onsdag 21 oktober 2015

Underrättelsematerial: Berget

Det var Stiftsgårdens styrelse som den 29 juni 1974 beslöt att Västerås stifts retreatgård skulle vara en självständig stiftelse. Stiftsgården var f ö också en stiftelse, för detta var på den goda statskyrkliga tiden när allt egentligt kyrkligt arbete kunde kallas "frivilligt". Det betyder att det inte var reglerat i lag.

Ändamålsparagrafen ändrades inte: "Stiftelsens ändamål är att bedriva kyrklig retreatverksamhet och att även i övrigt verka för andlig förnyelse och fördjupning.
Stiftelsens ändamål skall förverkligas framför allt genom att stiftelsen erbjuder grupper och enskilda en tyst miljö för meditation, gudstjänst, själavård och vila samt genom utbildning av retreatledare. "(§1)

Den som är intresserad av dessa syften kan begära att registreras som vän av stiftelsen och kallas årligen till en informations- och inspirationsdag i Rättvik. Då väljs också, och nu läser vi stadgarna som gäller från den 9 mars 2004, styrelsen av stiftelsens vänner. Hälften av styrelseplatserna ska väljas 2016. Nästa halva 2017. Ni förstår principen och stiftsadjunktens rekryteringsiver. Den självständiga stiftelsen ska tas över.

Varför ville stiftsgårdens styrelse att S:t Davidsgården skulle vara självständig?
Den kompetenta gissningen är att verksamheten på Berget nu stod på egna ben. Självständigheten var både självklar och praktisk.

Vad menas med "kyrklig verksamhet"?
Antingen kan begreppet uppfattas så, att det kyrkliga inte är konfessionellt eller så, att det är just det det är - det svenskkyrkliga är det kyrkliga.
Jag satsar en liten slant på att det senare alternativet är det korrekta. Men det betyder inte självklart att stiftelsen uppfattar sig som en del av Svenska kyrkans statskyrkosystem med politisk kontroll över biskopsutnämningar och annat. Friheten markeras. Det är i andligt avseende verksamheten är kyrklig på det sätt Svenska kyrkan också kunde uppfattas: ekumenisk, kulturöppen, självmedveten.

Vi talar om en annan tid, en tid med tidskriften Vår Lösen, sammanställningen Social Debatt, bokutgivning med normalupplagor på 2000 teologiska böcker och understundom också 20 000. Det var en tid när de stora tidningarna hölls med kyrkoreportrar,  Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan samt en del allmänreportrar på mer lokala blad med kyrkobevakning som särskilt uppdrag; Smålandsposten t ex. Det var en tid när kultursidorna hölls med medarbetare av typ Olov Hartman och Gunnar Hillerdal och Gustaf Wingren skrev upphetsa(n)de drapor i Sydsvenskan. Man kan tycka att Expressens kyrkojournalistik var kritisk med artiklar under vinjetten "Frid på jorden" och ett ljus - men kyrkofrågorna bevakades. Det var, kort sagt, en annan tid. Och de cyniska unga prästerna kunde säga: "Låt dom skriva, bara dom skriver!" Det hade de cyniska unga prästerna lärt sig någonstans, och rätt hade de.

Att Stiftelsen Berget, som den nu hette, självständigt kunde forma framtid var en inte orimlig tanke. Stiftelsen syftade till något som behövdes och skulle komma att behövas och uppbackningen var i många församlingar i Västerås stift självklar. Det var lite av prestige över stiftet att S:t Davidsgården fanns. Jag undrar bara när frågan om kvinnliga präster blev knepig.

Att S:t Davidsgården - liksom Stiftsgården - varit hårt ansatt och misstänkliggjord av de som kallades folkkyrkoanhängare, Arndt Johansson m fl, visste alla. Det kyrkliga kunde misstänkas för att inte vara folkkyrkligt. Det folkkyrkliga var det demokratiskt folkkyrkliga - med spets inte bara mot "högkyrkligheten" utan också mot Gustaf Wingren och hans sort. Drevs inte tanken redan på 1960-talet att S:t Davidsgården inte var pålitlig i ämbetsfrågan och frågan om kyrkans demokratisering? Men det var långt senare som Helene Egnell drog igång en Facebook-kampanj med krav på att kvinnliga präster skulle celebrera på gården. Peder Bergqvist skulle pressas till eftergifter. Vad kunde biskopen göra då? Kampanjen syftade till att införa normalordningen och det kan ingen biskop säga nej till. Inte ens en biskop som ogillar kampanjen. Fällan slår igen. Och det är bara destruktivt.

