Motsättningar

Monika Hedlund, 46, skrev insändare till Kyrkans Tidning med budskap att Berget aldrig varit ett refugium för alla. Ordet "aldrig" är ett typiskt grälord. "Du plockar aldrig upp dina sockar, du bär aldrig ut soppåsen" osv. Det kan dock vara sant bortom det typiska, dvs en saklig beskrivning. Så nu vill det till att nysta i resonemangen.

Komminister Hedlund i Mariestad "blir bestört" när hon hör om Berget och att kommuniteten nu ska bli katolsk. Vi får veta: "Jag blir ledsen och frustrerad." Hör hon då till de flitiga svenskkyrkliga på Berget, som nu tänker sig att stället förändras? Nej. "Berget har inte kunnat vara en tillflyktsort, för mig som kvinna och präst." Häpnad drabbar mig nu. Så vad har förändrats då? Det har inte varit möjligt för komminister Hedlund att åka dit "med tanke på kvinnoprästmotståndet".

Programmet? "Jättefint", skriver Monika Hedlund. Hon läste, "sen gick det rakt i papperskorgen". Inte ett ord om återvinning men inte heller en hjälpande hand till någon annan i församlingen som kanske hade velat få informationen.

Monika Hedlund kände ny förhoppning, när Peder Bergqvist blev föreståndare, men det var ett hopp som grusades. Inte så att han var "kvinnoprästmotståndare", Hedlunds uttryck, men för ekumenikens skull gick det inte att ha kvinnor som firar mässa.
Så då var det lika illa som förr.
Min fråga gäller förstås hur bestörtningen kan slå till nu, när det för Monika Hedlund inte blir annorlunda än det var. Bortsett, antar jag, från att S:t Davidsgården mycket snart kommer att presentera ett program med kvinnor som firar mässa. Den möjligheten tycks Hedlund inte varsna.

"Det är ett naturligt sätt att leva för mig, att ibland dra mig undan för bön, återhämtning och ny inspiration" och Berget har "tyvärr" inte varit en plats för detta behovstillfredsställande. "Kanske är det dags att skapa en ny plats för dessa", heter det. Jaha. Men om detta tillbakadragande är ett naturligt sätt för Monika Hedlund, har hon väl någonstans en annan plats än Berget att dra sig tillbaka till?

Varför alls uppmärksamma denna insändare?
Därför att jag tror den 1. visar en prästerlig självupptagenhet, som alls inte begränsas till Monika Hedlund 2. en etablerad oförmåga att se Svenska kyrkan från andra hållet och 3. en komplett ignorantia när det handlar om inomkyrklig ekumenik. Och då handlar det inte om Monika Hedlund, som alla förstår. Henne känner jag inte. Men hennes text går att förstå.

1. Prästerlig självupptagenhet
Det är inte oviktigt att jag är präst och alls inte oviktigt att just jag är det - men prästämbetet är överordnat jaget.
Vi klär över, inte upp, prästen i mässan. Därför används Jesus-kläderna. Det är kanske mindre intressant att få veta vart präster vill fara på retreat och vart de inte vill åka? Intresseklubben kan notera - men vi andra?
Denna självupptagenhet leder förstås till utmönstrande av allt och alla som stör självbilden. De som inte övertygats om att Gud ville riksdagsbeslutet år 1958 om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst blir bortdefinierade som "kvinnoprästmotståndare". Så enkelt. Så dumt.
Vad ska vi med präster till som inte kan möta ett "du" - "kvinnoprästmotståndare", ateister, agnostiker eller allvarligt sökande lika? Eller är det alldeles självklart att den som undrar över Guds mening med biskops- och prästämbetet inte ska hanteras som en sökare, när alla andra hittat Sanningen?
Undras. Och i så fall varför?

2. Den etablerade oförmågan
I Svenska kyrkan har beslut tagits som alienerat somliga.
Besluten har haft genomslag överallt, men OAS-rörelsen och Berget har haft en policy att hålla splittringsfrågan borta. Det är parallellt med Faith and Order där Pehr Edwall, präst i Svenska kyrkan, någon gång på 1950-talet fick celebrera mässan för när han var celebrant, kunde alla komma.
Nu finns en etablerad oförmåga eller ovilja att förstå.
Det som beslutats ska restlöst genomföras och just därför sticker OAS och Berget i ögonen. Denna oförmåga förmår nu mycket. Huvudregeln är att marginalisera för att eliminera. I vems intresse? Och detta är frågan, inte vem som beslutat.
Den apostoliska hållningen är en annan. Där övertygas och där tas hänsyn till samvetet hos de svagare. Frågan kanske skulle handla om diakoni, kyrkopolitisk och teologisk diakoni? Eller bara om vanlig hederlighet? Eller apostolisk kristendom i praktiken? You name it!

3. Ignorantian
Inomkyrklig ekumenik kräver vilja till insikt.
Vad är vi oense om och varför? Detta förutsätter studier och samtal, en i Kyrkans liv vanlig hållning - men det går inte för ämbetsfrågan definieras kyrkopolitiskt som en "icke-fråga".
Nu kan man tänka att ekumenik i det stora hela efter Bertil Werkströms tid, bortsett från en del internationellt och interkontinentalt resande, fuskats bort i Svenska kyrkan. Detsamma gäller i högre grad den inomkyrkliga ekumeniken. Att en inomkyrklig ekumenik efter Frälsarens ord tycks vara något viktigt för att världen ska tro, bortser man ifrån. Så har vi kyrkostatistik därefter, eller?

På vilket sätt handlar detta om Berget?
På så vis att det för alla skulle kunna vara av värde om det finns platser där också minoriteten självklart hanteras så som det tänktes då beslutet om kvinnliga präster togs. Lösningen på Berget var att föreståndaren alltid är celebrant - för alla, kvinnliga präster och de som inte övertygats om ämbetsreformen lika.
För de totalitära har också detta visat sig vara en dålig lösning.

För egen del deltar jag inte längre i Svenska kyrkans gudstjänster utanför det församlingsliv jag lever. Det kanske i motsättningarnas tid skulle vara så, att vi endast allihop kommunicerar i våra församlingar och i övrigt ägnar oss åt bibelstudier och samtal?
Jag tänkte att jag 2008 skulle gå på en mässa under Kyrkomötet, den där vi skulle fira 50 år med kvinnliga präster fast det bara var dryga 48 år. Om detta berättas i boken Det lustiga året 2008 (Gaudete) sid 72. Jag hämtade gudstjänstordningen och fann att festmässan bara vara till för dem som var glada över beslutet. Jag gick på Ofvandals i stället. Mitt gudstjänstbesöksförsök misslyckades alltså. Sedan dess har jag inte försökt.

Jag blir alltmer frågande till det Übernahme av Berget som stiftsadjunkten planerar och pläderar för.
Kan någon journalist, avlönad för att bilda oss, berätta vad som är i görningen? För något måste det vara, när det är så viktigt att skaffa folk till vänföreningen. Vad? Hur? När? Och hur populär är nu den ekumeniska kommuniteten i Västerås stift? Ska vi tänka att stiftet slår vakt om den? Eller är det motkristendom som nu gäller? Jag vill veta.