söndag 24 april 2016

Julle

Julle slutar som präst iKöpingsvik och har vederbörligen blivit utvikt i lokala media. Jag mötte Julle den 5 oktober 1970 i Kalmar första gången för då skulle KGF-föreningen nystartas. Janne Byström drev på och den vikarierande resesekreteraren skulle stötta. Det var jag.  Julle blev andaktssekreterare, den som skulle se till att andaktslivet med inkallade präster mm fungerade. I vanliga fall var en andaktssekreterare en flicka med flätor och flinka fingrar att bläddra i tidegärdsboken med, men Julle brukade jobba extra på travet, förstod jag. Detta kunde bara uppfattas vara meriterande just för en andaktssekreterare.

Året efter kom jag nyprästvigd till Kalmar som adjunkt. KGF-gänget var igång med en uppsättning ungdomar av typ "färgstarka". Det var delar av detta gäng som startade Sveriges Fria Press, SFP, och behövde en myndig person som ansvarig utgivare. Det blev jag. Och så var det Swing Low, ett band med gitarrer. Julle, Janne Byström, Uffe Alling stod fram i Jesusrörelsens tid. De fick mycket gjort och hanterade skolarbetet som en (mindre) del av totalupplevelsen. Fanns det inga tjejer med? I hög grad. Lotta Stenström (nu Byström) och Eva Byström hade stimulerande och modererande effekt på bandet. Till det kom andra medarbetare  från det Småland som kustbygdens invånare inte utan vidare identifierar sig med: Anders Gerdmar och Harald Berglund.

Bandet turnerade. "Sjung högare", ropade Janne till publiken. I Runsten knäcktes prästen ,när bandet med ungdomlig entusiasm kritiserade att det stod en sjuarmad ljusstake på altaret. Flyttade Janne helt enkelt bort den? Prästen hade diplomatiskt försökt få bort pjäsen, men efter denna direktattack på helighetsföremålet var det omöjligt, insåg han i icke ringa mån irriterad på - Swing Low.

Det glada gänget försvann till Lund, andra tog vid, några av det mer eftertänksamma slaget och utan gitarr. Efter några år kom studenterna tillbaka till stiftet och prästvigdes. Janne hamnade i Berga (Högsby) och Julle på Öland hos Olov Olsson. Vid något tillfälle i turbulensen på norra Öland fick Julle göra ett inhopp i Högby och ha andakt på Åkerbohemmet. I Högby hade prosten Manne Lund varit. Julle gick runt och hälsade och räckte handen åt en - vi struntar i eufemismerna - gammal gubbe. "Lund", röt Julle. Gubben blev till sig och försökte komma på fötter för att hälsa på prästen Lund, som han uppfattade vara prosten Lund.

På södra Öland var Julle länge den unge prästen och så blev han Olle Olssons efterträdare som kyrkoherde i Torslunda. Han har lärt sig mycket av Olle, slita mycket till exempel. Den grundläggande utmaningen var att få en gammal församling att kunna hantera tillväxten i Färjestaden med mängder med nya människor att integrera. Svenska kyrkan har haft många integrationsutmaningar sedan 1940-talet. När Berne Svensson kom som komminister kunde Julle och Berne samköra på ett omskakande sätt.
Jag åkte med grabbarna vid ett prästmöte i Bernes gamla Volvo. En medpassagerare var intresserad av teknikaliteter i det gamla åkdonet och sporde: "Finns det AC?" Blixtsnabbt sa Julle och Berne med en mun. "Visst!" och så drog båda ner sidorutorna. Det var inte repeterat. Det bara hände. Sådant tar mig.

Nu ska inte detta bli en helgonberättelse utan bara ett snällt inslag, när jag lever under söndagsrestriktioner på denna bloggsida.

Julles föräldrar Ulla och Bengt Lund blev viktiga i S:ta Birgittakyrkan i Kalmar, för där skapades en kyrkfolksrörelse av det slag som drog in människor i arbetet och de hörde alltmer dit. Bengt blev i sinom tid kyrkvaktmästare i Birgittakyrkan. Bergaområdet, där kyrkan ligger, var då ett egnahemsområde med stabil S-bas, dvs många som blivit kommunala tjänstemän och var socialdemokrater. En morgon skulle jag ha morgonmässan. Doris Ahlgren, S, gick förbi dörren till sakristian, såg mig och utbrast: "Men Herre Gud, är du här!" Det heter volley när man tar bollen innan den studsat. Jag gick fram till Doris, räckte fram handen och sa: "Nej, det är bara Hans ringa tjänare komminister Dag Sandahl." Då försvann Bengt Lund för att hantera den skrattattack som kommit över honom.

I dag avtackas Julle i Köpingsvik. Jag kan inte vara på plats men det är klart att Julle har en plats i mitt hjärta. Han är inte ensam där, men han är där.

8 kommentarer:

  1. Ingen helgon- men nostalgiberättelse från vår kyrka!

    Bloggarens minnesskildringar över många händelser i vår gemensamma svenska kyrka på det vackra Öland, där populära Färjestaden alltid står i blomning, blottar skribentens innersta och alltid latenta kärlek till prästens jordiska huvudman. Det känns bra.

    Här ser vi ett uttryck, fast han själv kanske inte är medveten om detta, för helhetens känslopåverkan - den helhet som Svenska kyrkan är och som jag enkelt brukar beskriva som historiens, traditionens, gemenskapens trygga bastion i landet.

    Här skildrar DS trevliga, uppgiggande, givande stunder med kyrkfolket och andra. Fina minnen, levande minnen, bestående minnen. Ölands kyrkliga liv finns för alltid bevarat hos skribenten. Trevligt att läsa.

    Svenska kyrkan i vårt minne och sinne. En präst med över fyra decennier i denna roll bakom sig har mycket att berätta. Snart får vi kanske läsa om bloggarens liv i prästgården på norra delen av den vackra ön, som alltid ger mig positiva känslor vid besöken där.

    Jag älskar nämligen öar. Och gamla prästgårdar rymmer mycket, ty de är delar - väsentliga delar, intimt förknippade med - av Svenska kyrkan. Synd bara att så många har sålts ut. Detta i sin tur beror ju på kyrkans pressade ekonomi. Vad den sedan beror på, lovar jag att denna gång inte nämna.
    Därmed undgår jag för dagen också att få en kollektiv kritikerkör på mig.

    Vi skall ju också vara snälla på söndagarna, undervisar oss bloggaren.


    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kyrkans pressade ekonomi är nog bara en mindre anledning till att prästgårdarna övergavs. En betydligt viktigare är att de upphörde att vara tjänstebostäder. Då ville bekväma präster hellre bo i någon närliggande tätort, och åka ut till församlingen när det var gudstjänst- och kontorstid.

      Med det försvann en viktig del av folkkyrkan (som också jag minns med glädje, när den fortfarande fungerade). Till den hör att prästen lever bland sitt folk och delar deras problem med t.ex. nedlagda affärer och bensinmackar. Man skulle ha varit tuffare, och erbjudit subventionerad hyra (givetvis beskattad) i stället för högre lön.

      Radera
    2. "Århundradets skattereform" på 1980-talet designad av Kjell-Olof Fäldt gick ut på att sänka marginalskatten ochh ha en enhetlig moms, vilket finansietades med en breddad skattebas där förmånsbeskattning av anställningsförmåner var en viktig del.
      Tjänstebostäder beskattades helt plötsligt som lön baserat på maknadsvärde på orten.
      En på den tiden ännu lågavlönad präst jade sällan råd att se sin nettolön minska till följd av den stora bostadsytan. Det blev till att på egen hand skagfa sig något mindre och vips så stod församlingen med en tillgång i balansräkningen som inte nyttjades längre.
      Varför såldes prästgårdarna?
      För att det kostade pengar att underhålla en likol som man inte hottade något användningsområde för.
      Den journalistiskt kompetente kan säkerligen verifiera att de flesta prästgårdsförsäljningarna skedde mellan 1984 - 1999.

      Radera
  2. Som ölandspräst under en period vill jag tacka Julle Lund för hans alltid goda humör! Det värmde ända ner till Gräsgård./Gustaf Björck

    SvaraRadera
  3. "Och så var det Swing Low, ett band med gitarrer. Julia, Anna Byström, Ulla Alling stod fram i Jesusrörelsens tid. De fick mycket gjort och hanterade skolarbetet som en (mindre) del av totalupplevelsen. Fanns det inga killar med? I hög grad. Lars Stenström (nu Byström) och Evald Byström hade stimulerande och modererande effekt på bandet."
    God Julle!

    SvaraRadera
    Svar
    1. I genusintressets värld finns det ingen faktisk värld men dock en värld som konstruktion.

      Radera
  4. KGF-tiden står för många av oss som något skimrande. Vi hade så roligt på nyårsmöten och sommarmöten. Och i styrelsen fann många varandra. Kanske rent av som livskamrater.
    Sveriges Fria press administrerades från Laurentiistiftelsen. Med många flinka fingrar när den skulle skickas ut. SA fanns där också. Vart tog alla år vägen?

    SvaraRadera
  5. Hade ingen aning om att han ens funderade på att sluta förvärvsarbeta som präst. Ölandsbladet skickades inte in till mig den torsdagen innan, och kyrkans hemsida fanns inte i sinnesvärlden. Var inte heller där altså.

    Det är genom Bloggardag man får veta vad som händer, och har hänt i kyrkan på Öland och annorstädes.

    Sista (förmodat) högkyrkliga prästen på norra Öland har altså lämnat henne. Han blir saknad./Rubcere

    SvaraRadera