Underrättelsematerial: Berget

Det var Stiftsgårdens styrelse som den 29 juni 1974 beslöt att Västerås stifts retreatgård skulle vara en självständig stiftelse. Stiftsgården var f ö också en stiftelse, för detta var på den goda statskyrkliga tiden när allt egentligt kyrkligt arbete kunde kallas "frivilligt". Det betyder att det inte var reglerat i lag.

Ändamålsparagrafen ändrades inte: "Stiftelsens ändamål är att bedriva kyrklig retreatverksamhet och att även i övrigt verka för andlig förnyelse och fördjupning.
Stiftelsens ändamål skall förverkligas framför allt genom att stiftelsen erbjuder grupper och enskilda en tyst miljö för meditation, gudstjänst, själavård och vila samt genom utbildning av retreatledare. "(§1)

Den som är intresserad av dessa syften kan begära att registreras som vän av stiftelsen och kallas årligen till en informations- och inspirationsdag i Rättvik. Då väljs också, och nu läser vi stadgarna som gäller från den 9 mars 2004, styrelsen av stiftelsens vänner. Hälften av styrelseplatserna ska väljas 2016. Nästa halva 2017. Ni förstår principen och stiftsadjunktens rekryteringsiver. Den självständiga stiftelsen ska tas över.

Varför ville stiftsgårdens styrelse att S:t Davidsgården skulle vara självständig?
Den kompetenta gissningen är att verksamheten på Berget nu stod på egna ben. Självständigheten var både självklar och praktisk.

Vad menas med "kyrklig verksamhet"?
Antingen kan begreppet uppfattas så, att det kyrkliga inte är konfessionellt eller så, att det är just det det är - det svenskkyrkliga är det kyrkliga.
Jag satsar en liten slant på att det senare alternativet är det korrekta. Men det betyder inte självklart att stiftelsen uppfattar sig som en del av Svenska kyrkans statskyrkosystem med politisk kontroll över biskopsutnämningar och annat. Friheten markeras. Det är i andligt avseende verksamheten är kyrklig på det sätt Svenska kyrkan också kunde uppfattas: ekumenisk, kulturöppen, självmedveten.

Vi talar om en annan tid, en tid med tidskriften Vår Lösen, sammanställningen Social Debatt, bokutgivning med normalupplagor på 2000 teologiska böcker och understundom också 20 000. Det var en tid när de stora tidningarna hölls med kyrkoreportrar,  Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan samt en del allmänreportrar på mer lokala blad med kyrkobevakning som särskilt uppdrag; Smålandsposten t ex. Det var en tid när kultursidorna hölls med medarbetare av typ Olov Hartman och Gunnar Hillerdal och Gustaf Wingren skrev upphetsa(n)de drapor i Sydsvenskan. Man kan tycka att Expressens kyrkojournalistik var kritisk med artiklar under vinjetten "Frid på jorden" och ett ljus - men kyrkofrågorna bevakades. Det var, kort sagt, en annan tid. Och de cyniska unga prästerna kunde säga: "Låt dom skriva, bara dom skriver!" Det hade de cyniska unga prästerna lärt sig någonstans, och rätt hade de.

Att Stiftelsen Berget, som den nu hette, självständigt kunde forma framtid var en inte orimlig tanke. Stiftelsen syftade till något som behövdes och skulle komma att behövas och uppbackningen var i många församlingar i Västerås stift självklar. Det var lite av prestige över stiftet att S:t Davidsgården fanns. Jag undrar bara när frågan om kvinnliga präster blev knepig.

Att S:t Davidsgården - liksom Stiftsgården - varit hårt ansatt och misstänkliggjord av de som kallades folkkyrkoanhängare, Arndt Johansson m fl, visste alla. Det kyrkliga kunde misstänkas för att inte vara folkkyrkligt. Det folkkyrkliga var det demokratiskt folkkyrkliga - med spets inte bara mot "högkyrkligheten" utan också mot Gustaf Wingren och hans sort. Drevs inte tanken redan på 1960-talet att S:t Davidsgården inte var pålitlig i ämbetsfrågan och frågan om kyrkans demokratisering? Men det var långt senare som Helene Egnell drog igång en Facebook-kampanj med krav på att kvinnliga präster skulle celebrera på gården. Peder Bergqvist skulle pressas till eftergifter. Vad kunde biskopen göra då? Kampanjen syftade till att införa normalordningen och det kan ingen biskop säga nej till. Inte ens en biskop som ogillar kampanjen. Fällan slår igen. Och det är bara destruktivt.

Svenska kyrkan skördar vad som såtts när hon styrts in på främmande spår. Märk passivformerna - för de är nog viktiga. Så blir det som det blir.

Vi skulle med större allvar tala om det trosskifte som försiggår i Svenska kyrkan. Religionsskifte är det nog eller den logiska konsekvensen av det som hände år 1958. Biskop Anders Nygren såg främmande spår, gnostikers och svärmandars. Lägg detta raster på den tro som förkunnas och se om det inte ger utslag. Var tittar man då? På detaljerna. Där görs de små men nödvändiga justeringarna för att ett annat evangelium ska  förkunnas.
Själv stavar jag på Galaterbrevet, särskilt Gal 1:6-9.

Är inte vår vän Frasse vårt hopp då? Petrusämbetet! Men, som de begåvade påpekat, också Petrus kan ta miste. Gal 2:11-14. Rom behöver linjen Paulus - Augustinus - (augustinermunken) Luther som en påminnelse, tror jag. Denna insikt bjuder jag på.

Vilken är då utmaningen?
Det ekumeniska arbetet. Vi talar om kyrkogemenskap, inte om enskilda konversioner. Och vi som aldrig varit protestanter (frikyrkliga/reformerta) har ett särskilt ansvar att på nytt visa Svenska kyrkans egentliga potential som brokyrka.
Egentliga? Ja, i en kyrka där mycken oegentlighet förekommer.