att göra en bedömning utan tillgång till allt material, bara det som redovisas av utredningsgruppen? Visst. Om biskopen är domare och bara det. Men så förenklat är det inte.

Vi behöver återinsätta biskopen som biskop i domkapitlet. Det blir inte enklare så - men det blir kyrkligare.

Det måste vara möjligt att hitta tillbaka till den gamla formen där präster inte biktade för biskopar (för biskopen skulle kanske döma och inte vara bunden av sin tystnadsplikt med kunskaper som andra ledamöter inte skulle få del av) men där biskopen på olika sätt visste en hel del om konflikter långt innan de blev domkapitelsärenden och kanske kunde hantera somligt på ett vettigare sätt. Det måste vara möjligt att biskopen som soul friend ändå kan gå in i känsliga ärenden och kanske komma till slutsatsen att en präst ska avkragas. Är historien en skröna? En präst kom tillbaka till ämbetet, biskopen förklarade beslutet, prästen gav på nytt sina löften och därefter gick biskopen till bikt hos just den prästen. Inte var det så mycket tingsrättsdomare över den händelsen i så fall.

Är det inte också, så där i största allmänhet, lite betänkligt när världens sätt att vara pressas på Kyrkan?
Eva Bofride skriver ledare i Gotlänningen och konstaterar att ansvarsnämnden "i allt väsentligt" instämmer i kritiken mot beslutet. Är det verkligen så? Har Ansvarsnämnden för biskopar prövat ett domkapitels beslut att återinsätta en präst, det som var det kritiserade beslutet?
Bofride är upprörd över att biskop Fast påstått att den stora upprördheten uppstod efter en kritik mot beslutet, som orkestrerats av ett fåtal anställda.
Men så var det väl?
Är detta verkligen att uppfatta som  biskoplig arrogans? Och hur eller hur - Ansvarsnämnden är väl medveten om att beslutet fattats av Domkapitlet, inte bara av biskopen och Ansvarsnämnden kan inte utkräva ansvar av ett domkapitel. Det här kanske vi skulle vilja veta mer om. Man kanske skulle läsa utslaget, helt enkelt?

Och så till sist:
Det dyker upp en enfaldig människa på Berget och ser mässutbudet. Kanske ser den enfaldiga människan också två burkar i sakramentsskåpet. Hur besvaras då den enfaldiga frågan från en människa trogen sin natur: "Vilken är bäst?" Man frågar så i vår kultur. Vad svaras? "Dom är lika bra" -?