fredag 4 november 2016

Jag läser och läser och läser

Det är inte helt enkelt att vara mediekonsument i dessa tider. De dyker upp här och var, biskopar och ärkebiskopar. Och en enkel fd komminister på landet grips av viss yrsla. Inte den yrsla vi brukar vara ute efter, den som prisas på norra Öland och kan värderas efter formeln C2H5OH/SEK utan en mer, ska vi säga, intellektuell yrsla.

Jag kan börja med Modéus II.
"Kyrkan betydelsefull" löd rubriken på insändarsidan i den tryckta Smålandsposten.
http://www.smp.se/ledare/kyrkan-betydelsefull-i-oroliga-tider/
Det hela var en kommentar till ledarsidan, som i måndags begått sig. Modéus II delade inte bilden av Svenska kyrkan som en rik organisation med en gräddhylla i toppen. Det kan man kanske förstå. Modéus II talade om den decentraliserade organisationen och pengar som används för att hjälpa dem som har det svårt. 274.7 miljoner nämndes. Den ena handen vet mycket väl vad den andra handen gör när allmosor skänks.

Ledarsidan klagade över en verksamhet som allt mindre kommit att handla om gudstjänster. Men det var fel, påpekar Modéus II.: "I vartenda pastorat firas det regelbunden gudstjänst och många lägger stort engagemang på at forma den på bästa sätt." Kan man säga. Men det firas inte regelbunden gudstjänst i varje församling. Så var det tidigare. Lagfäst. Kan man inte tillstå det?
Kan man inte också problematisera att det läggs mycken tid på gudstjänstplanering utan att det alldeles säkert leder till fler gudstjänstfirare. Gudstjänstförberedelser tar tid. Från annat. Från vad? Och vilken självbild skapas när gudstjänstgrupper ska möda sig? Jag vet inte. Inte Modéus II heller.

Fler än "normalt" lämnar Svenska kyrkan men "totalt sett är dock minskningen ganska konstant". Ganska? Totalt sett? Nu förstår jag hur försvarslinjen byggts upp. Jag känner yrslan. Bagdad-Bob var kanske inte ett sådant unikum som vi tänkte?
Vi får utträdessiffrorna för oktober nästa vecka, antar jag. Varför inte tillstå att normalnivån ligger högre än vad normalnivån brukade ligga på?
Och vad är det för organisation där folk på basplanet förmår värdera vad utträdena åstadkommer i pastoratens budgetar, men de på den s k gräddhyllan (som kanske inte ens finns i varje fall inte möjlig att upptäcka om man står/sitter på den)  säger att allt står väl till?
Bibliskt är det. Så bibliskt att yrslan drabbar.

Och så Antje.
Hon kommenterar Frasses uttalande på hemfärden till Rom. Kappelins fråga var tydligen resultatet av överläggningar med Kyrkans Tidnings och TT:s reportrar. Detta med kvinnliga präster i den romersk-katolska kyrkan var vad de ville veta.
Vi tar Antjes påståenden ett efter ett.

* Omistlig del av Lutherska världsförbundets självförståelse.
LVF är ingen kyrka, det borde vara en komplikation.
I LVF spretar ämbetssynen. Minns hur det var med Den Danske Folkekirke och präster som skulle assistera vid prästvigningar. De fick inte vara med vid handpåläggningen för att tanken på apostolisk succession inte skulle smyga sig in och Danmark därmed få en enda riktig präst. Den svenske assistenten till prästkandidaten fick stå på behörigt avstånd och påpekandet att successionen räknades på biskopar avfärdades med argumentet at man inte kan vara "forsiktig nok".
Detta är historia nu, men exemplet tjänar till eftertanke. Det är inte bara så, att allt som kallas lutherskt alls inte skulle köpas av Dr Luther själv. En del av det lutherska i ett land ter sig främmande i ett annat.
Men hur är det med begreppet självförståelse? Fortfarande är LVF en gemenskap mellan självständiga kyrkor. Jag vet att Regin Prenter fruktade att få en LVF-teologi av detta skäl. Har vi fått det nu? Inte om jag läser studiedokumentet The Self-Understanding of the Lutheran Communion, Geneve 2015 för där gäller hållningen "disagreement in the communion" och där ses "disagreement" som "healthy". Det tycks mig som om LVF inte riktigt träffas av Antjes beskrivning.

* En självklarhet att kvinnor vigs till präster i Svenska kyrkan.
Det var ingen självklarhet. Inte 1923, inte 1948, inte 1950, inte i remissarbetet och 1957 sa Kyrkomötet nej. 1958 sa riksdagen ja till behörighetslagen (som gällde 1959-1982) men teologiskt var reservationerna så markerade att begreppet "självklarhet" tycks illa valt.
När blev ämbetsreformen en självklarhet?
1970 när Bibelsyn och bibelbruk publicerades,hanterades frågan inte så. Blir den en självklarhet när bestämmelsen om prästvigningsstopp tas in i Kyrkoordningen efter att först ha varit författningstext (vilket regeringen egentligen inte ville, men inte kunde dra sig undan)?
Eller är det en självklarhet endast i den meningen att de flesta är för ordningen och kan stolta markera ett "vi" och ett "dom"?
Är det egentligen en självklarhet att präster vigs i Svenska kyrkan? I så fall varför? Vad gör vigningen med en kandidat? Här kan oenigheter anas i den svenskkyrkliga vardagen.

* Skillnader i synen gäller HELA ämbetet, dvs i katolskt perspektiv kan manliga präster inte vara mer erkända än kvinnliga.
Det apostoliska brevet särställer kvinnor, det är uppenbart, men Rom försöker tona ner det gamla
beskedet till anglikanerna att deras ämbete är null and utterly void.
Svenska kyrkan klarade med ett nödrop att ha kvar den handfasta successionen och det kan vi bara konstatera med tillägget att denna succession måste motsvaras av en lärosuccession.

I sak är en man, som vigs till biskop i Svenska kyrkan efter apostolisk sed av en manlig biskop vigd av manlig biskop, verkligen biskop och inget annat. Han hör dock inte till den romerska kyrkojurisdiktionen utan till en nationalkyrka, som är den historiska kyrkan i detta land.
Det historiska betraktas som en del av själva katoliciteten. Romersk-katolska kyrkan saknar i Sverige just denna katolicitetsmarkör.
I sak kan manliga präster vara mer erkända än kvinnliga. Det är ett erkännade som Rom lättare hanterar. Det andra har ju den helige Johannes Paulus II i apostoliskt brev avfärdat.

I Från konflikt till gemenskap, dokumentet vi firade så storslaget i Lund och Malmö, markeras att katoliker skiljer sig från lutheraner i hur man förstår prästens sakramentala identitet. Nu kan ju just lutheraner kalla prästvigningen et sakrament, bara saken blir rätt förstådd, så när det gäller manliga präster i Svenska kyrkan borde problemet vara möjligt att samtala om och hantera (lösa).
Om inte prästerna på ett särskilt sätt är delaktiga i Kristi prästadöme - vad är de då? (se p 190)
Att biskoparna får makten att ordinera genom att upptas i det katolska biskopskollegiet visar kyrkojurisdiktionen. Visar den något annat? (p 191)
Och det kyrkliga ämbete som i vårt land lyckats fullgöra sin uppgift att bevara kyrkan i sanningen, var fram till 1960 och i praktiken ett par decennier till "det manliga prästämbetet". Hur vet vi att sanningen bevarats? Genom konsensus i den katolsk-lutherska dialogen! VSB.
Det finns implikationer "för ett visst ömsesidigt erkännande av ämbetena". (p 194)
Detta kanske skulle motivera att vi aktualiserar de undersökningar som visar på olika teologiska hållningar mellan manliga och kvinnliga präster. Kunde bli av intresse, liksom.
Att ämbetet är en Guds gåva till kyrkan är vi överens om. (pp 166-169).

* Att göra en sådan skillnad är patriarkalt tänkande snarare än teologi.
Detta är alls inte säkert även om tekniken att skilja mellan patriarkalt tänkande och teologi imponerar.  Det är inte vanligt att förfara så och kanske skulle alla behöva höra några definitioner av vad som är vad och hur de två kan åtskiljas.
Skillnaden ligger annars i argumentet mot en ordning med kvinnor i biskops- och prästämbetet saknar stöd i Skrift och Tradition och är något Anden inte tillåter (Apostoliska brevet och Dr Luther hävdar båda detta), medan en manlig präst i Svenska kyrkan av skäl som hör samman med kyrkojurisdiktionen ställs åt sidan.
Det sistnämnda är ett romerskt argument, men inte säkert ett katolskt.
Det vore kul om biskop Anders Arborelius ville tala ut om detta. Är manliga präster i Svenska kyrkan fejk, bluff och bedrägeri? Jag frågar så för att biskopen inte ska få obehag för att han diskuterar kvinnliga präster. Det är ju så känsligt, som vi vet.

Då hoppar jag här över det famösa uttalandet:
* "Att leva i enkönade miljöer gör det kanske inte så lätt att i alla stycken uppnå en balanserad människosyn."
Hade jag ånyo tagit upp detta uttalande, hade jag nödgats konstatera att vi gått från konflikt till gemenskap /fest i Lund och Malm/ till konflikt igen.
"Balanserad människosyn", sa Bill.
"Människosyn i balans", sa Bull.

Ska man köpa tidningen Fokus för att läsa Sofia Lilly Jönssons stora artikel om Svenska kyrkan får man skynda sig. Den går i retur lördagar, har jag förstått. I varje fall i Växjö och Alvesta.


34 kommentarer:

  1. Ärkebiskopens påstående - "Att leva i enkönade miljöer gör det kanske inte så lätt att i alla stycken uppnå en balanserad människosyn." - vore intressant att tillämpa på frågan om enkönade äktenskap och möjligheterna för de som ingått dessa att vara goda föräldrar./ Markus

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hear-hear! Den postkristna hedonistiska nomenklaturan i Svky har målat in sig i ett hörn och både Modus II och fru dr Jackelén framstår som dåliga kopior av Bagdad Bob!
      Antony

      Radera
    2. Det är förargligt när ett betydelsebärande ord, om det så bara är ett ena litet ord, faller bort. I första stycket i min föregående kommentar (till föregående inlägg) skulle det stå:

      Om en av de TVÅ mest osannolika händelserna kommer att inträffa inom Katolska kyrkan, så inte blir det att kyrkan "öppnas upp" för kvinnliga präster. Alltså blir det samkönade vigslar inom Katolska kyrkan.

      Detta ser jag alltså som det näst mest osannolika. Varför jag tror det har jag utförligt motiverat i den kommentaren.
      Men vill nu lägga till: Äktenskapets viktigaste funktion ur samhällelig synpunkt är som ordning för reproduktionen, d.v.s. barnalstringen.

      Dess viktigaste funktion ur individsynpunkt torde dock vara som sexuell samlevnadsform för dem, som inte vill - eller inte ens kan eller klarar av - att leva i sexuell avhållsamhet. Därför ska celibatet vara frivilligt. Det har dr Luther slagit fast.

      Därför är det ett minst sagt märkligt påstående - som möter oss i den katolska katekesen - att (alla?) homosexuella (utan undantag?) är kallade att leva i celibat. Det är som om Gud har givit alla dem, som han har kallat att leva i celibat, en homosexuell läggning. Som ett slags påtryckningsmedel?

      Det är ologiskt. Lika ologiskt är Antje Jackeléns påstående att påvens inställning till kvinnliga präster skulle bero på att han lever i en enkönad miljö. Är det ens sant? Det är ologiskt eftersom hon tydligen försvarar familjebildningar där barn får växa upp i enkönade miljöer.

      Nu menar jag emellertid att alla stora män (och alla andra män också) har fötts och ammats av kvinnor. Och att det därför är kvinnor, som innan pojkarna blivit gamla nog för att förstå någon teologisk undervisning, har fört in dem i trons mysterier. Så var det med Jesus själv, och därför är jungfru Maria en förebild för alla kristna kvinnor.

      Katolska kyrkan lär, det är jag ganska säker på. att män och kvinnor har olika uppgifter, men bådas uppgifter är lika viktiga och därför råder full jämställdhet mellan könen, trots att män inte kan föda barn och trots att kvinnor inte får eller kan bli präster.

      Att detta skulle vara en nedvärdering av det ena könet, att kvinnor måste göra allting som män gör för att bli jämställda, röjer en grundinställning att "kvinnogöra" skulle vara mindre värt. Detta stressar nutida kvinnor, då de avkrävs att vara både kvinnor och leva som riktiga karlar. Här har kanske Katolska kyrkan en poäng. Kvinnor är kanske fullvärdiga människor enbart för att de är kvinnor. Det krävs inget mer.

      Som jag skrev i min förra kommentar reducerades kvinnan från att ha varit abedissor och helgon och Guds moder (de högsta positioner som kvinnor kunde nå) till prästfru. Och att detta har skapat ett tomrum i den lutherska kyrkan, som man har försökt fylla genom att ge kvinnor möjlighet att bli präster - samtidigt som man har reducerat prästrollen från ämbetsbärare till något slags chefsbefattning över andra kyrkoanställda och lekmännen.

