tisdag 26 april 2016

Gunnar Hillerdal 1924-2016

I lördags dog docenten Gunnar Hillerdal. Det är också docenter förelagt att dö och varda mull igen. Jag fick beskedet i dag på förmiddagen och bestämde mig för att gå i minnen ett slag. Jag kunde gått till Gunnars bok om kristen etik, en bok jag ibland påpekat var en svår tentamensuppgift. Jag kunde gått till hans böcker om mycket annat, om människors upplevelser av bön och Jesus (ihop med Berndt Gustafson, en annan docent). I stället gick jag till läggen och repeterade Gustaf Dahlbäcks och hans framställning till Biskopsmötet att sådana som tänkte som jag inte skulle prästvigas utan visas på porten. Det var en framsynt hållning. Året var 1978. Det blev som de ville, de två rektorerna från Växjö.

Här är ett drag som jag trots ärendet uppskattar. Det var ingen förställning. Man kunde veta att Gunnar Hillerdal inte åbäkade sig och att han ställde sig fri i sin kritik. Så hade han varit ute efter Biskopsmötets karaktär av hemlig klubb och med Kvällsposten som forum fick han ut sin kritik - och in i Biskopsmötet. Det gillade inte biskoparna. De ville ha det stillsamt utan för mycket uppståndelse, så som det höves Svenska kyrkans biskopar.

Vi satt i samtalsgrupp tillsammans, men efter ett tag lämnade Gunnar gruppen. Han ville inte vara gisslan hos Sven Lindegård och hans försök att skaffa sig rådrum inför den första vigningen av en kvinna till präst. Det var väl i den vevan professor Gustaf Wingren avsade sig prästämbetet av precis samma skäl. Lindegård förmådde skapa eruptioner hos de systematiska teologerna. Man kan anta att det var gamla fakultetsmotsättningar i Lund som också spelade in.

Gunnar blev inte barthian fast han varit hos Barth. Gustaf Wingren konstaterade med viss förnöjelse att Barth inte fick några lärjungar i Sverige. Det närmaste skulle, menar jag, i så fall vara Karl-Menfred Olsson och nu talar vi 1950-60-tal. Däremot läste Gunnar med obändig nyfikenhet också Barth men kom det en ny bok av Gustaf Wingren var Gunnar bland de främsta att förklara vilket mästerverk Gustaf ånyo åstadkommit. Med glad häpenhet konstaterade Gunnar att Wingren också gett sig på att skriva poetiskt som i boken Credo (1974). "Titta!", ropade Gunnar förtjust och läste högt. Vi andra i sällskapet kanske inte var lika imponerade.

Jag hade aldrig Gunnar som akademisk lärare men som samtalspartner och det är väl inte illa det heller. Jan Frithiof hade Gunnar som rektor i Värnamo. Hans beskrivning av skolans rektor står ingen helgonbiografi efter. Några andra repliker avslöjar Gunnar som kompetent skolledare, mån om sin skola och det blev efter Värnamo Katedralskolan i Växjö.

Gunnar kom in i det politiska livet som högerpartist. Där möttes vi inte. Vill man se Gunnar i det politiska är det en artikel i Svensk Tidskrift som gäller. Den är sanslöst rolig. Tråkigt att författarens begåvning inte fördes vidare.
http://www.svensktidskrift.se/namn-att-minnas-gunnar-hillerdal/

Det måste, slår det mig, vara 20 år sedan jag fick ett brev från Gunnar. Han ville att vi skulle skriva dialogbok och hade gjort upp med bokförlaget Verbum. Jag begrep inte varför jag skulle möda mig med sådant. Jag bläddrade i boken, för det blev en sådan eftersom det var svårt att stå emot Gunnars kreativa entusiasm, och boken heter På lärjungasätt (Verbum 1997). Det är Gunnar som tar upp ämbetsfrågan men i övrigt för vi ett samtal med många öppningar. Några år senare fick Gunnar mig invald i det småländska författarsällskapet, men det blev efter Thage G. Peterssons intervention ett kort inspel. Jag skrev om det i boken Den stora berättelsen (2005). Minns jag rätt att vi var tre som lämnade? Ordföranden Gunnar E Sandgren, Gunnar Hillerdal och jag. Gunnar Hillerdal lät inte dribbla med sig och det där att ge utrymme åt dem som tänkte annorlunda, var principiellt viktigt för honom.

Läser man vår gemensamma skriftställning återkommer ett drag. Vi kan tolka och teologisera lite hur som men vi förenas i trons basfakta. Gunnar stimulerades inte av de teologiska metaforerna, om man så säger. Kanske, har jag tänkt, hade vi en gemensam utgångspunkt som läkarsöner. Där dribblas inte. Doktorn söker sanning och sammanhang. Det var så vi tänkte. Tror jag.

Naturligtvis var Gunnar Hillerdal en provokatör. En vänlig sådan.
Jag tror vi tyckte om varandra.
R.I.P.

7 kommentarer:

  1. Både bloggaren och Gunnar Hillerdal ville skilja kyrkan från staten.

    -Hillerdal var en gång en uppskattad högerpartist, aktiv på ledande post i bland annat HUF (Högerns ungdomsförbund. Bloggaren erinrar ju om att han och Hillerdal ej möttes härvidlag.Fast konservatismen hade de ändå gemensamt: den kyrkliga eller teologiska konservatism som (en smula felaktigt dock) kvinnoprästmotståndet brukar kallas.

    Däremot förenades de helhjärtat i det oövertänkta kravet att skilja kyrkan från staten. Jag vill minnas att jag själv vid något tillfälle, fast det är längesedan, polemiserade mot den respekterade Hillerdal i frågan. Men denne var förvisso inte - som bloggaren gör gällande - en provokatör, om än vänlig. Han var inte alls i närheten av att kreera den rollen och var alltså i det avseendet fjärran från bloggarens uppträdande i de kyrkliga debatterna.

    Jag hade förstås ingen framgång hos Hillerdal med mina varningar för skilsmässans konsekvenser. Som bekant har ju heller inte bloggaren lyssnat på dem.

    Trist och tråkigt och det är en klen tröst att verkligheten därvidlag har givit mig och den aktiva folkkyrkogruppen, som hade Svenska kyrkans verkliga jordiska huvudmän, församlingarna, bakom sig, och därmed kyrkomajoriteten, rätt

    Vad Gunnar Hillerdal tänkte om kyrkans utveckling efter år 2000 vet vi förstås inte. Men det skulle inte förvåna mig, om han med dysterhet konstaterade den ökande flykten av tillhöriga och andra allvarliga följder. Han var ju en klok man.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
  2. BOD,

    Vaf G.H eventuellt tycker om tiden efter 2000 lär vi inte kunna få reda på men vi kan ju göra förmodanden utefter hans belagda åsikter. Antagligen skulle han då liksom jag beklaga det ökade politrukstyret.

    Vi hoppades på en tid när nuvarande SVeK skulle få sköta sina angelägenheter själva utifrån bibel och bekännelse och med den Helige Ande som rådgivare.

    Vad fick vi? Andligt snöpta biskopar dessutom som extra säkerhetsåtgärd utan rösträtt. Ett politrukstyre mera markant än någonsin tidigare och inte ens i närheten av t ex den tid när enväldiga kungar styrde.

    Istället för den helige Ande som rådgivare fick vi tidsandan.

    Istället för skrift och bekännelse som ledstjärnor fick vi att de som refererade till sådant avkragades eller köptes ut i lindrigare fall.

    Man måste vara både blind och döv för realiteter för att inte märka detta liksomm att ett klart hinder för att ens bli prästvigd är att man misstänks vara apologet och skulle man ändock ha lyckats bli prästvig kan man vra förvissad om att alla "högre tjänster" är stängda -skulle kyrkfolket ens andas om att de vill ha en duglig prelat som biskop kan man vara förvissad om att han kommer att obehörighetsförklaras.

    Men som skrivet. För den av egen förträfflighet förblindade märker man inget av kyrkans förfall annat än som medlemstapp vilket man försöker återfå genom att än villigare följa tidsandan och hoppas att allsköns eftergifter i tro och lära skall få fåren att återvända.

    Det blir dock -om några återvänder knappast fåren utan getterna som inser att de kan utnyttja det sekulariserade SveK för egna syften ett tag till och naturligtvis alla politruker som ännu ett tag kan hämta sina arvoden . Detta gäller naturligtvis även alla anställda ,alla prelater som ägnar sig åt allt snart sagt utom just vad man normalt förväntar sig av en prelat.

    //HH

    SvaraRadera
  3. "Hans kristendom har karakteriserats som påfallande fast och stabil: han döljer den inte, men begagnar den heller inte för att i onödan besvära sina medmänniskor." Leif Carlssons beskrivning av Gunnar Hillerdals tro i artikeln i Svensk Tidskrift (av G.U. – Gunnar Unger?) är väl ett ideal att eftersträva. Samma hållning skulle man önska att många hade också i politiska och ideologiska frågor.

    SvaraRadera
  4. Tja, man kan ju fundera på om karaktäristiken skulle anses stämma på sådana som t.ex. aposteln Paulus. Det beror förstås på hur man definierar "i onödan" och "besvära". Nå, Hillerdal är läsvärd.

    SvaraRadera
  5. Karl Manfred Olsson i all ära, men den främste Barth-lärjungen i Sverige är väl ändå Lars Lindberg (1931-2016), nyligen avliden också han? Se t.ex. "Omvändelsen i Karl Barths teologi" (1969) och "Ny skapelse" (Verbum 1985), som jag nog skulle karaktärisera som oväntat uppbygglig. Fast det sistnämnda beror förstås på hur stora förväntningar man har på en "barthian".

    SvaraRadera
  6. Jodå, men den boken kommer i nästa skede, inte 50-60-tal utan 60-70-tal när jag funderar över epokerna. Och så tänkte jag mer svenskkyrkligt än svenskt, förstås. Lars kunde jag också räkna till vännerna!

    SvaraRadera