Svenska kyrkan skördar vad som såtts när hon styrts in på främmande spår. Märk passivformerna - för de är nog viktiga. Så blir det som det blir.

Vi skulle med större allvar tala om det trosskifte som försiggår i Svenska kyrkan. Religionsskifte är det nog eller den logiska konsekvensen av det som hände år 1958. Biskop Anders Nygren såg främmande spår, gnostikers och svärmandars. Lägg detta raster på den tro som förkunnas och se om det inte ger utslag. Var tittar man då? På detaljerna. Där görs de små men nödvändiga justeringarna för att ett annat evangelium ska  förkunnas.
Själv stavar jag på Galaterbrevet, särskilt Gal 1:6-9.

Är inte vår vän Frasse vårt hopp då? Petrusämbetet! Men, som de begåvade påpekat, också Petrus kan ta miste. Gal 2:11-14. Rom behöver linjen Paulus - Augustinus - (augustinermunken) Luther som en påminnelse, tror jag. Denna insikt bjuder jag på.

Vilken är då utmaningen?
Det ekumeniska arbetet. Vi talar om kyrkogemenskap, inte om enskilda konversioner. Och vi som aldrig varit protestanter (frikyrkliga/reformerta) har ett särskilt ansvar att på nytt visa Svenska kyrkans egentliga potential som brokyrka.
Egentliga? Ja, i en kyrka där mycken oegentlighet förekommer.

38 kommentarer:

  1. Är påven syndfri? Det är en halmgubbe. Han är endast bevarad från att lära fel; när han ex catedra lär något dogma, angående tro/moral.

    Så jo vi litar på Frasse (inte småpåvar).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det har du ju rätt i, Anders - både ni och vi är i många avseenden fullt fria att kritisera Frans (som jag som svensk med all respekt allar honom, förre påven kallade vi ju Bengt, portugisiska Bento, Frasse och Bengan är däremot lite vanvördigt). När han t.ex. orerar om vilka som har rätt att förlåta kvinnor (ständigt dessa kvinnor!) som gjort abort och när (lägg 8 december på minnet!). Men det är bra att han i varje fall vågar tala om synd - det har ju moderna "lutheraner" svårt för. Den kritik jag sett riktas mot påven av svenska rom.-katoliker har dock mest kommit från Irene Nordgren och Gert Gelotte - törs inte ni andra när allt kommer omkring?

      Det är i varje fall inte en halmgubbe att ni betraktar Maria som syndfri. Det är respektfullt mot henne, förstås. Men läser man Luk. 2:48-49, Mark. 3:21,31ff och Rom. 3-5 inser man att det inte kan vara så alldeles helt med den heller. Syndfri? Nej. Men salig och för Jesus´ skull helig var hon redan här på jorden - och nu förvisso helt och hållet syndfri och del av ecclesia triumphans. Fast bara för det behöver vi inte ha ett 20-tal Maria-psalmer riktade till henne i psalmboken eller be en Maria-antifon innan vi somnar.

      Ergo: den syndige påven är inte ens bevarad från att i något avseende lära fel ex cathedra - men jag beundrar i många avseenden hans och romersk-katolska kyrkans envishet som sannerligen inte bara är av ondo! Ståndaktighet kan det ju också kallas! Och jag håller med dej och Anders Piltz och Mikael Karlendal om att de som verkligen delar alla Roms dogmer också helt naturligt bör gå till Rom - det blir ju faktiskt lite konstigt om dels extrema liberalteologer som knappt har nånting gemensamt med Luther och dels sådana som instämmer i hela KKK (katolska kyrkans katekes) ska företräda Svenska kyrkan vid reformationsjubileet 2017!

      Radera
    2. Det där med påvens ofelbarhet i teologiska frågor, gällde det även de arianska påvarna under 300-500-talen, eller är det något som bara gäller efter tidpunkten då denna dogm fastställdes (1800-tal?)

      Radera
    3. Peter T

      Det har aldrig funnits några arianska påvar.

      Radera
    4. Andreas

      Vad det än handlar om tycks din Mariafråga återkomma. Det känns föga konstruktivt.

