söndag 31 januari 2016

Lagiskheten

Jag inleder mitt söndagsfirande på fredagen med att läsa betraktelsen i Barometern/OT. Jag var i 40 år prästen som ansvarade för att det skulle bli betraktelser levererade och det hör till de heroiska ansträngningar jag inte riktigt fått erkännande för. Kom det nya präster ville jag att de så fort som möjligt skulle få presentera sig genom att skriva. Sa de "nej" - och det var en del som gjorde, fick de aldrig mer frågan. Så jag läser och försöker förstå vad prästerna i denna journalistiska form vill delge allmogen i det gamla kalmarstiftet. 40 år är en lång tid. Tidningen uppmärksammade inte riktigt att en av tidningens seniora medarbetare släppte sina uppgifter. Jag vet inte vad denna ouppmärksamhet säger, men något säger den. För att återknyta: Jag läser betraktelserna.

Nu är det Kyndelsmässodagen som firas (fast den inte är förrän på tisdag, men jag är inte svår för jag ska fira äldsta barnbarnet på tisdag, född den första dag när det endast är jämna siffror i datumet (år, månad och dag) och det har det inte varit sedan, ja räkna ut själva, era lada drular). Jag började storstilat i går kväll med att vara bortbjuden också. Då tänkte jag inte i första hand på betraktelser. Det kom nu på söndagsmorgonen tillbaka som en angelägenhet i mitt liv.

Vad får jag lära mig?
1. Bibelns ord uppmanar oss att se uppenbarelsens ljus.
Är det så? Jag funderar över bibelord men tänker i första hand att Skriftens hållning är förvåning att jag inte ser när jag borde se och inse.
Är inte Skriftens hållning snarare en häpnad över blinda som tror att de ser?
Skriftens uppmaningar är väl oftare inbjudningar att vara med bortsett från apostlarna, som vid ett tillfälle kan uppmana oss att tro (Apg 2:40) men mest uppmanar oss till det ena och det andra därför att vi dragits in i tron. Kolla Petrus och Paulus så får ni se.
Skulle vi inte undvika lagiskheten genom att peka på Ordet som är nära? Guds verk omger oss och det finns en utmaning för oss att se och inse, vilket kunde betyda påminnelsen om Guds gode Ande vi fått i dopet, som bekräftats i konfirmationen och som enligt löfte hjälper oss. Vad Gud vill göra med oss allihop? Undrar jag. Inte så mycket som vi ska, alltså.

2.När vi sett uppenbarelsens ljus ska vi drivna av kärlek vara ljusbärare i det egna och i andras liv.
Ska vi?
På kommando?
Är det inte lite mer befriande med Andens gåvor?  Gal 5:22. Och lite mer komplicerat med bruket av lagen?
Varför ska jag gå i kyrkan (eller läsa en betraktelse) och få se det där höttande fingret, som säger allt jag ska? En riktig präst hötter väl inte med fingret utan bjuder in? Tänker jag. Så varifrån kommer det så populära höttande och åthutandet av gudstjänstfirare och folk som läser betraktelser i de fåtaliga tidningar som fortfarande publicerar sådana?

Jag kanske är överkänslig. Men det är ett intet mot vad de samvetsömma är när de hör allt de ska. Ska vi inte sluta äta kött också och inte äta tomater när det inte är säsong för morötter och kålrötter finsn ju som det yttersta inseglet på vad som är fin kristen tro.

Nu är det söndag och jag har lovat Strukturutskottet att vara snäll på bloggen när det är söndag. Av detta skäl, detta enda, slutar jag nu.

20 kommentarer:

  1. Bli bara inte antinomist nu, Dag! Det där med tomaterna tål faktiskt att tänkas på. Vad gäller morötter och kålrötter måste man väl också påminna sej Torsten Ehrenmarks ord om att "all glädje utan rotmos är konstlad glädje"?

    Men visst behöver vi Evangelium. "Se ljuset som kringstrålar berg och dalar" (Laurentius Petri Gothus) är väl f.ö. inte bara ett krav? "Vakna upp du som sover och stå upp från de döda, så ska Kristus lysa fram för dej" är ju också ett kraftord som kan ge vad det befaller.

    Bifogar åter länk till Nicolais kärlekssång "EN ANDLIG BRUDVISA OM DEN TROENDE SJÄLENS FÖRENING MED KRISTUS, SIN HIMMELSKE BRUDGUM", här i Sverige ofta sjungen vid Jul och Kyndelsmäss. Skrev fel nyss (i kommentar till förra blogginlägget) och påstod att Nicolai skrev den på fyra timmar. Sanningen är (enligt Lövgren) att han kom fyra timmar för sent till middagen, så han höll väl förmodligen på ungefär lika länge till. Ett gott dagsverke i alla fall (särskilt om han komponerade "koralernas drottning" vid samma tillfälle): http://www.helakyrkansjunger.blogspot.se/2016/01/nicolai.html

    SvaraRadera
  2. Jag undrar om min predikan idag får godkänt av bloggaren.
    Först blir det en inledning om att vi nu befinner oss i gränsen mellan jul- och påskcykeln (askonsdag om en dryg vecka). Betoning av Kristi verks två huvuddelar: mänmiskoblivandet och hans död och uppståndelse.
    Sen (på sedvanligt sätt när det gäller mig) en lagom dold nådens-ordning-undervisning i fyra delar utifrån skeendet i texten.
    1. Handla i det ljus du har (de bar fram Jesus som det var sed enligt lagen). Föröka ditt ljus genom att bruka ordet
    2. Se/tro/ta emot Jesus (Simeon)
    3. Berätta/vittna om Jesus (Hanna)
    4. Så växer Jesus till (evangeliets slutverser)

    Men eftersom jag läste Bloggardag precis två timmar innan predikan beräknas börja så får jag väl lova att vinnlägga mig om att framställa saken så att det som sker i våra liv inte är ett resultat av hurtfriska lagiska uppmaningar utan beskrivs som Andens verk och gåvor.

    SvaraRadera
  3. Jag fick som liten lära mig att vi visst kan lysa, men då är det inte vi själva som lyser, vi endast återspeglar skenet från Kristus som är Världens Ljus, Han och ingen annan.

    SvaraRadera
  4. Det var bra siktat av Helig ande.

    Karl-Alfred
    .

    SvaraRadera
  5. Ja, bäste bloggaren, varifrån kommer höttandet?

    -En i sanning intressant kommentar från en präst i högkyrkligheten som i direkt folkkyrklig anda går till storms - kan man faktiskt utbrista - mot sina "egna" och deras krav. Vi har sett och läst kraven på kommentatorsfältet: kraven att alltid delta i gudstjänster, kraven på att prästerna skall ersätta de förtroendevalda och mer eller mindre ensamma bestämma i församlingarna, kraven på själva gudstjänstens utformning jämte en rad andra krav för att få en "riktig" kyrka till skillnad från dagens, vilken enligt kravställarna alls icke når upp till en acceptabel teologisk och kristlig nivå.

    Och så kommer deras förebild, den allvetande dirigenten för doakören som ingen medlem ens skulle komma på tanken att säga emot, och bannlyser pekfingerhöttandet till förmån för den varma, leende prästen som vänligen bjuder in, talar om Guds nåd och inte Guds krav och som personifierar folkkyrkan, den öppna med låga trösklar.

    Tillspetsat uttryckt alltså detta:

    -Tji fick ni, pekfingerhöttande prelater! Tji från en av era egna till och med. En tankeställare måhända?

    Det tvivlar jag på och erinrar mig genast de kända orden att det inte går att lära gamla hundar sitta.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. -Och den skall prata om gamla hundar! fräser Bill, min pressekreterare.
      -Nä, oss ville han pensionera ! pekfingerhötter Bull, min teologiske sekreterare. I våra bästa år, tillägger han pretentiöst.
      -I våra bästa år var ordet, avrundar Bill.

      Att dom bara orkar! Långsinta och faktaresistenta helt enkelt. Hela bandet.

      Elaka Katten Måns

      Radera
    2. Jag finner dock en viss skillnad mellan maningen att t.ex. äta mindre kött, för att på så sätt frälsa världen (när nu korna anses förstora klimatet genom att prutta för mycket) och maningen att gå i kyrkan för att därigenom fördjupa gemenskapen med honom, som verkligen frälser världen.

      Radera
    3. Det är skillnad på höttande åt församlingen och höttande åt ämbetsbärare och förtroendevalda.
      Med uppdrag följer ansvar och denna ansvarutövning ska granskas.

      Radera
    4. Svenska kyrkan är nog den enda organisation där organisationens förtroendevalda inte deltar i organisationens medlemsmöten.
      Ingen förtroendevald inom facket skulle bli omvald år efter år med den enda meriten, att de deltagit på styrelsemöten.

      Radera
  6. Herr Dikes alltmer uppgivna vomeringar leder tankarna till den tyska naziarmén som när den insett att allt var ohjälpligt förlorat i sin nesliga reträtt brände allt och bara lämnade förödelse efter sig. Den brända jordens taktik. Den tömda kyrkans taktik. /John

    SvaraRadera
    Svar
    1. Som mycket flitig läsare av BODs kommentarer har jag aldrig funnit spår av önskan om tomma kyrkor.
      Jag har knappast heller funnit något som i starkare ordalag argumenterat för att bevara och lämna vidare till nästa generation med så lite förödelse som möjligt.

      Helt tvärtemot kommentaren alltså.

      Därmed inte sagt att jag och BOD speciellt ofta är ense i vare sig problemanalys eller åtgärdsplan.

      Radera
  7. John,

    -Din jämförelse mellan min kommentar - grundad på bloggarens dokumentation - och naziarmén är lika grotesk som den är motbjudande, för att skriva klarspråk. Och detta vid samma tidpunkt som offren för Holocaust hedras. Jag tycker att Du därför skall ta tillbaka kommentaren och be om ursäkt för den.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den här gången instämmer vi reservationslöst med BOD, eller hur?
      Kh på landet

      Radera
  8. Det är gott om uppmaningar att göra, att leva, att aktivt förhålla sig, i de Heliga Skrifterna, både ur Herrens egen mun och i de apostoliska breven.
    Det lärda namnet är "parenés" (av grekiska παραίνεσις) Fil. 2:12-13 är klassisk: "arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, för det är Gud som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja ska ske."
    Att döma av de frekvanta uppmaningarna behövs sådan för att vi, tröga som vi är, ska ta vara på nåden och få något gjort. Annars hamnar vi i samma sits som pundare/talentman nummer tre i Luk 19:24.




    Arbeta med fruktan och bävan på er frälsning

    SvaraRadera
    Svar
    1. Arbeta alltså - men vem verkar? Och i vem? Det börjar bli intressant och vi är rätt lång från lagiskheten....

      Radera
    2. "Lagsikhet" och "vill frälsa sig själv" är två uttryck som gärna infinner sig när mycket lutherska personer ställs inför behovet av andliga ansträngning och bot. Luther hade inte gått på det, påläst och tränad själavårdare som han var. Kristendom är utövning och dess utgångspunkt är Kristus i sin kyrka-inte på TV. Det finns massor av nervös duktighet och missriktad aktivism i kyrkliga sammanhang. En del behöver bara spänna av och inse att Gud tar hand om saker Andra hör under rubriken "Salt utan sälta söker nytt sammanhang" och behöver hjälp att inse hur det står till.

      Radera
  9. Den som "hyperevangelisk" ansedde herrnhutiske prästen från Luleå, Anders Carl Rutström, 1721-1772, kyrkoherde i Hedvig Eleonora 1756-1766, landsförvisad 1766-1770, barnbarnsbarnbarnsbarn till Nicolai Olai Bothniensis (ordförande vid Uppsala möte 1593 och ärkebiskop), reder ut förhållandet mellan lag och evangelium, tro och gärningar, nåd och tjänst, på ett bra sätt i sin predikan "Guds godhet och stränghet" på Septuagesima, tycker jag (visserligen med hjälp av studeranden Magnus Orrelius som renskrivit och utskrivit de anförda bibelorden). Jag har inte hunnit lägga ut hela predikan på nätet än, men den bit jag hunnit lägga ut säger en hel del till oss alla, tycker jag: http://www.rutstromspostilla.blogspot.se/2016/01/septuagesima-guds-godhet-och-stranghet.html

    SvaraRadera
  10. Fast det var förvisso, ser jag nu, (kommentar till mitt inlägg 19:07) en språkligt ganska snårig predikan, som dessutom kan uppfattas som mer antijudisk än jag tror var meningen (typiskt för Rutströms predikostil är utropet "Jerusalem! Jerusalem! Stockholm! Stockholm!"). Jag misstänker att Magnus Orrelius gjorde den åtskilligt ståtligare och kanslisvenskare när han renskrev den - med stundtals rent hiskligt långa meningar. Predikan för idag, Kyndelsmässodagen, är å andra sidan enklare, förmodligen enklare än det sätt den verkligen framfördes på (folktalaren Rutström tillhölls upprepade gånger att skriva ner sina predikningar ord för ord, men det var inte hans stil, så de flesta bevarade predikningar är nog något slags utkast, jfr hur Schartaus predikningar till största delen bevarats). Se och jämför http://www.rutstromspostilla.blogspot.se/2016/01/kyndelsmassodagen-forbundets-angel.html

    För jämförelses skull (med den som "hyperevangeliske" betraktade) kan man se hur den "lagiske" Linderot predikar samma söndag: http://www.linderot.blogspot.se/2016/01/kyndelsmassodage-drojsmal-med-den.html

    Men båda är väckelsepräster och båda predikar (liksom Kristus och apostlarna) uppfordrande, väckande. När blir man då lagisk (uppfattat pejorativt)? Ja, förslagsvis när förkunnelsen inte "landar" hos Kristus som vår Frälsare, som given oss av Gud till både rättfärdighet, helgelse och förlossning. Och när det inte finns någon "förmaning vid Guds barmhärtighet", utan bara ett evinnerligt gisslande av t.ex. otukts- eller miljösynder (lite beroende på århundrade).

    Men frågan är inte lätt. Som bl.a. C O Rosenius (själv ansedd som "evangelisk") påtalar är det en skillnad i tonvikt mellan Johannes Döparens och Petrus´ förkunnelse, mellan Jakobs och Paulus´ - och detta helt legitimt, beroende på olika kallelser och uppdrag. Kanske detta också kan gälla sådana som Rutström och Linderot - i varje fall ser jag dem från vår tids horisont som profetröster och samma goda andas barn; båda skulle mycket lätt bli bortmotade (som den i o f s politiskt insyltade Rutström) eller obefordrade (som Linderot eller - mutatis mutandis - Bloggardag).

    Jag håller med bloggaren om att evangelium om Jesus som Försonaren alltför ofta saknas i moderna predikningar (liksom f.ö. lagen driven till sin udd) men kan inte fördenskull se uppmaningar till ett mer jämställt eller miljömedvetet liv som ohemula; det finns åtskilligt även i modern förkunnelse som drabbat mitt samvete på ett (tror jag) för mej hälsosamt sätt (det gör i o f s inte med nödvändighet förkunnelsen specifikt kristen, men ändå).

    Nu vart det långt. Ska kanske börja förbereda paltkoket inför C O Rosenius´ 200-årsdag på onsdag (tur att vårt lågkyrkliga firande inte sammanföll med Askonsdagen ;)!

    SvaraRadera
  11. Bengt Olof Dike fortsätter sina vänstervridna inlägg här på sidan. När han inte hyllar "befrielsemässor" så propagerar han för att vänsterpolitiker ska fortsätta att styra kyrkan och använda den som redskap för sina ideologier. Dels politrukerna i Svenska kyrkan, men han drömmer sig också tillbaka till när vänsterpolitikerna i riksdag och reheing bestämde - när ateister valde biskopar.

    Jag frågar Dike, när blev du socialist?

    CANUTUS HAHN

    SvaraRadera
  12. CANUTHUS HAHN,

    -Det är jag bara i Dina ögon. I verkligheten är jag antisocialist och har alltid varit detta.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera