Påpassligt med Pascalidou

I dag är det söndag. Då är denna pigga, käcka och muntra blogg snäll. Jag såg att Alexandra Pascalidou fått utmärkelsen "Årets europé". Nu visste jag inget om denna förnäma utmärkelse och läste inte på heller, men jag föll, trots söndagssnällismen, tillbaka på en vetenskaplig hållning, dvs misstänksamhetens hermeneutik. I Europa finns många människor. Varför just Pascalidou, vars insatser jag vet föga om? Hon kallas, såg jag, "mediepersonlighet", men det är sannerligen ingen kvalitetsstämpel att vara känd för att man är - känd. Från tv! Det var löjligt redan i tv:s barndom när musikläraren Håkan Nilsson i Alvesta tävlat i tv och därefter var känd som "TV-Håkan". Man skrev "tv" så på den tiden... Har vi fått en ansamling mediefolk/reklamfolk som prisbelönar varandra utifrån normer som inte är lätt tillgängliga rent intellektuellt?

När den grekisk-ortodoxa Pascaldou blev lutheran blev statsrådet Strandhäll förtjust. "Välkommen till min kyrka", skrev hon. På fråga deklarerade hon att kyrkan betytt mycket för henne när hon var barn och ung. Bra så. Inte ett ord av beklagande att grekisk-ortodoxa kyrkan förlorat en medlem som därtill är en mediepersonlighet. För det kan väl inte vara så, att den dubbla kyrkotillhörigheten är en rimlig hållning? Vad säger kyrkoherden i den församling som tar upp Alexandra Pascalidou och vad säger den grekisk-ortodoxa biskopen?

Antjes gillande av detta inträde kan man förstå. Det utlöste ett antal gillanden på Antjes fb-sida och bland dem som gillade återfanns - mediepersonligheter. Jag förstod att med mediepersonligheter avses en sort som gärna uppträder i flock. Känsliga personer skulle kunna komma att uppfatta detta som problematiskt, för att använda en svensk biskops favorituttryck. Vi andra noterar fenomenet.

Nu finns det tydligen problem i Kyrkans Hus, högkvarter i den kyrka Pascalidou ansluter sig till.
Koordinatorn för reformationsfirandet har sagt upp sig efter sjukskrivning och arbetsbefrielse. Märkligt nog har anmälan om kränkande särbehandling inte diarieförts, inte först, inte sedan men först nu i måndags. Sådant övertygar inte. Jag antar att Kyrkostyrelsen kastar sig över frågan och begär detaljinformation både om vad som föregått och vad som försiggått samt om hur det kan komma sig att arbetsrättsliga formalia inte iakttas. Arbetsbelastning som förhindrar att ärenden diarieförs? Måste vi förstärka med fler personer till Kyrkans Hus? Jag frågar inte mer. Det är söndag.

Ärkebiskopen ville komma på bild med mig, fick jag veta. Söndagsbild skulle det vara. Jag kan undra varför det just skulle vara en söndagsbild, men förklaringen är nog den, att jag ser mycket snällare ut på söndagar. Det är nog så med mig. Jag skrek mycket innan min dopdag, men efter dopet var jag betydligt blidare, sa Morsan. Kanske använde hon inte just uttrycket "blidare" men i sak var det nog så. Det sitter i. På söndagar. Så jag kammar mig på Karl XII-manér (fingrarna genom håret) och blir därmed photogenique. Jag vill ju inte ställa till det för ärkebiskopen utan ställer upp.

Konstigt att det trots min satsning på fromhetsliv kunde bli bloggar. "Jag vart häpen själver", som flickan sa.
Hur blev det med fromhetslivet då?
Det är lite för tidigt för att sammanfatta. Bara för att det är fromt omkring en, betyder detta inte med nödvändighet att det blir fromt inuti. Men jag har inte slutat hoppas...