      Radera
    5. Anders - det är väl som attackerna på "Skriften allena" och "Tron allena"). De tycks hela tiden återkomma från andra hållet (nu talar jag inte bara om dej. Men min Mariafråga tycks mej relevant eftersom den har bäring på både 1854 och 1870 års dogmer (inkl. bloggarens påstående att Frasse kan ha fel). Två flugor i en smäll s a s. Men jag ställer den inte (inte bara i a f ;) för att vara elak utan för att den ärligt bekymrar mej och är en förklaring till varför jag ännu inte kan följa min ärligt kända önskan om att på sikt få återförenas med Rom.

      Med 1950 års dogm i sej har jag däremot mindre problem - den strider inte på minsta vis mot Skriften och är uppbyggligt tänkt, men har ändå inget tydligt stöd i vare sej Skriften (Traditionen med stort T) eller traditionen med litet t. Att Maria (så enligt Birgitta) dör och är begraven några veckor utan uppdrag att lida ställföreträdande för mänskligheten (eller?) verkar inte hänga ihop särskilt väl med vare sej fullkomlig syndfrihet alltifrån avlelsen eller med någon kroppslig himmelsfärd. Varför skulle hon dö istället för att förvandlas direkt när inte ens de som lever vid Kristi återkomst behöver göra det? Och vet påven att hon förvandlades direkt, varför berättade Maria inte det för Birgitta?

      Men hade inte 1854 års dogm gjort 1870 års så omöjlig hade jag gärna "för kyrkofridens skull" följt påven i 1950 års.

      Radera
    6. Hosius av Cordoba skrev under på en trosbekännelse 357 som senare förkastades av Kyrkan. (Kanske inte renlärigt ariansk dogm, men med dragning åt det hållet.)
      Men det kanske han inte gjorde "ex cathedra"?

      Nu vill jag inte fördöma honom eller någon annan, utan bara påvisa att det finns en teoretisk möjlighet att påvar genom historien haft fel. Att Petrus någon gång hade fel är väl rätt uppenbart i skriften?
      Men även han kanske blev ofelbar i mitten av 1800-talet?

      Radera
    7. Andreas

      Jag har utförligt o fullödigt argumenterat för både 1854 o 1870. Hade du läst på ser du att det finns både bibliskt i tradionsenligt stöd för detta.


      Lycka till i studierna, istället för att fastna i vinkelvolten.

      Radera
    8. Peter T

      Jag kan inte länka här, men se avemarisstella "99 invändningar" o den 13:e som handlar om Liberius. (Litteraturtips; Madrid Pope fiction).

      Allt Gott

      Radera
  2. När RKK kämpar mot nutida liberal progressivism (följ familjesynoden) är det inte lättare för oss i vår kontext när just denna "liberala progressivism" söker förankra sig i Kyrkans ledarskikt. Mina "akademiska" teologistudier började under sent sjuttiotal då Anders Jeffner blev professor i det som var det gamla dogmatikämnet. Då i Uppsala var det den analytiska filosofin som skulle vara det som närmast motsvarar "regula fidei". Att nu på nytt läsa exempelvis Hjalmar Lindroths Kyrklig Dogmatik (I II III) parallellt med Hans Urs von Balthasar blir en uppfriskande förberedelse inför Reformationsjubiléet. "Missionärsbarnet" tänker katolskt, men det upptäcker inte den som kört fast i den analytiska filosofins träsk.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag följer noggrant det (lilla)som kommer ut från "familjesynoden" och om mina källor stämmer verkar Kardinal Kasper & Co. (liberalerna) gå ordentligt på pumpen. Men fortsatt förbön för att den sanna tron och läran skall vidmakthållas är alltid nödvändig!
      Antony

      Radera
  3. Anders Stenström21 oktober 2015 kl. 09:58

    Men en tidigare kommentator (LWÖ?) som lät insatt talade om en huvudmannaförsamling, var det fel? Jag sätter en femma på att den styrelse som väljs av vänföreningen är vänföreningens styrelse, inte stiftelsens.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Anders! En femma vill jag ha, nåja, 2:50. -:)
      Vänföreningens styrelse är densamma som stiftelsens, men väljs av den huvudförsamling som väljs av vänföreningens årsmöte. Huvudförsamlingen förnyas inte hela på en gång utan i omgångar.

      Radera
  4. Jag glömde att inkludera denna länk: http://rorate-caeli.blogspot.com/2015/10/of-kasperite-defeats-and-liberal-trojan.html
    Antony

    SvaraRadera
  5. Bra i a f att Dag vågar rikta viss kritik mot påven (om än bara indirekt via en svaghetssynd hos Petrus, som påven och Anders ju inte förnekar). Det är tyvärr ganska ovanligt hos s.k. högkyrkliga att alls något av de lutherska reformatorernas kritik - som ju ofta anses helt överspelad eller bygga på missuppfattningar redan från början - framförs idag, medan vår egen kyrkoledning (på mycket goda grunder) får sina fiskar varma. Inte konstigt att folk i vår närhet då konverterar till kyrkoledningen Rom, som ju enligt våra egna bloggar verkar nästan oproblematisk!

    F.ö. är hela Galaterbrevet med sin underbara beskrivning av trons förhållande till gärningarna så väl värt att läsas om av alla kristna, både på Berget och nedanför. (Så läser vi Jakob lika vördnadsfullt sedan). Enligt somliga romerska katoliker skulle detta att "över alla dem som litar på laggärningar vilar en förbannelse" (jfr Rom. 4:4-5) bara handla om typ omskärelsen, men det tror jag inte ett ögonblick på. Det handlar om alla goda gärningar (dåliga är väl inte aktuella att lita på, hoppas jag), allt som samvetet och lagen kräver.

    Och vi är nog fortfarande några som inte litar på att ett samfund som i sin katekes fortfarande talar om "Kristi och helgonens förtjänster" i samma andetag - som tillsammans(!) ska kunna blidka Fadern att lite snabbare släppa oss andra ur "timliga straff" som skärselden; det är nog ett värre misstag än att sluta äta med oomskurna - verkligen givit med sej en tum i den såkallade JD eller på att vår egen kyrkoledning ens begriper vad saken handlade om.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, hur skall man se på det där med gärningar? Viktigt är att Gal. och Rom. inte talar om gärningar i allmänhet utan om 'laggärningar', d.v.s. gärningar som man gör för att bli värdig och rättfärdig inför Gud.

      Vad gäller gärningar menar vår kyrkotradition att lagen har tre 'bruk' – 1. Ange grunden för allmän ordning, 2. Avslöja vår synd och därmed 'driva till Kristus', 3. Ange hur den troende skall leva. Lagen i sitt tredje bruk står alltså inte i motsättning till tron (som lagen i sitt andra bruk), utan anger att tro skall leda till helgelse. Man kan konstatera att helgelsen har en svag plats i vår kyrkotraditions teologi.

      Radera
    2. Tack för responsen Göran! Fin sammanfattning.

      Men din sista mening vill jag ändå ifrågasätta, eftersom den liknar en schablonbild som redan Paulus fick kastad efter sej (man märker särskilt i Rom. 3:8 och 6:1,15 och 7:7 hur somliga försökte utmåla honom som något slags "antinomist" eller svag i fråga om helgelsen).

      Till "vår kyrkotradition" hör väl ändå i allsin dar även Johan Arndts Sanna kristendom ("känner du Johan Arndt fast hans stjärna har blivit mattare? / han var i flera hundra år svenska folkets älsklingsförfattare?" Alf Henrikson), och Henric Schartau, som inskärpte helgelsen och tredje trosartikeln starkt, nästan intill ensidighet! Och t.o.m. den som alltför "evangelisk" betraktade Rosenius driver helgelsen oväntat starkt - inte bara med vänster hand - men plötsligt slår då kritiken om och han skälls för att vara "pietist", minsann! Se bl.a. dagbetraktelserna för 16-17 oktober http://www.corosenius.blogspot.se/2015/10/gud-har-inte-kallat-oss-till-orenlighet.html och http://www.corosenius.blogspot.se/2015/10/lagg-bort-ifran-er-den-gamla-manniskan.html

      Och den (inte utan skäl) som HYPER-evangelisk betraktade Rutström utlägger "vår kyrkotraditions teologi" härvidlag på ett sätt som åtminstone jag har svårt att betrakta som antinomistiskt eller helgelseföraktande: http://rutstromspostilla.blogspot.se/2013/10/adertonde-sondagen-efter-trefaldighet.html , jfr även hans i vida kretsar berömda psalmvers (som tyvärr aldrig nådde psalmboken):

      "Tro och älska, det är saken,
      allt på kärlek kommer an.
      Kärleken uppfyller lagen,
      tron ej annat göra kan.
      Den som tror skall salig bliva,
      den som älskar livet får.
      Gode Jesus, värdes giva
      att din kärlek om mig rår."

      I min lågkyrkliga tradition har f.ö. förmaningsordet - enligt apostoliskt föredöme - ALLTID haft sin viktiga plats som "sändningsord" vid kyrkodagar och liknande! (Jfr NT-brevens uppbyggnad!). Laestadius lämnar jag åt Tobbe Lindahl att försvara, men jag tror inte att han la mindre vikt vid helgelsen och efterföljelsen än någon av de andra.

