torsdag 5 november 2015

Virestad, onsdag

Det var samling om Kyrkan på landsbygden och vi höll till i Virestad. Magnus Hedin som är kyrkoherde på plats hade tagit initiativet. Det blev mindre om sammanläggningar än vad jag trott men en del funderande över fastighetsfrågor och utjämning, det som det just nu skrivs remisser om.

Biskopen Modéus II kom och talade. Han gick på kryckor och det han sa var kanske inte nytt men inte dåligt. Vi brukade säga sådant när vi talade om att bygga församling. Mitt enda problem när jag hör sådant tal är att jag funderar över verkligheten, den med uppgivna präster och en landsbygd, som bortsett från de kyrkliga, inte är stort mindre sekulariserad än staden. Vi ser samma tv-program och manipuleras efter samma agenda. Det sas kloka saker om styrsystem för kyrkor och avfuktning, ja, ni vet, och så spelade kantorn på den digitala orgeln och den digitala flygeln.

Hur gör man med en kyrka som blivit mögelskadad och där kreosoten är farlig för folk?
Vi fick en rapport från Ås kyrka, Jönköpings län om arbetet att lyfta in församlingshemmet i kyrkan. Intressant. Mer än halva kyrkorummet blir alltså samlingsrum, toaletter, kök, kapell (för 24 personer), lekrum oh pysselrum. Kyrkorummet ska inte alltid stå varmt och där ryms 120 personer. En kyrka som kunnat rymma 350 blir alltså en "allt-i-ett"-kyrka. Så bygger man om i England och Tyskland också. Men där, just där, kom jag på vad jag varit med om. Det var generalstaben som planerade för det förra kriget. Det var saker som var möjliga att göra, för så skulle vårt tänkande styras. Inte på omöjligheterna. Styr man på det omöjliga, blir ingenting gjort, sa Modéus II. Ledarskapsutbildningen gav mer positiva ansatser., fick vi veta. Då tänkte jag på Heniz Schürmann, som lärt mig begreppet realutopi. Inte pessimism och inte optimism men realistiska analyser med bevarat hopp. Och vi bör fundera över det multifunktionella kyrkorummet. Det är ett rum av det slag som Två Systrars kapell var när kapellet var en källarlokal.  Tillbaka till framtiden!

Nu är vi inne på multikyrkan i Ås.
800 medlemmar och bidrag gör att kyrkan kan byggas om för 12 miljoner, kanske. Hälften eller drygt det kommer i bidrag. Häftigt. Församlingshemmet kan säljas. Det var här insikten slog mig. Det handlar verkligen om att ta sig tillbaka till framtiden. Men hur klokt är det?

Modéus II sa föga annat än det vi andra sagt sedan 1970-talet. Då var det fel och elitistiskt. Nu är det rätt och folkkyrkligt.
Och så kyrkoherden i Västbo S:t Sigfrid.
Det var fint tänkt, det där med ombyggnation och ett litet kapell att fira gudstjänst i eftersom folk ändå inte kommer. Satsning på barnen genom lekrum och pysselrum. Jag som varit med, kände igen konceptet som progressivt folkkyrkligt år 1965.  Då skulle söndagsskolarbetet, som befann sig i svårigheter, växlas mot barntimmar och särskilda lokaler (i församlingshemmens källare) ordnas. Genom barnen skulle så Svenska kyrkan nå föräldrarna.
Så tänktes det.
Så tänks det tydligen fortfarande. Det är en gammal församlingshemsstrategi, 60 år gammal, som flyttar in i framtidens kyrka. How come?
Generaler planerar alltid för det krig de just utkämpat oavsett om de vunnit kriget eller inte.

Är det alls möjligt att planera för framtidens kyrka - eller är detta just en sådan omöjlighet som bara tar tid och kraft från det möjliga?
Jag get inte.
Ett vet jag. Få tänker framtid. Få tänker nytt. Få tänker radikalt. Få tänker våghalsigt. Hnden på hjärtat: få tänker Kyrka.
Och nu får vi kanske en våg det närmaste decenniet när församlingshem i socken efter socken ska säljas och den s k verksamheten flytta in i ombyggda kyrkorum.
De förtroendevalda kommer att vallfärda för att se hur en sådan ombyggnation kan gå till - och kyrkokamrerare kommer att påpeka att man inte  i längden kan ta verksamhetspengar till fastigheter (som i Sävsjö, KT denna dag på stiftsstidan).
Men folkevangelisationen?
Väckelsen?

Jag genomfors av en aning att nyaste mode kommer att bli att minimera kyrkorum, lyfta in just den verksamhet som var progressiv 1965 och nöja sig därmed. Vad kunde göras? Vad bör göras? Analyser.

Hur agerar en kyrka som vill åstadkomma väckelse? Jaja, jag vet. De fromma skriker i falsett: "Väckelsen kan inte organiseras fram." Nä, jag vet. Men betingelserna för den kan vi arbeta för. Men gör inte. Så vad bör göras om inte satsa 12 miljoner på en 1800-talskyrka i en församling som omfattar 800, men där inte ens 10% går i kyrkan (gick 10% skulle man inte bygga i ett kyrkorum för bruk vanliga söndagar som rymmer 24 platser) och närmaste kyrka ligger 6000 meter bort? Om vi kom till Ås för att etablera en kristen mission där, vad skulle vi då göra? Bygga in församlingslokalernas behov av lekrum och pysselrum eller möta vuxna människor på ett vuxet sätt?
Jag anar att Svenska kyrkan i stället för att lösa problem, hanterar dem. Det är vanligt. Det är begripligt. Det är mänskligt.

Och så till sist.
Hast du mir gesehen. Kyrkans Tidning hade med nyheten om konflikten i Härnösand - men blev ni ett endaste dugg klokare av tidningens insatser om ni tänker på vad ni hämtade in från Bloggardag?
http://www.kyrkanstidning.se/inrikes/harnosand-tar-hjalp-med-samarbetsproblemen

Varför kan detta kyrkliga blad med över 27100 prenumeranter (2014) inte gräva djupare, till de principiella frågor som utlöste de praktiska problemen? Eller finns det inga sådana principiella frågor?
Frågan "hur känns det nu" ställdes inte till biskopen Eva Nordung Byström eller vår vän Tommy Eriksson. Det fanns en bild på Eva - men det fanns det på Bloggardag också.
Eva och Tommy skriver tydligen uttalanden, som tillställs media. Envägskommunikation med betoning på kommunikation, inte journalistik. Och detta nöjer sig journalisterna med. Inga kommentarer som går djupare från andra insiktsfulla och ingen koppling till en tidigare konflikt stiftsstyrelse/biskop, som den i Växjö. Det stora granskandet, förebådat i en kommentar på Bloggardag, lyser denna torsdag. Med sin frånvaro.

Kyrkans Tidnings chefredaktör gillar denna vecka lediga dagar med dåligt väder (finns verkligen något sådant som dåligt väder?  Dåligt för vem, då? DS) och hyllar alla proffsiga kyrkogårdsarbetare. En av rubrikerna på förstasidan förkunnade att Bergets chef blir katolik. Det visste vi väl redan för två månader sedan? Annars undrar tydligen tidningen över döden och sexpysslet. Döden är inte slutet, får vi veta, men om sex är gudomligt blir en fråga. En Sarah Coakley gör motstånd, läser jag.
Artikeln är skriven med anledning av en understreckare i Svenska Dagbladet  (23/10) och en kompetent gissning är att SvD inte ville publicera den.

Skrev jag utgivningssiffran  för KT från förra året? 27100. Kan den som inte blir deprimerad denna torsdag vara riktigt frisk?


10 kommentarer:

  1. Är det inte ett gängse journalistiskt knep att bara återpublicera uttalanden istället för att ifrågasätta?
    Eller är min konsumtion av journalistik för viktad mot den kristliga journalistiken?

    Det mest intressant i KT var väl att Johan Dalman blir ny överhovpredikant.
    Är det någon som hört en bra predikan från hans mun?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

      Radera
  2. Personligen har jag aldrig trott på de där kyrkliga satsningarna på barnverksamhet. Tanken har väl varit att barnen skulle skolas in i det kyrkliga och sedan fortsätta i kyrkan som vuxna, liksom att deras föräldrar skulle dras in i det kyrkliga. Men det blir inte så annat än möjligen i undantagsfall.

    En vettigare strategi hade varit att satsa på föräldrarna. Kommer föräldrarna till tro är det större chans att man får barnen på köpet.

    SvaraRadera
  3. Nej väckelsen kan inte organiseras fram men Lars-Levi Laestadius lade omedvetet grund en grund för den laestadianska väckelsen genom sin konfirmandundervisning. Och genom att utbilda kateketer för detta. Den främsta av dessa kateketer Juhani Ratamaa fortsatte hans verk så att väckelsen blev bestående. Kanske något att ta efter?/sven-åke. nilsson

    SvaraRadera
    Svar
    1. Även den väckelse som Henric Schartau gav upphov till bör studeras för den som vill finna inspiration. Väckelsen tog ju i huvudsak fart efter upphovsmannens död, Schartaus insats var att inspirera ett stort antal efterföljare. Men effekten bestod i 150 år. Vilken organisationskonsult hade kunnat ta fram en så framgångsrik strategi? Vem hade kommit på att arbeta så om målet är maximal tillväxt? Men vill man bara sprida Guds ord så tänker man så och sedan sköter Herren resten. Så sluta grubbla på hur kyrkan ska börja växa igen och lägg kraften på att predika ordet rent och klart och förvalta sakramenten rätt istället. Lämna tillväxten till Herren.

      Radera
    2. "Så sluta grubbla på hur kyrkan ska börja växa igen och lägg kraften på att predika ordet rent och klart och förvalta sakramenten rätt istället. Lämna tillväxten till Herren."

      Det har du alldeles rätt i. Jag minns en artikel i Kyrka o Folk om en församling i Tyskland som växte så det knakade. Vad hade man gjort? Jo satsat på att fira gudstjänst.

      Schartau är sorgligt förbisedd i dag, även bland dem som kallar sig kristna. Själv läser jag hans alster med stor behållning även om det kan vara knöligt med fraktur och, i viss mån, ålderdomligt språk men det är å andra en sidan en vanesak och helt visst mödan värt.

      Radera
    3. Fokus på gudstjänstfirande är precis vad som sker i Allhelgonakyrkan i Stockholm.
      Det är ett utmärkt första steg till att bygga församling, men ofta blir individens försjupningsmöjligheter begränsade av att bara vara hänvisad till gudstjänst.

      Men någonstans ska man börja.
      Säger jag som just avslutat en kortare församlingsbibelskola en kväll i veckan de senaste sex veckorna. Där märktes att fördjupning och samtal om tron leder en bra bit vidare.

      Radera
  4. En reflektion från en kyrka med gott om barn.
    I våra familjegudstjänster så är kanske 20% av gudstjänstfirarna barn 0-15, lätt 50 stycken.
    Varje sommar på barnläger 8-13 åker 60 barn och 20 ledare iväg.

    Föräldrar och barn trivs båda i församlingen så det finns en kritisk massa med liknande människor att umgås med.
    Vi människor trivs vanligtvis med likasinnade omkring oss, vare sig vi är barn, karismatiker, högkyrkliga eller liberalteologiska.
    Ett upplevt utanförskap leder ofta till att man söker sig till andra sammanhang.
    Det är svårt att se att ett sådant sammanhang skulle kunna vara en kyrka med 24 sittplatser när det finns en annan kyrka sex kilometer därifrån.

    I min fria församling lär barnen inte höras så mycket under den dirketsända radiogudstjänsten nu på söndag, men det är vanligtvis rejält livfullt när de bjuds in att interagera under gudstjänsten.

    SvaraRadera
  5. Verksamheten, där gudstjänstverksamheten allt som oftast får små resurser jämfört med kommunal service till barn och äldre samt mer eller mindre kyrkoanknuten musikverksamhet, kväver effektivt evev spirande liv i församlingen. Politiker uppdrar åt tjänstemännen att bedriva verksamheten. Församlingslivet blir ett frivilligt tillval som inte får störa familjeliv eller förrättningsverksamhet.

    SvaraRadera
  6. Var klassas arbetet idag som fel och elitistiskt och som om 20-30 år kommer att betraktas som rätt och folkkyrkligt?! Värdefulla flash-backs! an

    SvaraRadera