      Vad som skulle göra en kvinnlig präst till en riktig präst, enligt Svk idag, är alltså att hon klarar sitt chefsjobb "som en riktig karl". För mig är hon en riktig präst, även om hon är en usel chef, men tror på vad hon själv säger, när hon delar ut nattvarden, d.v.s. att hon tror på förvandlingsläran. Gör hon det inte, är hon inte en riktig präst. Men det gäller även män i prästyrket. En präst ska inte säga sådant som hon /han själv inte tror på, därför att något slags tradition kräver det på samma sätt som vi följer profana seder, typ "Hej tomtegubbar, slå i glasen" innan vi tömmer snapsglaset.

      Radera
  2. Väldigt dålig journalistik får man säga, dels av Kappelin att ställa frågorna om kvinnliga präster på planet dels att ge Jackelén chansen att förolämpa Påven. Katolska kyrkan är och har varit övertydlig om att kvinnor inte kan bli präster, mer intressant hade varit och fråga honom om diakonatet.

    Jonas M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det kommer snart, ytterligare, ett besked från troskongregationen om att Katolska Kyrkan aldrig haft ett kvinnligt diakonat i paritet med det manliga och att de omständigheter som förelåg i urkyrkan (för att ha kvinnliga "diakoner") inte längre är aktuella. Det bästa vore om ni protestanter begrep att kvinnor ALLDRIG kommer att bli vigda till diakoner eller präster i den sanna Katolska och Apostoliska Kyrkan.
      Antony

      Radera
  3. Journalistik på hög nivå.
    Det romersk -katolska hyckleriet spricker som troll 👺 i soluppgång 🌅.
    Ulf H B

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den lundensiske postkristne hinduisten, Uffe H B, har som vanligt skapat sin egen bubbla - det enda som sprack var Svkys nomeklaturas naiva förhoppningar om att även påven är en heretiker!
      Antony

      Radera
    2. Det Antony kallar postkristet är det som Johannes skådade på Patmos. Det Petriska hade sin tid. Det Paulinska har sin tid. Det Johannesisksa kommer oss till mötes från framtiden.
      Du är något på spåret Antony...
      Uffe H B

      Radera
  4. Växjöbiskopen läxade upp sonen till bloggarens tidigare teologiska KM-kompis!

    -Ja, så kan man säga om den aktuella ledaren, som jag reagerade emot i en eposttext till Jacob Sidenvall och hans chef Fredrik Haage. Kanske är jag inte alltför populär hos dem, men fakta om kyrkan måste respekteras.

    Till min glädje, vilket jag också i går skrev till nämnda herrar, tog Modéus upp precis de frågor som jag reagerade emot. Det var som om jag själv hade skrivit inlägget. Ingen "gräddhylla" i kyrkan och självstyrande församlingar, där någras KR hade gått för långt i internationell spenderglädje och gastronomiska utsvävningar.
    Men inte skulle jag ens komma på tanken att anklaga Dag Sandahl och övriga KM-ledamöter för detta, eller KS? Dag tillhör ju "gräddhyllan"
    Så nog borde den gode Jacob i SmP ha tagit ett samtal med fader Fredrik först, så att han hade varit påläst. Nu fick biskopen och i någon mån jag, fast i tysthet) läxa upp honom.
    Kommentaren till Modéus uppläxning var också betydligt mjukare och mindre tvärsäker än ledaren.
    Läxan var alltså nyttig och behövlig. (Men jag passar samtidigt på att ge Smålandspostens ledarredaktion en klapp på axeln: herrarna är i andra frågor duktiga, balanserade och modesta.)


    Men vad gör då bloggaren? Jo, ironierar över sitt eget stifts biskop. Därför fråga 1:
    -Fanns faktafel i Modéus artikel? Och fråga 2:

    -Är blogginlägget ett positivt och konstruktivt bidrag för Svenska kyrkans bästa?

    Samtidigt skyndar jag mig med en tredje fråga, då ämnet såväl nu som tidigare, vecka efter vecka kommer upp på bloggen och i kommentarerna:

    -Är Svenska kyrkans flera decennier gamla, och sedan förtydligade, ställningstagande om kvinnliga präster på något sätt under uppluckring, eller ligger det säkert och stabilt fast framgent?

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. BENGT OLOF DIKE
      Fredrik Modeus undviker att tala om strukturutredningen och dess implementering 1 jan 2014.Maktkoncentration och centralisering blev följden. Svenska Kyrkan är i kris. Lunds storpastorat är typexempel på en krisande Svenska Kyrka. Men Lund behöver inte bli Fredriks ögonöppnare. Krisfenomenen finns även i Östrabos närhet!
      Ulf H Berggren,Hälleberga -Lund

      Radera
    2. Bengt Olof, beslutet om kvinnor som präster är precis så stabilt som varje demokratiskt beslut är – om majoriteten förändras, kan det komma att ändras.

      Radera
    3. +Göran,

      -Hoppas kan Du alltid, käre vän, efter snart sex decenniers tid. Men realiteter är något annat än fromma förhoppningar; Du påminns också om att den helt övervägande majoriteten av de lutherska kyrkorna i världen sedan länge välkomnar kvinnor till prästämbetet.

      Bäste Göran, jag vädjar därför vänligt och varsamt till Dig att acceptera vår kyrkas ordning och med glädje konstatera att budskapet om Guds fred, frihet och frälsning predikas av både män och kvinnor.

      Om vi alla accepterar den verklighet, som vi vet inte kommer att förändras, blir livet och vardagen lättare och enklare.

      Allt gott.
      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    4. Det är nog bara i den ombytliga protestantiska världen som sex decennier är en lång tid!
      Antony

      Radera
  5. Jag börjar bli rätt trött på dr Sandals jidder om Msgr Cavallins åsikter i ämbetsfrågan. Det är helt uppenbart att Svkys "prästvigning" är ogiltig, inte bara juridiskt. De f.d. "präster" i Svky som blir upptagna i den sanna Katolska och Apostoliska Kyrkans fulla gemenskap måste först bli konfirmerade för att sedan (ev.) bli vigda som diakoner och präster. Detta sker inte "conditionally" (som man säger på mitt andra modersmål) utan som om dessa "präster" tidigare varit vilka lekmän som helst.
    Det finns säkert ett antal Msgr med privata uppfattningar, samt ärkeliberala kätterska jesuiter som gärna "koncelebrerar" med protestantiska prästinnor, mot vilket Kyrkans magisterium rättar och disciplinerar. Dr Sandahls referens till Msgr Cavallins blir ytterligare bevis för protestantiskt "högkyrkliga" önsketänkande.
    Antony

    SvaraRadera
    Svar
    1. Cavallin är i gott sällskap. När biskop Hans Brask, som lämnade Sverige när han insåg att reformationen inte gick att stoppa, fann anledning att kommentera vigningen av Laurentius Petri 1532, menade han, i ett brev, att denne måste betraktas som en verklig, men schismatisk biskop.

      Radera
    2. Se där, Msgr Cavallin har sällskap av en 1500-tals biskops (också) privata åsikter, vilket knappast ändrar Katolska Kyrkans lära och praxis om att f.d. lutherska "präster" både måste konfirmeras och vigas för att bli katolska präster. D.v.s. att det lutherska "prästämbetet" verkligen är "null and void"!
      Antony

      Radera
  6. Det är nog bara rättvist, givet hur trötta övriga torde vara på Anthonys papala chauvinism. Man kan ju tukta denna något, med att påpeka att vare sig romerskkatolska dop eller prästvigningar är automatiskt godkända i de ortodoxa kyrkorna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mig veterligen är det bara några, inom den ortodoxa familjen schismatiska, gammelkalendariska små kyrkor som inte erkänner det katolska dopet. Då är det betydligt värre läge för Svky som av den Ryska Ortodoxa kyrkan förklarats ha lämnat kristenheten. ML skjuter sig ordentligt i foten med sin "goddag yxskaft" kommentar!
      Antony

      Radera
    2. Jag har noterat att ML verkar vara präst i Serbisk-Ortodoxa kyrkan, och inte i Svky (mitt misstag), som enligt vad jag förstår erkänner dop i Katolska Kyrkan.
      Antony

      Radera
    3. De ortodoxa kyrkorna är inte helt eniga i sin syn på icke-ortodoxa (däribland romerska) dop etc. Den ryska Kyrkan, som ju av historiska skäl har haft störst anledning att analysera och ta ställning i sådana frågor, har en betydligt mer "tillåtande" attityd än en del andra Kyrkor som - såväl geografiskt som teologiskt - haft väst på större avstånd. Men den katolik som - utan omdop - tas upp i den ryska Kyrkan, accepteras därefter som ortodox även bland de kyrkor som själva tar emot katoliker genom dop.

      Radera
    4. Vilka är de Ortodoxa kyrkor som "omdöper" katoliker?
      Antony

      Radera
    5. Jag har ingen "lista", men att problemet finns torde framgå av denna genomgång.
      http://www.usccb.org/beliefs-and-teachings/ecumenical-and-interreligious/ecumenical/orthodox/baptism-and-sacramental-economy.cfm

      Radera
    6. Detta dokument sa mig inte så mycket i sak, men de ortodoxa kyrkor som praktiserar omdop av katoliker verkar vara ytterst få, på sin höjd ngn procent av alla ortodoxa tillhör dessa schismatiker. Å andra sidan så gær Moskva deklarerat att Svky inte längre är en del av kristenheten - förstår ni magnituden av detta beslut?!
      Antony

      Radera
  7. Det finns några eller något exempel på att f.d svenskkyrkliga präster som vigdes av biskop Brandenburg vigdes "sub conditione", "under förutsättning att du inte har giltig prästvigning, vigs du..," ungefär. RK

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilka är de och var finner jag dessa dokument?!
      Antony

      Radera
  8. Ja, och risken är att detta då skedde av "pastorala skäl" därför att kandidaterna - eller deras familjer - hade svårt att se den tidigare vigningen som totalt betydelselös. Paul

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att Rolle K medvetet ljuger eller önsketänker och väntar med spänning på riktiga bevis (på att biskop Hubertus begick dylika fel i sin ämbetsutövning).
      Antony

      Radera
    2. Hör med prästen SE Pernler på Gotland. Jag tror att han vigdes sub condotione. Roland

      Radera
    3. Tack för tipset, jag ska kontrollera om det finns ett undantag som bekräftar regeln?
      Antony

      Radera
    4. Varför skulle det vara fel att viga sub conditione - oavsett om det sker av pastorala skäl eller annat?/Paul

      Radera
    5. Vad menar Paul med "pastorala skäl"?
      Antony

      Radera
  9. Man kanske bör akta sig för att vara så snar att kalla alla som skriver på bloggen här för att vara protestanter när vissa kanske är ortodoxa eller katoliker. För övrigt är det utlåtandet från den särskilt utsedda kommission som utsetts att utreda bland annat den frågan, under ledning av ärkebiskop Ferrer. Det troligaste är dock att den kommer fram till ungefär vad som har sagts tidigare.

    Jonas M

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Den frågan" gäller vad kvinnliga diakoner var och om de ska återinföras. Det vore bra ifall Troskongregationen också utredde statusen för lutherska "prästvigningar" vilka i praxis behandlas som "null and void".
      Antony

      Radera
  10. Skillnader i synen gäller HELA ämbetet, dvs i katolskt perspektiv kan manliga präster inte vara mer erkända än kvinnliga.
    Det apostoliska brevet särställer kvinnor, det är uppenbart, men Rom försöker tona ner det gamla
    beskedet till anglikanerna att deras ämbete är null and utterly void.
    Svenska kyrkan klarade med ett nödrop att ha kvar den handfasta successionen och det kan vi bara konstatera med tillägget att denna succession måste motsvaras av en lärosuccession. SUCCESION HAR INGET MED HANDPÅLÄGGNING ATT GÖRA HANDPÅLÄGGNINGEN TILLHÖR BRUKET ATT VIGA TILL ETT ÄMBETE. SVENSKA KYRKAN KLARAR SIG INTE ALLS

    I sak är en man, som vigs till biskop i Svenska kyrkan efter apostolisk sed av en manlig biskop vigd av manlig biskop, verkligen biskop och inget annat. Han hör dock inte till den romerska kyrkojurisdiktionen utan till en nationalkyrka, som är den historiska kyrkan i detta land. NEJ HAN ELLER HON KAN INTE VARA BISKOP GENOM EN HANDPÅLÄGGNING BISKOPAR UTSES AV PÅVEN OCH INGET ANNAT
    Det historiska betraktas som en del av själva katoliciteten. Romersk-katolska kyrkan saknar i Sverige just denna katolicitetsmarkör. JASÅ ENLIGT VEM????
    Erland

    SvaraRadera