Rädsla

Kan temat "rädsla" rymmas på Andra söndagen efter Trettondedagen (eller Epifania, som jag envisas säga)? Den rädsla som hotar vid bröllopet i Kana, tänk er själva en fest utan vin! Hoppsansa. Detta är ett evangelium som för somliga fromsinta helt saknar mening! Det är dem fördolt, de kan inte förstå.

Nå, kvinnan vid Sykars brunn? Med erfarenhet av idogt predikande anar alla att hon hade ett rätt utsatt eller instängt liv och måste hantera sin utsatta situation ensam, utan kvinnors gemenskap. Så kör för att rädsla kan man skriva om denna söndag utan att bryta mot några av Strukturutskottets förhållningsregler!

Drivkraften är rädsla.
Den lamslår mycket i det kyrkliga. Därför gör prästerna som de gjort tidigare. Utmanar inte. Omprövningen sker tysta kvällar när prästerna vet att de egentligen skulle vilja göra något anat än det som tröttat ut dem den gångna dagen. Men vad händer då?

Nu bevittnar vi höga utträdestal men lokalt uppfattar inte prästerna att de kan göra mycket. Naturligtvis dyker det upp en och annan förståsigpåare som vet precis vad präster ska göra. De ska ut bland folk och missionera tills natten kommer. Då blir prästen ännu räddare, har prästen missförstått alltihop? Var det inte lekfolkets uppgift i första hand att missionera? De stora missionstiderna har det varit så. Prästerna skötte detta lekfolk och biskopen skötte prästerna. När martyrtiden sedan kom, stod i princip biskopen främst i ledet, prästerna därefter och sist lekfolket.

Jag kan bli rädd för mindre.
Som tanken att präster inte, enkannerligen de högkyrkliga, skulle röra sig bland folk.
Eller är det så det har blivit?
Tar den kyrkliga apparaten så mycket tid och kraft, att det blir rätt lite kvar för det andra? Har evenemanget flyttats till expeditionen eller församlingshemmet så att präster inte rör sig fritt till fots eller per cykel i stadsdelen för att prata dop och begravning eller (mindre fritt) tar bilen ut i landsbygdsförsamlingen?
Hur det än är nu - varifrån kommer tanken på att just högkyrkliga präster inte rör sig bland folk? Fader Gunnar på cykel var väl högkyrklig? Och vad med prästerna i de nybyggda småkyrkorna - typ PO Sjögren - och i industriförsamlingar - typ Rune Klingert i Sura?
Men jag kan förstå. När folkkyrkor faller samman, kan folk i folkkyrkor inte hata folk utan måste hata några andra eftersom de misslyckade strategierna upprätthålls ända in i kaklet. Högkyrkliga präster blir de självklara hatobjekten. Hur skulle det annars kunna vara?

Nog ser jag väldigt mycket av uppgivenhet i det kyrkliga.
Föga i samtiden lockar. I framtiden kanske inte ens Herrens återkomst räknas till det roliga? Handen på hjärtat, vad ser du med reservationslös glädje fram emot detta år? De flesta av oss kan till och med tveka inför det där med "reservationslös" glädje. Vi lever i en värld som ter sig oroligare och mer problemfylld än för 15-20 år sedan. När vi vid aftonlampans sken mediterar över detta faktum, kan vi slås av insikten att den problemfyllda världen är världen som den är normalt.
Man kan bli rädd för mindre.

På tal om problem har jag förstått att antalet kvadratmetrar i simhallarna i Berlin betyder att alla som bor i Berlin inte kan simma samtidigt, trots att det finns 60 simhallar. Det var ett faktum jag aldrig tidigare besinnat. Finns det annan allvarlig information som jag inte tillgodogjort mig? Att det är fler begravningar i Berlin än italienare - 31 753 mot 26 715. Vad säger det? Själva osäkerheten kan skapa en rädsla, känns det som.

Och så har vi migrationskrisen. Baumanns bok hjälpte mig inte så mycket, är jag rädd och nu är jag rädd att jag inte ens vet var jag lagt den. Jo, jag la den i hallen för att sorteras in i den samtida politiska litteraturen, slår det mig. Rädslan släppte lite. Jag läste förutsägelser om större migrationsströmmar än någonsin detta år. När jag såg att Agnes Rubin nyligen avlidit, 95 år gammal, tänkte jag också på hennes man Nils, min folkskollärare. Han sa att vi skulle få vara med om en ny folkvandringstid och det hade jag lite svårt att hämta in 12 år gammal. De länder som folkvandringen skulle starta i låg så långt borta.  Han hade nog rätt. Det är en folkvandringstid av aldrig skådat mått vi lever i. Men vilka konsekvenser ska vi dra av detta förhållande i så fall. Rädslan är vår arvedel.

Jag tror att det finns de som inte skrattar. Det är välbetänkt. När medlen i polemiken mot kyrkohandboksarbetet blir dessa och 600 kyrkomusiker eller så skriver på ett upprop skrattar inte alla. Bara somliga. Skäms på oss! Prästerna är mer försiktiga med att skriva på. Så står de under biskopens kontroll, sas det mig, när fenomenet kom att avhandlas. De kanske skrattar ändå när ingen ser dem.

https://www.facebook.com/groups/328793047191594/?fref=ts

https://www.youtube.com/watch?v=dbYf9tBVZZU&feature=share

Och så har vi ju alltid Elof Sundin, teologie doktor och allt.
https://www.youtube.com/watch?v=ooCebjkyk7A

Själv är jag nog rädd att vi får en kyrkohandbok som dragits igenom hela apparaten men som inte svarar mot särskilt mångas längtan. Den förväntan biskoparna talar om är en illusion. Och en kyrkohandbok ska vara något annat än en handbok för illusioner. Mer handfast, liksom.

Nu ska jag gå till morgonbestyr och samla ihop mina pinaler för att ta mig till högmässan i Berga, där jag celebrerar.
Jag är rädd att komma för sent, typ.