      Detta inte sagt för att ofelbarhetsförklara "vår kyrkotraditions teologi". Men jag tror att den i princip, och sammantaget, står stark också på detta område - även om "jag har ett arv som kan förspillas" (L.S.) och även om vi med Rosenius behöver be den Herren att detta som så lätt stannar i våra huvuden också må gå oss till hjärtat. För visst vore det önskvärt att helgelsen fick en än starkare plats i vår kyrkotradition, och detta framför allt i våra liv.

      Radera
    3. Tack, för din komplettering i denna sak! Men det var ändå inte riktigt det jag åsyftade. Jag tänkte mer på teologi än förkunnelse. Jag möter 'äkta' lutheraner, som vid samtal i frågorna ständigt påpekar att allt kommer an på tro, att människans strävan är totalt meningslös. De har fastnat i lagens andra bruk. Det kallas ibland 'soft antinomianism'. Det går en linje i luthersk teologi från Luthers oförmåga att ta till sig Jakobs brev. Dessbättre får det, som du säger, inte alltid genomslag i förkunnelsen.

      Radera
    4. Ok, Göran, då förstår jag vad du åsyftade. "Det här är djupa saker", som tant Elma i Luleå brukade säga och som gör att man kanske lätt talar förbi varandra. Du menar alltså, om jag förstår dej rätt, att den trots allt ganska omfattande helgelseförkunnelsen i lutherska sammanhang är ett resultat av en "lycklig inkonsekvens"? För att nu använda ett favorituttryck hos Franz Pieper i "Kristen dogmatik", där han hoppas eller rent av påstår att många romerska katoliker i praktiken kan ha en mycket starkare och entydigare förtröstan på Frälsarens förtjänst (jfr "Klippa du som brast för mig" - "En bön i liv och död för den mest helgade av troende i världen" som Toplady kallade den) än deras teologi egentligen motiverar, liksom många reformerta enligt Pieper i praktiken genom en liknande "lycklig inkonsekvens" står oss närmare i andra frågor än deras officiella lära egentligen säger.

      Visst kan lutheraner, även "äkta" sådana, ha sina svårartade ensidigheter - eller också, i positiva fall, sina särskilda kallelser och betoningar (precis som evangelisterna eller apostlarna hade sina särskilda fokuseringar och tematiseringar!). Men den fria viljan har ju sin plats också inom "luthersk" teologi, inte minst i fråga om lagens första bruk och kallelsen på skapelseplanet (men även inom lagens tredje bruk: den av Gud i pånyttfödelsen frigjorda viljan alltså!). Och där kan väl ingen äkta lutheran säga att mänsklig strävan i största allmänhet - t.ex. efter fred och försoning med varandra - är meningslös? Inte heller är väl ens enligt "lagens andra bruk" en strävan att fullkomligt uppfylla lagen - vilket vi ju är befallda att göra! - meningslös? Med avseende på att vi annars aldrig upptäcker vår hjälplöshet (den blir ju annars bara en tom teori). Men visst finns det ett moment i en sann omvändelse, också enligt viss romersk-katolsk mysticism tror jag, där vi faktiskt får kapitulera, ge upp, se att inte ens våra bästa strävanden eller ens vår utblottelse och ödmjukhet håller måttet inför den Allseende - men vi får komma på ren och skär nåd, genom Guds förbarmande. Rakt på sak: "Alltså kommer det inte an på någon människas vilja eller strävanden utan på Guds förbarmande." Rom 9:16, se även vv.32-33. HÄR, på dess rätta plats, har Lars Thorstensson Nyberg absolut rätt i sin originella psalm om den rena nåden: http://www.friapsalmboken.blogspot.se/search/label/N%C3%A5den%20n%C3%A5den%20den%20%C3%A4r%20fri

      Radera
    5. Tillägg: Men kunde t.o.m. Thomas av Aquino vid ett tillfälle säga att han upplevde sitt skickligt utarbetade teologiska system som "halm" och kunde t.o.m. Paulus säga att "vi förstår endels", så vill jag ingalunda påstå att vår kyrkotradition och dess försök till lärosystematisering är alldeles fullkomlig. Men låt mej säga så här: Inte tror du väl att de otaliga lutherska präster och predikanter som utlagt förmaningsorden om helgelse enligt Skriftens egen klara undervisning någonsin har upplevt sej göra det på tvärs mot vår kyrkas lära och bekännelse? (Trots att deras belackare förvisso anklagat dem för "lagiskhet"). Sen kan vi gräla i all oändlighet om huruvida lagen har två, tre eller kanske fyra bruk - det är ju i huvudsak definitionsfrågor och där vill våra bekännelseskrifter precis som vad gäller antalet sakrament inte vara grälsjuka - bara vi inte blir antinomister och vägrar förkunna eller höra (och GÖRA!) vad Gud begär av oss. Såväl före som efter vår omvändelse.

      Vad gäller Jakobs brev bedrev ju Luther kanonkritik, inte bibelkritik. När han lugnat ner sej tror jag att han såg vad Jesper Svartvik skarpsinnigt anmärkt, att om man ser Jakobs brev som en "etik", inte som en evangelisationsskrift, eller om man jämför brevet med slutkapitlen med förmaningsord i t.ex. Romarbrevet (och flera andra Paulus-brev), så ser man samstämmigheten bättre. Men nog fortsatte han ha Romarbrevet som sitt favoritbrev, och det finns som sagt ord om helgelse och goda gärningar så det räcker även där! "Men var sak i sin ordning" som han skriver i det glada företal som bidrog till John Wesleys - denne helgelseförkunnares! - andliga genombrott och som fanns kvar ännu i min konfirmationsbibel 1983.

      Och nu har jag som vanligt skrivit för långt - kanske mer som försök att reda ut "min barnalära" än för att svara på din betydligt mer kortfattade och läsbara replik. Allraminst var det för att undervisa en biskop, men vi har ju också andra läsare här.

      Radera
    6. När vi så här har fått saker på sin plats har vi ingen anledning att var oense längre (om vi någonsin i grunden har varit det). Men det är nog inte så sällan, här som i andra sammanhang, att teori och praktik inte alltid går ihop.

      Med anledning av dina påminnelser om Thomas av Aquino och Paulus vill jag dock säga att jag ibland tycker att dogmatiker i alltför hög utsträckning vill få ihop allting i god ordning. Det bibliska budskapet är mer vildvuxet, ibland rent av motsägelsefullt (som t.ex. Gal. och Jak.). Och där finns insikten att vi inte vet mer än vad Gud har behagat att uppenbara, och att det mänskliga i många avseenden är för litet för att kunna gripa den gudomliga fullheten. (Den insikten får dock inte leda till tanken att vi inte förstår något alls, vilket vi ju ibland får höra.)

      Radera
  6. Katolska Kyrkan får ständigt hjälp från Paulus och Augustinus men vi saknar inte, den av världsliga furstar sponsrade, kätterske och schismatiske augustinermunken!
    Antony

    SvaraRadera
    Svar
    1. Antony, intressant att du har en annan bedömning av Martin Luther än vad påven Benedikt gav uttryck åt!

      Radera
    2. Anders Rönnblom
      Om inte Fredrik den vise tagit Martin i beskydd hade han nog blivit uppeldad. Visselblåsare har i alla tider fått problem när mäktiga intressen hotats.
      Den ursprungliga frågan som startade reformationen var den om avlaten. Här har den romerska kyrkan bara ändrat på ytan, i sin katekes hävdar man fortfarande att avlat kan distribueras och lindra plågorna i skärselden för de kristtrogna som inte var nog förberedda när de dog.
      Och i Exsurge Domine kritiseras den "schismatiske augustinermunken" bara på en punkt när det gäller hans utsagor om mässan: nämligen den att ha vill erbjuda lekmännen kalken. Men det kyrkosamfund som bannlyste honom lyckades dock efter 450 år komma fram till att han hade rätt på den punkten!
      Jag tror det är många i den romerska kyrkan som beklagar att man inte lyssnade mer på visselblåsaren den gången, istället för att kräva underkastelse och tillbakatagande av kritiken.

      Radera
    3. Så, bäste +Göran, på vilket sätt och i vilket sammanhang saknade påve Benedikt augustinermunken?
      Antony

      Radera
    4. Är det inte så att Ratzinger visar oss på en bild av "två Luther", vilket msgr Cavallin skriver om i sin bok om Benedictus XVI (s 186).
      Den ene, vilken vi då kan uppfatta som "justus" är den Luther som är inlemmad i traditionen och den katolska tron trots all kritik mot medeltida och i synnerhet senmedeltida förfall och missbruk. Den "andre Luther "peccator" är då den revolutionäre eller skall vi säga "liberale och progressive" som driver ett totalt uppbrott från denna tradition. Ratzinger skriver själv: On the other hand, Luther also created a theological and polemical opus of revolutionary radicality that he by no means retracted in his political dealings with the princes and in his stand against the leftist within the Reformation (s 103 f i Church Ecumenism & Politics)

      Radera
    5. Anders Rönnblom
      Detta är en mycket intressant beskrivning. Eftersom ledningen för den romerska kyrkan fattade sina avgörande och definitiva beslut redan 1520 så skedde det under det som ovan beskrivs som "justus-perioden". Luthers avfall ska således ha skett EFTER bannlysningen! En rimlig slutsats är att det visselblåsande som föregick domen är det som i ett kyrkohistoriskt och ekumeniskt perspektiv är det som ska diskuteras.
      Detta ligger mycket nära en evangelisk-katolsk förståelse av Kyrkans väg genom historien.

      Radera
    6. Det råder knappast någon tvivel på omfattningen av kättaren Luthers heresier!
      Antony

      http://rorate-caeli.blogspot.com/2011/10/accomplishments-of-martin-luther-prince.html
      http://rorate-caeli.blogspot.com/2011/10/accomplishments-of-martin-luther-prince_15.html
      http://www.ewtn.com/library/papaldoc/l10exdom.htm

      Radera
  7. Bloggardag,

    -Trosskifte, religionsskifte, kyrka utan tro, etc, etc, lyder det ständigt upprepade omdömet om - underkännandet av - Svenska kyrkan.

    Låt mig då, med risk för att upprepa mig, återigen ställa frågan varför bloggaren vill tillhöra ledningen för en kyrka, vilken uppenbarligen enligt honom ej är kristen?

    En rak och ärlig fråga kräver ett rakt och ärligt svar. Situationen är ju smått absurd: en ledande kyrkoperson underkänner kapitalt sin kyrka, dömer ut den efter noter. Och doakören sjunger samma toner - efter exakt samma noter. Visst är det snudd på parodi?

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dike: Tankefiguren "underkänna" bidrar bara till att öka hettan utan att bidra till upplysningen. Om man säger att mormor är sjuk, att Syrien är i spillror, och att Albanien är korrupt-så innebär dessa utsagor inget underkännande av vare sig mormor, Syrien eller Albanien! fm

      Radera
  8. Jag tror din fråga är besvarad tidigare men jag försvarar det som är Svenska kyrkan kata pneuma men kan inte försvara det som är Svenska kyrkan kata sarka. Jag kan återkomma till denna situation som inte är något egenartat i mig. Men jag fick ett uppslag av en lärd vän denna förmiddag och vill tänka ett par varv. Det kommer nog en bloggpost om ett tag. Håll utkik.

    SvaraRadera
  9. Ang påven och ofelbarhetsläran så är väl en av orsakerna att han kan anses felfri det att han är ogift. Ingen har sagt åt honom vilka fel han har. :)
    En gift.

    SvaraRadera
  10. Om man inte lyckas få rimlig proportion på reformationen och dess följder (tex de surdegar av missinformation och propaganda som dyker upp också här) så kommer Svenska kyrkan, eller vad som blir kvar av den, att präglas av fortsatt instabilitet och identitetskris. fm

    SvaraRadera
  11. BloggarDag och Anonym,

    Vi kan lämna en krasslig mormor med förhoppningen att hon skall tillfriskna och koncentrera oss på min fråga. Försöket att med bloggarens båda begrepp dela Svenska är inget svar alls; det är en genomskinlig taktisk glidning för att - är jag övertygad om - utöva konststycket att sitta på två stolar samtidigt: vara kvar i kyrkans ledning med dess fördelar och samtidigt i fritt spelrum med dirigentpinnen vädra högkyrklighetens missnöje med samma kyrka.

    Frågan är bara hur länge man förmår sitta på två stolar.
    För övrigt har kyrkan ett tydligt mål: missionsbefallningens. Jag måste upplysa bloggaren och Anonym om att Svenska kyrkan är en kristen kyrka, som är en del av den världsvida (kristna) kyrkan och där Trosbekännelsen står i centrum.

    Om ni ett ögonblick försöker förneka eller problematisera detta tydliga mål för Svenska kyrkan, håller ni er inte till sanningen.
    Begrips?

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ett problem för BOD är, eller borde vara, att majoriteten av svenska kyrkans medlemmar inte är kristna. De lever inte i sitt dop. De tror inte på den Gud som trosbekännelsen talar om. De ber inte regelbundet, går i gudstjänst eller läser bibeln. I sitt vardagsliv frågar de inte vad Gud vill.
      Dessa människor är de som skall ha beslutsrätten genom val i sv k enligt BODs modell. Skaver det inte?
      En annan tanke: Jag är inte övertygad om att bloggaren ser det som en förmån att vara kvar i "svenska kyrkans ledning", utan snarare som en uppgift som lagts på honom (obs passivum).
      en Björn i Kyrkan

      Radera
  12. F D Alphadeltagaren22 oktober 2015 kl. 17:06

    BENGT OLOF DIKE
    Missionsbefallningen? Ligger inte den på listan över allt som ska ligga nere medan församlingarna arbetar med flyktingar? När sedan äldre församlingsmedlemmar inte vågar dyka upp på söndagsmässan för att de dåliga hjärtklaffarna inte klarat av veckans plikter med tiggare och flyktingar då har vi eliminerat den gruppen också.

    Det är ingen idé du kallar mig högkyrklig igen för jag vet inte ens vad det betyder. Men jag ser vad jag ser. Och om du tycker jag verkar tjurig så är det för att jag försökt få bli exponerad för kristendom ett tag nu, men det är stört omöjligt. Ta det inte personligt.

    SvaraRadera
  13. Tanken om återförening är en illusion. Sedan medeltiden är Roms självförståelse bestämd av att åter bevisa sig vara den enda möjliga kyrkan i världen. Det värsta är att de finansiella realiteterna kommer att påverka. Svenska kyrkans kapital står sig slätt mot det romerska. Realiteten är att dagens Rom gör anspråk på att vara världens enda riktiga kyrka, nu också i de flesta svenska städer. Ett framsteg? När sekulariseringstrycket var som störst var det Rom som stödde Berget och många svenskkyrkliga präster. Nu tackar man för den hjälpen men inser inte att man omintetgör det mesta av arbetet som gjorts. Svenska kyrkan har länge närt Rom med flera ess. Nu ska nya romerska präster fostras av samma modernism som tömt och tömmer SvK. SvKs enda och stora styrka är kraften i bekännelsen (CAs). Det kan hända att den föder nya herdar.
    Om/när SvK krymper till en jämförbart stor evangelisk-luthersk kyrka så är kyrkosplittringen realitet också på våra gator. Den enda intressanta frågan är om SvK pånytt skulle ta sin egen identitet på allvar. Läs Augustana och fascineras.an.

    SvaraRadera
  14. en Björn i kyrkan och f d Alphadeltagaren.

    -Medan bloggaren själv undviker att kommentera mitt konstaterande om cirkusnumret att vrida sig på två stolar, träder den förstnämnde in som en försvarsadvokat.

    Men advokatyren är dålig; ingen "uppgift" har lagts på bloggaren. Denne har villigt och glatt ställt upp i de öppna och fria val, som är den kyrkas demokratinerv, som samme bloggare och - ej minst - hans alltid lika trogna teologiskt helt fastlåsta vapendragare med jämna mellanrum fördömer å det bestämdaste.

    Björnens i kyrkan kommentar i övrigt belyser just detta: anklagelsen mot de demokratiskt valda för att inte vara starka i tron, för att inte ofta nog besöka gudstjänster och mässor och därigenom - enligt signaturen - förverka sin rätt att vara beslutsfattare.

    -Detta är en lika märklig som farlig demokratisyn; man skall alltså vara "kvalificerad" för att få vara med och bestämma! Hur många gudstjänstbesök i månaden räcker? Två, tre, fyra eller fler? Hur skall beslutsfattarna utses? Genom att prästen varje söndag med penna och anteckningsblock prickar av namn och antal besök samt gör en "bedömning" av dem?
    Eller på annat sätt?

    I en demokratisk kyrka, bäste hr signatur, väger alla väljare lika mycket. Ingen är förmer än den andre. Inga trösklar som välkomnar den ene men stänger ute den andra finns i den demokratiska kyrkan. I denna kyrka är vi alltså alla smålänningar, som det gamla uttrycket från bloggarens hemlandskap lyder.
    Ingen elitkyrka, ingen överhetskyrka men en sann och öppen folkkyrka. Till gagn för alla - hög och låg, bloggare och icke-bloggare!

    Fördöm därför inte den kyrkan, ty den som gör detta fördömer då demokratins signum, öppenheten och allas samma värde.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera