fredag 27 november 2015

Känslopjunk, utkast till en avhandling

Det är inte alltid lätt att komma på avhandlingsämnen som resulterar i kioskvältande avhandlingar, men nu har jag ett uppslag. En avhandling om Känslopjunk. Vi talar om det i många liberalteologiska och kyrkliga bakom- eller underliggande stämningsläge som styr teologi och kyrkoliv. Det handlar om sentimentalitet och subjektivism och detta sammantaget blir känslojunk. Avhandlingens undertitel skulle kunna vara "Sentimentalitet och subjektivism i symbios för en kreativ teologi och teopraxis." Man är väl inte docent inte för inte.

Nu är frågan inom vilken klassisk teologisk disciplin avhandlingen ska skrivas.
Religionspsykologi är möjlig - men då kan fenomenet hanteras som något i marginalen. Något pyskologiskt, som min gudmor skulle sagt. I marginalen är det inte. Snarast ett centralt tema.
Systematisk teologi är bättre. Vi är ju ute efter ett grundmotiv i det teologiska. En slags idéhistorisk genomgång av känslopjunk från Skriften via kyrkofäderna till Luther och KG Hammar - hur vore det?
Kyrkovetenskap skulle fungera. Då läggs vikten vid hur detta grundmotiv får ett genomslag i nuet. Känslopjunk som kyrkolivets drivkraft, alltså.
Kyrkohistoria är kunskap på avskrivning annars hade man utan vidare kunnat undersöka sentimentalitet och subjektivism från Rydberg, fram över Ignell och Lydia Wahlström till Harald Hallén och låta KG Hammar kröna framställningen också här. Det hade kunnat bli en riktigt tårdrypande framställning. Inte bara KG hade gråtit, kan jag lova. Det gör han annars gärna. Så utövar han makt.

Låt oss trots spännande alternativa angreppssätt stanna för ett kyrkovetenskapligt angreppssätt.
Här struntar jag nu i den systematiska genomgång som likväl bör finnas med i avhandlingens bakgrundsteckning. Liberalteologin är programmatiskt sentimental. Den har förlorat den stabila tron på Kyrkans samlade erfarenhet, på tanken om Guds Ords primat och tanken på trons materialitet. Den ägnar sig åt akrobatik på högre höjder med friskare och tunnare luft. Den tumlar runt i en idévärld, som på sitt besynnerliga sätt blir en spegling av samtiden. Det kan bli ett spänstigt och utblickande inledande avsnitt efter det att metod och material presenterats och tacket till mig, som gett uppslaget, förstås mångordigt och generöst, utbretts i inledningen.

Nu till det kyrkovetenskapligt hårda.
Hur avtecknar sig känslopjunket i kyrkolivet? Vilka uttryck tar det sig?
Låt oss välja några bärande exempel.

Kvinnliga präster och nattvardselement, föreslår jag. Jag övervägde också exemplet med enkönade vigslar. Där är problemet att ingen, säger ingen, i det kyrkliga egentligen talade för detta. Tvärtom var det just detta Svenska kyrkan inte skulle ha, när beslutet i stället styrde in på partnerskapsvälsignelse. Fotbytet skedde i en direktsänd lördagsintervju, där Anders Wejryd plötsligt begrep att det enda som dög var en riktig vigsel och inte ännu en kompromiss utifrån partnerskapsvälsignelse. Det blev till att kalla in Kyrkostyrelsens au till telefonsammanträde för att effektuera vad statsmakterna ville ha. Frågan om den enkönade vigseln faller därmed något utanför, som något utifrån kommande. Därför renodlar avhandlingen två teman: kvinnliga präster och nattvardselement. Båda fenomenen förstås under kategorin känslopjunk.

Kvinnor som präster först. Det moderliga är det bärande. Vi såg vart det ledde i Elise Nilssons apologi för dödandet av värnlösa i det nyligen timade kyrkomötet. Så moderligt gömmer döden oss. Förr i världen kunde de illasinnade muttra att också snygga kvinnliga präster blir tanter, men det var inget argument. Det sentimentala står också ut med tanter. Det är vackert med en moderskult och därför fotograferas gärna dop i Svenska kyrkan med kvinnliga präster.

Till det sentimentala känslpjunket hör det a-intellektuella. Saken gäller att halva mänskligheten inte får ställas utanför prästämbetet. Den besvärande omständigheten att samtliga män inte prästvigs, kan vi bortse från för ögonblicket. Men för att vara sentimental behövs ingen annan intelligens än den emotionella, EQ. Tanken att pröva kallelser i sak mot bakgrund i Kyrkans Heliga Skrift och i Kyrkans beprövade erfarenhet är så befängd, att den saklöst kan läggas åsido. Likaså tanken att försöka beskriva vad prästämbetet efter Herrens vilja faktiskt är. Faktiskt? Själva tanken på fakticitet i det teologiska blir i det sentimentala en absurditet. Vi skapar själva det faktiska.

Till det sentimentala hör nog också en folk-tanke, som hämtat sin djupaste inspiratuon hos den tyske skalden och filosofen Herder. Folkets röst är Guds röst. Om 97-99% av folket vill ha kvinnliga präster, får Kyrkans Herre vara så vänlig att inse realiteterna, annars kommer det inte in några pengar. Hur skulle det gå då? Frälsaren kan väl inte skicka folk att hämta pengar ur fiskmunnar hur mycket som helst? Skulle biskoparna ägna sig åt detta, hann de knappast resa till klimatkonferens i Paris.

Vi går över till frågan om nattvardselementen.
Tanken att Gud sänder sin Helige Ande som uppehåller Kyrkan tiderna igenom har ingen framträdande roll i känslopjunket. Traditionen blir en boja och i något som tros vara reformatoriskt genomförs det reformistiska. Kyrkan ändras ständigt och i denna förändring ligger det gudomliga.

Förändringen styrs i det reformistiska av känslan. Skulle Herrens närvaro göras beroende av gluten och procenttal? Bort det! Gud är större än så och ägnar sig inte åt teologers futtigheter. Gud bryr sig särskilt om alla alkoholister och glutenintoleranta och vill inte komma och vålla besvär. Att påven i Rom har avgjort att bara vete duger för oblatbak är ett brott mot sentimentalitetsprincipen och kan därmed lugnt avvisas. Ekumenik är en ad hoc-hållning, vilket betyder att det ekumeniska används när det känns bra så. Några sakargument, som att frågan om nattvardselementen handlar om hur det är  och inte hur det känns, behöver aldrig levereras. Det känns inte rätt att tänka så om nattvardselementen om någon med allergi skulle bli ledsen.

Den som bråkar visar sig därmed vara okänslig. Quod erat demonstrandum. Därför är begreppet "kärlekslös" en användbar kategori och viktigt blir förstås att definiera vilka som är de kärlekslösa som ur usla brunnar ösa (ett julklappsrim känns det som!) Sedan lång tid är detta en avgränsad kategori präster. De kallas så. Kärlekslösa. Lekfolk räknas inte. Det är också ett besked. Det finns kristna som inte ens är värda att bekämpa. Så efterblivna är de.

Samtidigt bekymras folk på olika nivåer av utträdessiffrorna.
Känslopjunk kanske folk inte är beredda att betala hur mycket som helst för? Egendomsnämndens ordförande, en högst sympatisk man född 1944, menade vid stiftsfullmäktigesammanträdet i förrgår att dessa utträden måste vi göra allt för att förhindra. Jag hade inte hjärta att påpeka att en god del av utträdena beror på att sådana som han och jag kommer att utträda. Ofrivilligt, kanske. Genom döden.
Hur vill Egendomsnämnden ta initiativ för att förhindra detta? Man vill gärna veta. Av diskretionsskäl frågade jag inte.

Men nu kom jag bortom ämnet.
Det säger ett: så engagerande är avhandlingsarbete.
Om någon menar sig inte ha tid och lust för avhandlingsarbete kanske den närmaste tiden i det kyrkliga likväl skulle vara av intresse att analysera utifrån det bärande begreppet känslopjunk. Se om du hittar några utslag av fenomenet - i en kyrka nära dig, som det heter.


27 kommentarer:

  1. Var inte Gustaf Wingren också duktig på att fälla tårar även i debatter? Skulle man kunna tänka sig följande avhandlingsämne? "Se upp för tårarna, en fenomenologisk studie av postmodern protestantism med särskild hänsyn till svensk kontext. Ett mer spännande ämne torde kanske vara "Den tro som övervintrar i världen, en diakron och synkron studie av svensk högkyrklighet". Kanske kunde man även tänka sig följande ämne "Credo, vår gemensamma Tro, en komparativ studie av Gustaf Wingren och Folke T Olofssons framställning av den Kristna Tron.

    SvaraRadera
  2. Ett alternativ till under titel: Känslopjunk - en studie i maktutövning i Svenska Kyrkan.
    TR

    SvaraRadera
  3. Den här gången gör DS en djupare analys vad språkbruket anspelar. Hans tonfall är spydigt .Det gör att den riktig goda iden, att diskutera om, att i vilken mån kyrkans folk är eller borde vara inifrån styrt kontra utifrån auktoriteter styrt, förlöjligas till förmån att vara auktoritetsstyrt.

    Den andliga kampen genom kyrkohistorian gäller ju det dynamiska förhållandet om individens desperata strävan, utifrån sitt subjektivitet, att motsvara skriftens och traditionens ideal. Kamp , vilken subjektet ständigt förlorar, tills han underkastar sig under den gudomliga nåden.

    Liberala försöker att fly ifrån den stränga lagen, vilket avslöjar deras syndighet genom att förklara skriften och traditionen ogiltig. Dom autoritära försöker på samma sätt bortse det sentimentala .Alltså dom vill inte veta om det ostyrt känsloliv, som kommer med sina egna krav på individen. Istället blir dom autoritära överintelektualiserande och aggressiva mot allt sentimentalt.

    Den historiska kampen mellan hierarkin och folket pågår men omvänd ordning. Nu är det hierarkin som försöker blidga folket med sentimentalitet och blir slarviga med det normgivande skriften och traditionen. Men dom autoritära bevarare är inte bättre i sitt oförståelse om dom subjektiva andliga behov.

    SvaraRadera
  4. Tänk att det kan kännas så bra att döda 37000 värnlösa ofödda barn i Sverige.
    Eutanasi känns bra det med, får då får individen bestämma.

    Rent kyrkohistoriskt kändes det bra att gå martyrdöden till mötes, men det berodde nog inte på att martyrerna tro grundades på känslopjunk.

    Jag som trodde att det där med salt och ljus handlade om att våga vara annorlunda än omgivande samhälle och visa på Guds vägar.
    Vilket får mig att undra vilka kyrkor som infört könsneutrala äktenskap INNAN det omgivande samhället infört det?

    Kappvändarteologin historia och nutid kan vara en lika intressant avhandling som känslopjunk.

    SvaraRadera
  5. BloggarDag,

    -Ironi över att vår kyrka, i likhet med många andra kyrkor i världen, har tagit bort hindren för kvinnor att bli präster är INTE på sin plats. Detta av flera orsaker. Här är ett par:
    -Kyrkornas teologiska expertis har slagit fast möjligheten för dem.

    -En kyrka som inte har stöd av fler än två eller tre procent av folket har ingen framtid. Då blir kyrkan en udda, helt marginaliserad, faktor i samhället som ingen lyssnar på men desto fler är förargade över. Vill en präst, exempelvis bloggaren, predika i en tom kyrka utan besökare?

    -Den som i dag fortfarande hävdar att kyrkan i vårt land skall stoppa kvinnor från att bli präster måste förklara varför hans teologiska tolkning är bättre än vår kyrkas läronämnds och andra kyrkors slutsatser.
    Det är i varje fall tur att vår högkyrklighet inte har föreslagit att kvinnor också skall vara uteslutna från att kandidera i KM- och andra kyrkliga val.
    Å andra sidan vill högkyrkligheten helst inte ha folkvalda beslutsfattare i kyrkan.

    Slutligen passar sig heller inte ett ögonblick sarkasmerna över att egendomsnämndens ordförande i Växjö vill göra alltså för att stoppa utträdena ur kyrkan.

    Som jag alltid har sagt: varje utträde är en förlust för kyrkan.
    Vi behöver och måste ha en folkkyrka för folket, förankrad i folket, styrd av folket och mitt i folket!

    Eller kan någon föreslå något annat alternativ för kyrkan?

    BENGT OLOF DIKE


    SvaraRadera
    Svar
    1. Vän av majoriteter kan ju fundera på hur majoriteten av de kristna kyrkorna och deras "läronämnder" ser på kvinnor som präster.
      "...vår kyrkas läronämnds och andra kyrkors slutsatser." är i detta fall i klar minoritet bland kyrkor som håller sig med ett prästämbete. Så om majoriteten alltid har rätt måste sutsatsen bli en annan än att "gå före".
      Även arianskt inspirerade teologer tyckte att de hade rätt, oavsett om de var i majoritet eller inte.

      Att det endast är runt en procent av Sveriges befolkning som går till gudstjänst i SvK på söndagarna, visar väl inte på att den nuvarande ordningen varit något framgångsrecept eller?

      Det är en ganska likartad nivå som kyrkorna i många andra länder, men de kyrkor som har högre närvaro än så av befolkning på gudstjänsterna kanske har mindre känslopjunkigt budskap också.

      Därmed inte sagt att jag skulle vara mot kvinnliga präster, men några vettiga teologiska argument för den åsikten väntar jag ivrigt på ska presenteras. SvK har hittills vara lyckats kläcka ur sig ordningsargument.

      Radera
    2. Vad sägs om en folkkyrka mitt i folket, förankrad i och styrd av Guds ord i Bibel och tradition.?

      LG

      Radera
    3. Ja, det vet vi ju alla att romersk-katolska kyrkan är en "udda, helt marginaliserad, faktor i samhället". (?)

      Radera
    4. Hear, Hear....!!

      Radera
    5. Att folk firar gudstjänst spelar väl ingen roll, huvudsaken är att de betalar sin kyrkoavgift!

      Radera
    6. Med tanke på att de teologiska argumenten för brukar vara ganska få, och väldigt dåliga. Däremot brukar hoten mot de som inte samtycker vara väldigt utbroderade.
      Vad gäller besöksfrekvensen så har jag inte upplevt tomma kyrkor där präster med tveksamheter i ämbetsfrågan tjänstgjort. Men jag har sett hur det gapat rätt tomt när kvinnliga kontraktsprostar och andra gör entré. Bara som en upplysning, vet inte hur det är i Norrköping.
      Sant är att varje utträde är en förlust, men därmed inte sagt att det kanske är bäst att så sker. Varför ska människor vara med i en kyrka vars tro de inte delar och vars liv de inte lever eller ens vill leva?! Om man inte tror att Jesus lever har jag full förståelse för att man inte vill backa upp hans kyrka! Men värre är det när folkkyrkans vänner mobbar folk till den grad att de går ur kyrkan p g a det. Det är ett riktigt nederlag det!!

      Radera
    7. En kyrka som går mitt i ledet och enbart upprepar det som majoriteten ändå säger har mindre möjlighet att göra skillnad än en ensam person som vittnar om den levande Herren. En kyrka som håller sig till sin Herre mot folkmajoritetens (eller landsstyrets) villfarelser kan förändra världen.
      /Mikael

      Radera
    8. Håller med Anonym 15:01 angående besöksfrekvensen. Kan det bero på att det finns något förtroendeingivande i präster som tar så allvarligt på sin uppgift att de trots konsekvenserna gör det de uppfattar som rätt - eller är det helt enkelt den Helige Ande som är verksam där han får komma till?

      Radera
    9. Fd Alphadeltagaren28 november 2015 kl. 00:19

      Det är väl snarare så att varje människa som letar efter Gud och inte hittar någonstans att möta Honom på är en förlust. Det är inte samma sak som att begära utträde ur en anpassningsbenägen politisk korrekt välgörenhetsmyndighet. Vill du hjälpa min själ, eller vill du ha mina pengar?

      Radera
  6. Upplever att det här blir väldigt fint, alltså. Många känner för det här...
    :) fm

    SvaraRadera
  7. Trender brukar slå igenom inte bara inom ett fält utan alla i ett samhälle. Vad sägs om känslopjunket i politiken? Se upp för tårarna som sagt.

    SvaraRadera
  8. Bloggardag. "Tanken att pröva kallelser i sak mot bakgrund i Kyrkans Heliga Skrift och i Kyrkans beprövade erfarenhet är så befängd, att den saklöst kan läggas åsido."

    Jag vet att det här är ingen frågelåda men jag undrar ändå när kyrkan slutade pröva erfarenheter? Kan någon ge ett årtal? Människor gör ju nya erfarenheter hela tiden men sådana som har kommit efter deadline för inlämning räknas ju inte med. Det finns många kvinnliga präster som har erfarenheter av att vara just kvinnlig präst. Sådana erfarenheter finns inte i kyrkans erfarenhetssamling, för där finns bara erfarenheter som gjorts av män för länge sedan och som är tillräckligt lika varandra.
    Vilken tur att vetenskapen inte fungerar på samma sätt.

    En anonym en

    SvaraRadera
    Svar
    1. "En anonym en" kan nog ta reda på sådant själv: men behöver kanske hjälp med tankesprången. Det är skillnad på att göra erfarenheter och att göra sig av med erfarenheter. Den stora Erfarenheten, som är grunden i allt vad kyrka heter, är att Gud själv har visat sig för oss och har gett oss evigt liv genom att bli en av oss. Den erfarenheten, och det som sammanhänger med den, är inte reviderbart eller modifierbart, därför att Gud, till skillnad från oss, inte förändras.
      När det kom förslag på kristendomens omgörande och förbättring av olika slag, brukade professor Segelberg säga: "Det är bara att dö för våra synders skull och uppstå från de döda för vår rättfärdighets skull, så ska vi sedan med intresse höra vad som föreslås!"

      Radera
    2. En totalt stendum fråga från icke Akademikernas fan-club; "-Hur vet du det?"

      Radera
  9. Man kan också fråga sig vad framlyftandet av diakoner av svenskkyrklig modell gör med teologi och doxologi.

    SvaraRadera
  10. "-En kyrka som inte har stöd av fler än två eller tre procent av folket har ingen framtid." skriver Bent Olof Dike. Bortsett från att Svenska kyrkan har ungefär de procenttalen -hur vet Dike detta? Dike kan nog inte veta inte det. Det finns nämligen rikligt med kyrkor och samfund som har lägre andelar aktiva av sina nominella medlemmar, som lever och klarar sig. En typisk folkkyrka som den Armeniska Apostoliska Kyrkan t.ex.. Och det finns många fler. De har det gemensamt att de har en fast tradition och inte ändrar allting hela tiden för att hänga med i tidsandan. Det har funnits sådana också. De upphör att finnas till. Så långt har Bengt Olof Dike rätt. fm

    SvaraRadera
  11. En läsövning för BOD och hans meningsfränder: http://www.svensktidskrift.se/dunbolsterteologi-och-vanstervridning/
    Paul

    SvaraRadera
  12. Vilka dumheter om folkkyrkan!!!

    -Folkkyrkan "mobbar" ut människor, heter det på fullt allvar i ett par kommentarer ovan. Därför blir det färre och färre i gudstjänsterna.
    Varför sprids slika dumheter? Jo möjligen därför att det hos avsändarna finns ett obegripligt motstånd, på gränsen till oförsonligt hat, vilket i sin tur är grundat på att deras specifika teologiska åsikter inte fullt ut bejakas av kyrkan. Därför blir kyrkan ett formligt hatobjekt om vilket man uppenbarligen får säga vad som helst.
    Det är en obehaglig intolerant attityd, som bör vara kyrkliga företrädare främmande men som här blommar ut som maskrosor och tistlar på våren.

    Vad gäller +Görans erinran om katolska kyrkans ställning upplyses han vänligen om att Sverige faktiskt inte är ett katolskt land. Frågan blir nu logisk till honom:
    -Är +Görans åsikt att Sverige skall bli katolskt och kyrkan därmed inte längre skall kunna välkomna kvinnliga präster?

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bengt Olofs tankar påminner mig, som någon gång tidigare, om dalmasen som önskade sig en jordglob med bara Dalarna på.

      Radera
  13. Så tydligt Dike uttrycker sig: vi behöver och måste ha en folkkyrka STYRD av folket. Skrämmande och avslöjande!

    SvaraRadera
  14. Fd Alphadeltagaren28 november 2015 kl. 21:23

    Jag vill inte knäfalla för Staten allsmäktig imorgon söndag. Eller någon annan dag.

    SvaraRadera
  15. +Göran och Perax.

    -Det var inte alls svar på min enkla fråga, Göran! Har Du inget svar, eller vågar Du inte låta oss ta del av det?

    Till Perax, som inte vill att den kyrkliga organisationen skall styras av valda företrädare för folket - han förfasas över detta - är också en fråga logisk:
    -Vem eller vilka skall då styra den kyrkliga organisationen?

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera