söndag 15 november 2015

Till biskop Evas försvar!

Nu släpper jag Paris för stunden. Det är en stad jag gillar. En gång satt jag med en mycket liten 1686 och en något större bok på en servering. På gatan stannade en buss och folk vällde ut. Då hör jag ett gäng ropa: "Kunde man inte ge sig fan på att den förste vi ska träffa i Paris är Dag Sandahl!"  Jag förklarade med ett leende att det kunde man... Kalmarbor, sålunda.
Nu är fadderbarnet liksom min gamla konfirmand helbrägda. Men frågan hur man drar skiljelinjen mellan islamist och islam liksom frågan om hanterandet av hela Mellanöstern, inte minst Sykes - Picot för 100 år sedan, lever. Jag ägnar mig åt mindre stridigheter nu.

Det kan tyckas vara lite orättvist att Eva Brunne ska dras runt, världen över, för att hon kunde tänka sig ta bort korset i Sjömanskyrkans kapell och sätta dit en markör för riktningen till Mekka. Hon är väl inte ensam om att tänka så? I en av kyrkorna i London hängdes lakan över de kyrkliga symbolerna för att muslimer skulle känna sig bekväma med rummet, när man hade multireligiös gudstjänst. Må vara att personer bär idéer, men det betyder inte att det bara ska handla om personer utan just om idéer, det sammanhang där idéproduktionen sker och de mekanismer som gjort att en person valts till biskop, t ex. Naturligtvis är personer viktiga, men det är intressena också. I någons intresse förs idéer fram på de högre höjderna och i någons intresse förs personer till högre höjder. Biskop Eva är inte ett isolat.

Hennes miljö var en gång KRISS.
Det var den organisation som kommit till med stora paroller som den kristna studentrörelsen. Världens kristna studenter skulle samlas. Här är en viktig insats i det ekumeniska och för missionen. Konferenser för dem som skulle in i kyrkoliv och samhällsliv i olika länder skulle kristna världen "i vår generation", som det hette (Mott).
I Lund och Uppsala fanns ett livaktigt studentarbete och  studentförbundet KSF samlade studenter. Manfred Björkquist hade varit en i rörelsen och trodde nog livet ut att detta  förbund var en viktig kraft. Det blev ekumeniskt, KRISS, "togs om hand" av en liten grupp och lyckades inte längre samla studenter.
Eva Brunnes första merit som generalsekreterare var att hantera en rörelse som allt mindre kom i rörelse, som tappade medlemmar och blev en närmast sekterisk obetydlighet.
Problemet är kanske nu, att själva modellen för hur en rörelse som folk inte vill vara med i ska drivas, är en modell för Svenska kyrkan i stort.
Den lilla KRISS-gruppen har fått ett betydande genomslag i den kyrkliga apparaten, som biskopar och tjänstemän. De har hjälpt varandra fram, förstås. Och de har hjälpts fram. Det har skett mot den mörka bakgrund som kunnat tecknas av högkyrkliga, hatiska bakåtsträvare, som varit ute efter att ta makten och driva folk från Svenska kyrkan.
Mot den bakgrunden kan också det jämngrå se ljust ut.

Eva fick förtroenden.
Hon skulle som generalsekreterare vara i Kalmar och då passade det utmärkt för kyrkoherde Olle Ekman att städsla henne för gudstjänster i Kalmar domkyrka för att visa att i Kalmar gällde normaliteten. Det blev en stor (och förljugen) kyrkopolitisk tillställning med udden riktad mot dekanat och synodplaner. förlagd just till Domkyrkan. 2000 gudstjänstbesökare kom, läste vi i tidningarna dagen efter. Första sidorna. Eva var hjältinnan men lite ljus föll också på kyrkoherde Ekman och komminister Torsten Mårtensson. Eva tyckte jag skulle komma och lyssna på henne. Vi brevväxlade och var vänliga mot varandra. Jag gick inte. De ordnar gudstjänstverksamhet för att markera mot oss och det vi tänker, säger och gör - och så ska vi vara med?!
Inget ont om Eva. Hon utnyttjades förstås. Hon lät sig utnyttjas. Vår brevväxling gav vid handen att hon inte tänkte bättre eller var bättre påläst än vi andra. Så bar det uppåt i Stockholms stift.

Jag mötte Eva Brunne som stiftsdirektor när jag inte skulle bli domprost.
Biskopen Krook skulle intervjua oss i frågan om behörighet och jag höll till skillnad från domkapitel och regering på vad som stod skrivet i författningen.
Eva Brunne var med ,men fattade inte distinktionen mellan "behörig" och "lämplig". Det gjorde Caroline Krook. Jag tyckte inte att Eva riktigt imponerade. Men det finns väl fler stiftsdirektorer i kyrkohistorien som inte alltid imponerat? Ingen stor sak i det. Det finns å andra sidan  stiftsdirektorer som imponerat. Sådana vi gillar. Ingen stor sak i det heller.

Så blev Eva biskop, vald i den ordning vi har.
Min poäng är att de som valde, visste vad de valde och ville ha. Eva levererar konsekvent det hon stått för i alla tider. Vilka förde fram henne? Vad ville de främja? Jag vet inte. Men Eva ska väl inte ensam kritiseras?

Hon prästviger inte kandidater som säger nej till enkönat äktenskap.
Jag antar att kandidater av det slaget inte uppsöker henne. Det betyder att Stockholms stift kommer att avvika på ännu en punkt från det som är normalitet i Svenska kyrkan. Detta uppfattas inte som ett problem. Stockholmare är smartare än lantisar, ni vet.
Så var det det här med Sjömanskyrkan och Mekka.
Säger hon något annat än vad religionsteologer menar? Nej, egentligen inte.

När saken kom att diskuteras, vändes hennes irritation mot Patrik Pettersson, som hon på twitter menade fört ut ett samtal i ett slutet styrelserum. Det var skickligt skrivet. Läsaren kan få för sig att det just var ett sammanträde. Så var det inte. Patrik Pettersson har inte brutit några förtroenden. Men biskop Eva kanske har, när hon för vidare ett samtal hon som biskop haft med pastor Pettersson den 6 oktober. Ett samtal "bara mellan dig och mig" hör nog inte hemma på twitter. Jag skulle inte bli ett dugg förvånad om Eva Brunne anmäls till Ansvarsnämnden för denna sakupplysning. Min poäng står likväl kvar. Det var andra som lyfte Eva till den plats där hon nu står. Hon ska inte ensam bära kritiken.  Och de som kritiserar henne borde tydligare styra på de grundläggande tankar som styr och styrt henne. Det kan kallas "ideologikritik".

Näthat fick hon utstå även om hon mer talar om det hat mot muslimer som visats. Då tänker jag på Kringlan Svensson, som i podradio  deklarerade (och jag citerar korrekt) att han ville "sätta en yxa i fittan" på Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg och han skulle tydligen "munk-nulla" henne också, vad detta kan betyda. Eva kallades "muslimhora", tror jag. Mansgriseri i två tappningar.
Nu uppstår frågan hur det är med Kringlan Svensson. Är han kvinnoprästmotståndare? Är det hatet från en sådan red Lindeborg utsätts för? Eller är det så illa att kulturpersonligheten Svensson, den som kallar Eva vid tillmälen men också de kyrkopolitiska gubbarna som använde sig av Eva Brunne i Kalmar  domkyrka är misogyna på ett helt annat sätt? I Kalmar alls inte så att man slog vakt om de kvinnliga kyrkoarbetarna. De använde Eva Brunne i eget intresse. Har det fortsatt så? Borde de s k kvinnoprästmotståndarna gå fria?
Är Eva Brunne egentligen det offer för omständigheter som skapar förövare? I så fall måste hon också försvaras, inte bara kritiseras.

Två nedslag för vidare läsning finns förstås hos Patrik Pettersson på http://kyrkligating.blogspot.se  och då söker man #343 och hos Lilly Sofia Jönsson på http://tidskriftenevangelium.se/blogg/laglost-land/

I dag gäller det att ta sig till Uppsala, möta kyrkomötesgruppen och så gå till Kyrkostyrelsen för att avsluta kvällen med middag. Peppar, peppar. Hoppas allt fungerar.


12 kommentarer:

  1. Bidkop Eva kan rimligen kritiseras för att provtycka tankar om kyrkorums användning.
    Det kommer inte an på en biskop, vars främsta uppgift är att bevara och slå vakt av den tro som givits kyrkan.
    Att biskopen offentligt säger sig bryta (gå före?) intentionerna om likvärdiga äktenskapssyner i 2009 års KM, borde få KO-ivrare som BOD att genast skicka in en anmälan till ansvarsnämnden.
    Det är enligt uppgift helt OK att köpa ut de enstaka som bryter mot KO, så det borde väl gälla biskopar också ( om de nu har mågon arbetsgivare villsäga)?


    Sedan är ju Kringlan Svensson värd oerhört mycket mer kritik och får väl sin rättmätiga del efter sin överreaktion på negativ kritik av hans kulturella alster.

    SvaraRadera
  2. Biskop Eva är uppenbarligen ett offer genom sitt "provtänkande" i ett system som lider brist på "rättvisa, barmhärtighet och trohet".

    SvaraRadera
  3. Till stiftschefens försvar kan också sägas att hon inte ville ta bort korset i Sjömanskyrkan och rita Mecka-pilar permanent, bara tillfälligt.

    Det har inte alltid framgått i referaten...

    Illa det också, men inte riktigt lika illa...

    SvaraRadera
  4. BloggarDag och hans tennsoldater!

    -Är det inte fantastiskt att gång efter annan få läsa bloggarens berättelser från, och skildringar av - för att inte nämna hans väldiga personkännedom - från kyrkolivet: alla resor, upplevelser hemma och internationellt, som berikat honom i väldig grad,. Dag Sandahl i Paris, Sandahl i London, Sandahl i Uppsala, Sandahl i samspråk med biskopar och kyrkoherdar i en lång namnuppräkning, Sandahl i (förstås) Kalmar, på Öland och i Moheda, Sandahl bland kreti och pleti, Sandahl överallt där stora händelser inom Svenska kyrkan går av stapeln?

    Och säg den person inom vår (i varje fall min) älskade folkkyrka som Dag Sandahl inte känner, har växlat ord med eller polemiserat mot? Sandahl hit, Sandahl dit, Sandahl här, Sandahl där,

    Och allt, bästa tennsoldater och doakör, i Svenska kyrkan, den som dock samme Sandahl agar, piskar, underkänner, fördömer i text efter text. Den kyrka som har gjort allt det som jag nämnde - utan ironi, ty vem kan inte skatta sig lycklig över att ha en sådan bredd och stort djup i det personliga kyrkokontaktnätet som denne man har?

    Se därför, ni ständiga mobbare av den demokratiska folkkyrkan, vad den kan ge, vad den BEVISLIGEN har givit Dag Sandahl i Moheda!

    Dock heter det ju, att otack är världens lön. Måste det vara så här också? Varför skulle inte just bloggaren, alias Dag Sandahl åtminstone någon gång i mjuk eftertänksamhet stanna upp och ärligt från hjärtat tacka Gud för den fina kyrka, som han har fått tjäna i - och fortfarande verkar i på ledande poster - under flera decennier.
    Jag föreslår följande bön:


    .-Tack käre Fader för vår Svenska kyrka,
    för vad den gett mig, betytt för mig;

    -Tack för att jag fått tjäna Dig och Ditt
    ord i denna, hela landet omspännande kyrka;

    -Tack för att jag år efter år betrotts med ledande
    uppdrag i kyrkans demokratiska beslutsorgan;

    -Tack älskade Fader för alla människor som
    jag där lärt känna och som förblivit trogna vänner;

    -Tack för meningsfulla och berikande diskussioner,
    för vänskap och äkta solidaritet över åsiktsgränser;

    -Älskade Fader, jag ber Dig nu skydda och hjälpa
    vår kyrka, ge den en fin och löftesrik framtid;

    -Min Gud, ingjut mod och kraft hos mig, som får verka
    i denna kyrka, och tacksamt ära Dig för denna möjlighet!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det verkas som om Bengt Olof är avundsjuk. Den där Dag, som så ofta framträder som kritiker, lyckas samtidigt vara vän med och uppskattad av många. Hur bär han sig åt? Det är ju lätt att ge exempel på att det inte lyckas för alla som anser sig vara tvungna att kritisera makthavare.

      Radera
    2. BOD har obviösa problem med DS.
      Kanske ånyo dags för ett litet poem?

      https://www.youtube.com/watch?v=01i19qog8Pw


      Lars Jensen

      Radera
  5. Det var väl inte ens JPII som var den förste att sätta en Buddhabild på altaret? En mer spännande fråga är hur långt Arborelius skulle kunna tänka sig gå.an.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ratzinger är mycket tydlig i sin varning för trons relativisering (hinduisering). De så kallade religionsteologerna lär också få enorma problem i sin "provtänkta" dialog med salafismen och wahabismen. Det är knappast ett enkelt projekt att skapa något som kan sägas vara en muslimsk liberalteologi. Varför skulle vi försöka oss på ett sådant meningslöst projekt? Biskop Anders torde inte ens behöva tänka tanken när Katolsk Vision gör sig till något av sådana försökskaniner för allt som lutar åt eller luktar liberalteologi (liberaceteologi).

      Radera
    2. Dialog med wahabism och salafism lär sluta som 1200-talets s k barnkorståg. De unga idealisterna såldes som slavar när de nådde av islam behärskat territorium.

      https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/e/ed/Gustave_dore_crusades_the_childrens_crusade.jpg/250px-Gustave_dore_crusades_the_childrens_crusade.jpg


      GG

      Radera
  6. +Göran,

    -Jo, käre Göran, Dag kan faktiskt skilja mellan sak och person; detta är den enkla sanningen, som jag håller honom räkning för. Tänk om alla frenetiska kritiker av Svenska kyrkan på detta kommentarsfält också kunde respektera och vara vänner med de alltid förkättrade och påstått ogudaktiga (kyrko)politikerna!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jamän BENGT OLOF!

      Jag är ju kompis med dig.

      Det är Bill och Bull oxå!


      Elaka Katten Måns

      Radera
    2. Sak och person, innebär det även att inte läsa in åsikter som inte uttryckts, t.ex. att kalla undertecknad för kvinnoprästmotståndare?

      Inget ont om +Göran. Jag sitter just nu på samma festmiddag som honom - om han inte har en dubbelgångare - (och +Anders och Fredrik Sidenvall och Lennart Sacrédeus och en massa andra prominenta från olika kyrkor).

      Radera