onsdag 18 januari 2017

Svarte Petter i Svenska kyrkan

Vem sitter till sist med Svarte Petter i Svenska kyrkan? Förlorare alltså. Den som har det kort i hand som ingen vill ha. Kanske är det ärkebiskopen. Ingenting tycks gå kyrkosystemets väg nu. Kl 18.44 satt Antje efter en lång arbetsdag och mödade sig att hälsa någon som heter Pascalidou välkommen som medlem. Det verkar lite desperat. Är det så få som inträder numera att ärkebiskopen kan hälsa dem välkomna? Då hör jag inte till de glada.

Ann Heberlein känner jag inte.
Jag har sett henne någon gång IRL. Att hon lämnar Svenska kyrkan och annonserar avträdet i Expressen, skulle alltså inte bli personligt närgånget. Men det blev det. Hon har ju rätt i att människor lämnar Svenska kyrkan därför att de är kristna. Det har de gjort länge, men detta fenomen har viftats bort med det lösliga argumentet att det mest handlar om kv*nn*pr*st-frågan.
Djupare än så har frågorna om kyrkoidentitet och kyrkosolidaritet aldrig ställts. I Kyrkans Tidning smygs en reservation in. "Enligt henne", dvs Ann, finns det en grupp människor som lämnar Svenska kyrkan för att de är kristna. Formuleringen "enligt henne" är klurig, beundransvärd rentav.

Är det bara "enligt henne" behöver vi kanske inte heller ta upp alla dem som egentligen mentalt för länge sedan lämnat Svenska kyrkan. Präster och andra anställda. De reser pliktskyldigast till samlingar och spelar spelet, men kyrkokärleken är sedan länge död. Församlingen är som bäst deras glädje. Frågorna om vad som händer bortom den och efter dem, ställs inte.

Naturligtvis finns det folk som glada talar om korruptionen i Svenska kyrkan, den som sammanfattas med lyxiga resor, middagar och alkohol. Här är det mycket som blandats samman till ohanterlighet. Men bilden av verkligheten är manifest oavsett hur verkligheten ser ut och då är det bilden som gäller. Så är det när medlemmar alienerats från Kyrkans liv. När de inte vet, tror de vad som helst.

De frivilliga medarbetarna i Nordölands församling, som reste till exempel till Helsingfors för att studera diakonalt arbete i Johannes församling, reste utomlands men knappast lyxigt. Fast alkohol drack de väl, hoppas jag även om alkoholen var procent i vin eller öl. Ett glas mousserande vin på båten bjöds det på (eller var det rentav champagne jag langade ut?). Fast inte betald av kyrkokommunala medel. Det hade dock inte gjort något. Jag ger gärna jordbruksnäringen mitt stöd. Bönder håller jag högt. Grisbönder, skogsbönder, mjölkbönder och vinbönder lika och mjölbönder också, om den kategorin finns. Men korruption i det kyrkliga? Inte på så vis.

Naturligtvis är systemet korrupt.
När jag läste materialet från 1978/79 funderade jag över mitt liv. Vi kanske skulle lämnat då, gett Svenska kyrkan Fanen, dvs till Djävulen.
Jag tyckte inte det var en möjlighet då. Jag trodde inte då att de där inkluderande teologerna skulle ha någon framgång. De hade uppenbarligen ingen förmåga att bygga församling.
Det jag inte fattade var att folk aldrig skulle lägga märke till detta när dessa de inkluderande flyttade vidare in på kanslier och upp i positioner. Där hade de sedan den maktbas varifrån de motkristna kunde bekämpas.
Vilka av biskoparna och handläggarna har i egentlig mening gjort skillnad i de församlingar där de eventuellt tjänstgjort? Jag skulle vilja veta. Några är det väl.

Vilka blir kvar när mina medkristna går?
Ann Heberleins karaktäristik av de besvikna stämmer nog. "Växande misstro och besvikelse". Men det är hållningar som ett kyrkosystem aldrig kan hantera, för oftast är detta ett ordlöst fenomen. Ann Heberlien är annorlunda eftersom hon, men inte bara hon, uttryckt kritik. Då har denna kritik enkelt kunnat avföras. som främlingsfientlig eller misogyn. För detta är Ann Heberlein - besviken! Är hon förvånad?

Till kyrkosystemets försvar måste sägas att slagord av denna modell visat sig fungera.
I stället för intressanta och viktiga teologiska frågor om t ex ämbetet, värda att ta upp, har invändningar stämplats och diskussionen omöjliggjorts. Misogyn är ett milt ord - kvinnohatare, sexualneurotiker med en krum kvinnosyn, fundamentalister, homofober, elitkristna, dörrstängare är begrepp som visat sig användbara och - 1978 års inlägg - konsekvensen har blivit att dessa motkristna vänligen eller utan vänlighet men snarligt skulle ut ur Svenska kyrkan. Det nya är inte metoden. Det nya är att fler upptäcker den kyrkliga vardagen.

1978 uttalade sig Bertil Werkström och Martin Lönnebo, båda då i Härnösand, mot en sådan utmönstring. En som hette Jönsson var för denna utmönstring, eftersom det inte handlade om en utmönstring utan om ett enkelt yrkesetiskt krav. Denne Jönsson var expert på arbetslivet. Det var orätt att kompromissa.(SvD 20/1 1979) Lägg märke till att denne Jönsson inte prövade metoden att argumentera och visa att kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* hade fel och missförstått i sak. Han var inte ensam om att avstå från denna arbetsuppgift. Långt ifrån.

Under alla min prästår och flera år dessförinnan har jag inte kunnat tro att det som blev verklighet i Svenska kyrkan skulle vara framtidsvägen. Jag hör också minoritetens ständiga tjat om hederlig samlevnad med friska och begripliga konflikter. Så skulle vi inte ha det. Vi skulle ha tillmälenas kyrka.

Sådant slår tillbaka.
Förr eller senare.
Nu är det senare.

Ann Heberlein kommer tillbaka när den döende Svenska kyrkan uppstår igen, meddelar hon.
Hade hon frågat syster Kerstin i Kalmar, hade hon fått svaret att den som vill ha mer liv i Kyrkan utmanas att bidra med det. Den som vill ha en mer kärleksfull kyrka, får älska mer. Och så kan s Kerstin fortsätta en god stund.
Jag kan anlägga ännu ett perspektiv.
Kan det vara så att Gud flyttat lampstället (ljusstaken), att vi haft vår chans och att tron nu fortsätter på andra ställen i världen? Det finns sociologer som påstår att detta hör till normalfallet för den kristna tro, ständigt på flytt. När jag prövade det perspektivet med några präster, kom vi till Uppb 3:14-22 med maningen att visa iver och vända om. Laoikeia kan vara den uppiggande förebilden för en demokratisk folkkyrka. Fast just i Laodikeia finns ingen enda kristen just nu, bara ruiner.

Tänk om man varit ärkebiskop och riskerat att ens namn skulle förknippas med ett totalt kyrklig sönderfall. Det hade inte varit roligt. Inte riktigt rättvist heller, men så är villkoren när man kommit upp i sfärerna och måste ta ansvar för rubbet. Det är därför de kyrkliga översåtarna måste lyssna till kritik och inte irriteras av den. För vem vill till sist sitta med Svarte Petter?

51 kommentarer:

  1. Av de sju församlingarna som fick sändebrev i Upp. är det egentligen bara Smyrna/Izmir som överhuvudtaget finns kvar som fungerande stad. Där finns också några kyrkor, för en spillra av kristna – de flesta kristna, greker, fördrevs efter Första världskriget.

    Som Smyrna/Izmir är t.ex. Antiochia/Antakya, en av de fornkyrkliga tre patriarkaten.

    Jag såg en gång en karta, där kristenhetens medelpunkt genom tiderna angavs. Det började i Antiokia och gick upp över Turkiet. På senmedeltiden nådde kurvan sin nordligaste punkt, Schweiz eller så. Sedan fortsatte den västerut men vek samtidigt av söderut. Nu befinner den sig ung. i Marocko. Europa, särskilt Nordeuropa, har kommit i kristenhetens utkant!



    SvaraRadera
    Svar
    1. Måste inte den kartan ritas om när Rysslands kristenhet fått syre i lungorna igen? an.

      Radera
  2. Till församlingen i Laodikeia har prosten Bengt Pleijek skrivit en bok. Någon som kan vara värt att uppmärksamma på hans förestående 90-årsdag. Han var duktig på att bygga församling i stiftsgården.
    Andra som fått rättmätig cred för församlingsbyggande är Tyrberg, Fredrik Modéus och på sin tid Christina Odenberg. Andra biskopar har kommit direkt från akademien som Gärtner och Jackelén.
    Ytterligare några har många års församlingsarbete bakom sig utan att kunna visa på något reellt församlingsbyggande, med Brunne som ett slående exempel.
    Men man kan å andra sidan undra om Olle Carlsson skulle bli en bra biskop bara för att hans kyrka är välfylld?

    Heberleins kritik avfärdas enkelt. Just för att det är kritik och det kyrkan behöver är glada tillrop och inte kritik. Ungefär på samma sätt som ett krisande KD bara vill höra glada innehållslösa hejarop utan påpekande om att innehållet kan behöva tydlighet och riktning.

    SvaraRadera
  3. Snart är det så illa att inte ens längre politikerna vill ha med med kyrkan att göra.

    Då får de väl söka sin legitimitet hos islam. Där är Riket både av denna världen och den tillkommande. En religion med enbart fördelar för jordiskt sinnade såväl som för "andligt intresserade", alltså. Å ena sidan en krympande svensk kristenhet med ena foten i graven. Å andra ett ungt växande och segervisst islam. De indifferentas barn eller barnbarn kommer att fråga sig om kanske islam är vägen ur förfallet.

    Men först måste kyrkan plundras på sina tillgångar.

    Bouppteckning och arvsskifte nästa!

    GR

    SvaraRadera
  4. Lämna kyrkan
    1969 var jag på kyrkligt möte i Växjö. Där fanns också +Giertz och dompr. Danell. Den sistnämnde menade då, om jag minns rätt, att det var dags för Exodus, uttåget ur kyrkan, medan +Giertz sade, att vi skulle stanna kvar, tills vi blev utkastade.

    SvaraRadera
  5. Jag funderar en hel del på varför jag är kvar. Svaret ligger förmodligen i en, ev. naiv. förhoppning att SvK ngn gång ändå ska vända sig rakt o modigt mot Gud igen o inte som nu försöka smita in osedd.
    Hade jag inte för nu 10-15 år sedan hittat EFS kunde det mycket väl varit annorlunda.
    Eva H

    SvaraRadera
    Svar
    1. EFS är väl också på väg ner i den sekulära dödens dal, de har i alla fall anammat en heretisk ämbetsordning!
      Antony

      Radera
    2. Om man någon bemödat sig att se vilken grund SvK har i sina dokument och sin kyrkliga historia så finns här ett kapital utan like.
      Om man bemödat sig och läst något av den bibliska historien borde man inte bli förvånad över livsvillkoren för Guds församling.
      Problemet är att det i denna tid finns församlingar och en kyrka som menar att de kommit fram till svaret och modellen, när hela västvärlden håller på att gå under.
      Ann H trodde på något som inte höll. Är hennes avgång en profetia om hennes sällskaps avgång, inkl nuv ÄB? an

      Radera
  6. Det var många som drog sina färde runt 1980. Utträde till inget, konversion eller inre exil blev följden.

    Att beklaga att kompetens ej tagits tillvara är rimligt. Dock hade annan lösning än exkludering av dem som inte delade den svenska värdegrunden varit omöjlig. Ett rike kan inte vara i strid med sig själv. En folkkyrka måste dela värderingar med sitt folk.

    Flying bishops i all ära, men i en stat som hyllar andra gudar än den bibliske Jesus, kan denne "otidsenlige" figur inte tillåtas sticka upp. Inte heller hans lärjungar att sticka ut.

    Annat hade det - som tankeexperiment - kunnat vara, om dåtidens fromma kyrktanter hade kört sitt jihad med bombbälten, lastbilsmassakrer, busskapningar, knivattacker, stenkastning och mordbränder, samt varit övertygade anhängare av gudsstaten på jorden och gått in för en mera handfast folkuppfostran och dito omhändertagande av de vantrogna.

    Sådant låg alltså inte för dem och nu hänger Jesus stillsamt där på sitt kors.

    SvK rustar ned. Landsbygden ligger redan i stort sett övergiven. Fungerande tätortsförsamlingar är ålderstigna. Alla frågar sig vad som händer när kyrkoherden pensioneras. Oftast tycks det gå illa, när Värdegrunden och Livgiverskan sedan drar in.

    Den som lever får se hur det går. Biskopsjobbet lockar kanske inte så många framöver?

    S-O J

    SvaraRadera
    Svar
    1. I det konformistiska Sverige är nog Svky en av de mest totalitära organisationerna, vilket förstås passar ett germanskt ledarskap!
      Antony

      Radera
  7. Läste i dag en artikel med Peter Artman i "Världen idag" dagens tidning. Artikeln visar en intressant utveckling Uganda, ett land i stor nöd, som vi lyckligtvis inte kan identifiera oss med men:
    Finns det lärdomar att fundera över, var finns källan till förändring?
    I den "fiktiva kyrkan" kanske? Prästänka

    SvaraRadera
  8. Att få in journalisten Alexandra Pascalidou som ny medlem är, om jag inte missuppfattar dig, så glädjande för ärkebiskopen att hon kl 18.44 sätter sig och skriver sitt "välkommen". Hon räknar tydligen helt kallt med att med denna nya medlem få draghjälp i vissa frågor. Var AP står på den politiska vänster/höger-linjen har ju tydligt framgått i hennes arbete - så varför inte...? Dessutom avser AP enl Expressen att stanna kvar i grekisk-ortodoxa kyrkan, alltså vara med i två kyrkor!

    Men får den mera anonyme nya medlemmen NN inget välkomnande av ärkebiskopen? Hon/han kommer kanske att vara Guds starka redskap för en väckelse - utan att ärkebiskopen lägger märke till det!

    Jag i Halland

    SvaraRadera
    Svar
    1. Till "Jag i Halland"
      Skulle väckelsen komma, såskulle man rycka ut från Kyrkans hus i U-à. Väckelse innebär alltid en kritik av det bestående, och det tycks ju vara bra.

      Radera
    2. Är någon förvånad över att fru doktor Jackelén avslöjas som en hycklande elitist, som älskar strålglansen från kändisar?! Jag ser med spänning fram emot den grekiska reaktionen på denna förvirrade proselytism, men tror knappast att den ändrar fru doktor Jackeléns bunkermentalitet!
      Antony

      Radera
  9. RASIFIERADE Petter heter det numera!

    SvaraRadera
  10. Fredrik Modeus var utomordentligt framgångsrik i Helgeand i Lund. Hans metod där - som väl blev hans doktorsavhandling - var verkligen inte densamma som Svenska kyrkan nu pekar ut som färdriktning. Undrar vad han tycker om det innerst inne, han verkar försöka med den optimism som sporrade i Helgeand - men den behöver något att vara optimistisk över.
    Ska kyrkan frodas räcjer det inte med pridetåg.
    Canutus Hahn

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag får alltid höra två saker.
      Nr 1 är hur duktig Modeus är på församlingsbygge. Nr 2 är att man ska bejaka sin längtan. Det är totalt obegripligt! Vem kan känna längtan efter det här?

      Radera
    2. Mina källor i Lund säger att Helgeands "framgång" berodde på att Modéus II förpackade den nya religionen i ett ritualistisk paket som tilltalade Lunds liberala "tjatterklass". Det ska också varit "bonus" för "prästkandidater" att medverka där, varför många av den nya religionens opportunister flockades runt den antimaterialistiske sportbilsfantasten!
      Antony

      Radera
    3. Modéus II framgångar i Lund byggde väl på att han var skicklig på att ritualisera den nya religionen och klä ulven i fåraskinn, vilket tilltalade Helgeands liberala medelklass?! Vidare så blev det en fjäder bland opportunistiska "prästkandidater" att lysa i strålglansen från den antimaterialistiske sportbilsfantasten!
      Antony

      Radera
    4. Nej, det är en vrångbild. Några större spår av läroförvillelse av feministiskt eller annat slag hittades inte i Helgeand. Däremot en veckolig högmässa med liturgiskt djup. Och mycket folk. Medelklass? Ja, så ser det ut i Lund.
      Är det något fel att gilla bilar??
      Canutus Hahn

      Radera
  11. Jag menar att man bör stanna kvar och fortsätta kyrkokampen. Ett gott alternativ är att ansluta sig till Missionsprovinsen. Att gå till den påvliga kyrkan är att gå ur askan i elden. Jag läste att företrädare för aKf med flera varit på besök hos Jackelen. Vad är anledningen till detta, undrar
    Roland K

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast då blir ju man - om jag inte är felinformerad - inte kristet begravd, inte ens mot betalning. Sorgligt att det ska vara en hållhake, men det är det församlingsrådet har sagt till mig i alla fall.

      Radera
    2. Vad Farao nu då? Fast nog blir du kristet begravd även av en missionsprovinspräst, alltid (de råkar vara kristna, nämligen). Och du vet väl om att en kan vara medlem i Missionsprovinsen utan att lämna Svenska kyrkan och avsluta kyrkokampen?

      Radera
    3. What?! Ljuger de?! Värsta Nordkorea. Grr!

      Radera
    4. Alphadeltagaren har blivit utsatt för desinformation. Har själv varit på begravning ledd av präst i missionsprovinsen, dessutom i Sv k kyrkobyggnad. Sådana äger rum så ofta det behövs. Är du medlem i en koinonia och dör blir du självklart tagen farväl av i en offentlig gudstjänst enligt Sv k begravningssed - missionsprovinsen är ju svenskkyrkligare än Svenska kyrkan! - och eftersom det i begravningsavgiften ingår en skyldighet för Sv k att upplåta begravningskapell eller dylikt till detta också för andra samfund, borgerliga förrättare etc, kommer du inte märka någon skillnad - särskilt inte som död. De som är där kommer däremot få höra evangeliet förkunnas rent och klart till tröst och uppbyggelse också i sorgen stund och därtill ha en pålitlig själavårdare att vända sig till. Kan inte komma på något som skulle vara sämre. Då mpr- präster inte har begravning lika ofta lägger de snarare ner mer tid och engagemang på dem som väl äger rum.

      Radera
    5. Fast hur är det möjligt om prästen förlorar kragen vid församlingsöverskridande aktiviteter? Då blir det ju liksom bara en gång?

      Jag måste göra en Pascalidou, alltså vara med i båda då? En för mitt kristna jag och en för aktiviteter jag vill åtnjuta. I mitt fall begravningen och i hennes fall samhällsaktörens alla aktiviteter.

      En annan sak man undrar är om ortodoxa kyrkan inte är lika snäll som den svenska? De har ju skrivit på juluppropet, men Pascalidou gillar ju att just SvK tar ställning. Att SvK följer Jesus? Gör inte de ortodoxa kyrkorna det? Vad är skillnaden?

      Jag har syrianska ortodoxa vänner sedan skoltiden. Det är inte lätt för dem när kyrkan på orten förvandlas till en neutral mötesplats med tyngdpunkt på muslimer. Speciellt deras far tycker det är tungt. Ungarna flyttar till Södertälje en efter en.


      Radera
    6. Alphadeltagaren,
      det finns gott om präster som redan blivit "avkragade" i Svenska kyrkan men har full behörighet inom Missionsprovinsen. Man blir inte o-präst för att något domkapitel säger så. Man förlorar bara behörigheten att verka som präst inom Svenska kyrkan.

      Inom Mpr vigs också präster som aldrig varit präster i Svenska kyrkan. Du behöver alltså inte oroa dig för att du inte skulle få en kristen begravning om du söker dig till Missionsprovinsen, snarare tvärtom skulle jag säga.

      Radera
    7. Skulle en Missionsprovinspräst verkligen åka över stock, mosse och småländska steniga tegar för att begrava mig där jag ska ligga (småländsk obygd)?

      När inte våra församlingspräster har tid med oss förvirrade får då "det är så mycket med integrationsarbetet"?

      Jo, jag har frågat varför man gör den prion, och Gud gör inte skillnad på människor.

      Kan jag gå ur "Elefantkyrkan" och in i "Myggkyrkan" (Hej Bengt Olof Dike) eller måste jag vara dubbelansluten?

      Radera
    8. Alphadeltagaren
      Nu vet jag ju inte var du bor men på Mpr:s hemsida (http://www.missionsprovinsen.se/) kan du se vilka församlingar (koinonior) som finns och vilken präst som ansvarar för resp. församling. Är du medlem i församlingen kan jag inte tänka mig annat än att prästen kommer och håller begravning. Jag känner präster som är beredda att köra långväga för hembesök till den som har svårt att komma till kyrkan. Ring och kolla eller besök en gudstjänst och hör dig för.

      Du behöver INTE vara dubbelansluten. I min egen församling tror jag inte att det finns någon som också är medlem i Svenska kyrkan men man FÅR vara det om man vill.

      Radera
    9. Strålande tider!

      Radera
  12. Ann Heberleins besked är helt begripligt. Däremot undrar man hur Alexandra Pascalidou egentligen tänkt: "Jag är med i grekisk-ortodoxa kyrkan, men man kan väl vara med i flera kyrkor" säger hon till Dagen. Det låter inte särskilt genomtänkt alls. Snarare förvirrat. I all synnerhet som det är sv"k" som är målet för uppvaktningen. Vad säger grekisk-ortodoxa kyrkan? Konverterar man så gör man väl? Eller kan en bekännande grekisk-ortodox vara bekännande protestantisk lutheran samtidigt? Pascalidou lär väl komma på bättre tankar när hon inser vilken nivå "kyrkoavgiften" skulle hamna på i hennes förmodade inkomstläge. Dubbel därtill om hon vill vara med på bägge ställena. Stackars människa. /John

    SvaraRadera
    Svar
    1. Denna inställning är väl inte något vare sig nytt eller ovanligt? Mig veterligt har mängder av frikyrkliga i alla tider varit "dubbelanslutna": alltså skattebetalare till SvK men fullt (och enbart) personligt engagerade i andra samfund. I en del invandrargrupper var det förr heller inte ovanligt att man - om man inte såg upp - "automatiskt" anslöts till SvK i samband med att man fick svenskt medborgarskap. Jag tror att sådant kan bottna i en föreställning om att SvK är en social, kulturell och humanitär sammanslutning "som gör mycket gott", men som inte sysslar med någon specifik kristen trosutövning (vare sig luthersk eller annan). Och numera ligger det väl till någon del en sanning i en sådan karaktäristik?/ Paul

      Radera
    2. F.ö. - även för en del traditionellt ortodoxa (och katolska?) grupper är nog kyrkotillhörigheten i första hand en fråga om etnicitet. Och om man då känner sig hemma på två håll, så varför inte...? SvK lär dock inte kräva att någon avstår från dubbelanslutning./Paul

      Radera
    3. Själv har jag visserligen försökt vara medlem i ALLA samfund där jag får vara medlem ;o). Och hellre två kyrkor än ingen (som Heberlein). Fast numera tycker även jag det är lite könschtigt med dubbelanslutning.

      Radera
    4. För kyrkans identitet är det viktigt att inte spela med och låta sig behandas som, och i värstaste fall förvandlas till, en nationell intresseklubb. Katoliciteten är omsitlig! "Du har kallat oss från alla tungomål och folkslag och folk..."

      Radera
    5. Javisst, och kanske behöver det predikas mer om detta bland greker, serber, ryssar, rumäner, ukrainare etc. (för att inte tala om ester, men de är väl numera en försumbar skara i Sverige - endera assimilerade eller hemflyttade)./Paul

      Radera
  13. Det går fort ibland.

    Jo, Ann Heberlein meddelade i går, tisdag, att hon var färdig med kyrkan. Märkligt vad det går fort ibland; det är ju inte mer än cirka en vecka sedan som hon lämnade ett delvis motstridigt besked - i Expressen. Och när hon nu förklarar orsakerna till att hon vänder kyrkan ryggen, är det inga konkreta, såvitt jag kan se. Bara allmänt gnäll - faktiskt också lindrigare än vad som dagligen kastas ut på denna bloggs öppna torg.

    Nej, Heberleins artikel är inte övertygande. Åtminstone övertygar den inte undertecknad.
    Bloggaren tycks också vara tveksam men ger henne ett par poäng. Det kan hon nog behöva.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Klart som korvspad att Heberlein inte påverkar herr Dike! Hur påverkar man en arvoderad TV-zappande statist med skygglappar långt ner på byxbaken? /John

      Radera
    2. Det är väl så att när skallet från de okristliga politrukerna i Svenska kyrkan drabbar en - som det gjort för den begåvade Heberlein - är det frestande att ta sin hatt och gå.
      Kvar finns Dike och hans vänsterkompisar.
      Canutus Hahn

      Radera
    3. Arvoderade statister, som sliter byxor - är de något att bry sig om?

      Det är märkligt med vissa kommentatorer - John exempelvis och Canutus Hahn. Gång efter annan öser de sin galla över förtroendevalda som får ta emot alla möjliga öknamn. Arvoderade statister är vanligt förekommande beskyllning.

      Men om de förtroendevalda nu intet betyder och bara sitter av sina timmar under tystnad, borde ju situationen vara bra för smutskastarna: då får ju prästen ensam bestämma i församlingen; de förtroendevalda är ju inget att bry sig om, eller hur.
      Ändock är herrarna inte nöjda. Förklara det den som kan!

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    4. Nej, herr Dike, försök inte dribbla bort korten. Ansvaret för vanstyret ligger på de på flera sätt parasiterande "förtroendevalda". /John

      Radera
  14. Fast vart går Heberlein? Ingenstans? Det är väl i så fall en rätt solipsistisk lösning. "Där jag är, är Kyrkan"? (Ett i o f s positivt komplement som citat till Cyprianii likaledes tänkvärda "Utanför Kyrkan ingen frälsning").

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vart Heberlein går, kommer vi nog att få veta, tids nog. Och vi kommer nog också att få veta mer om hur, vart och varför, när hon är beredd att berätta. Varför spekulera? Hon har väl - som alla vi andra - rätt till religionsfrihet och privatliv? T.v. räcker det väl att begrunda de skäl hon uppger? Något som väl framför allt bör rannsakas av dem som leder det samfund hon lämnar./Paul.

      Radera
    2. Att lämna är dock en åtgärd som ger genklang blott en gång. Sen är en helt enkelt inte med längre. Jag spekulerar ju inte, hon säger själv i Dagen att hon nog inte kommer att gå vidare till något annat samfund, eftersom hon är "lutheran". Men det är faktiskt inte på minsta vis "lutherskt" att utan trängande nödvändighet vara utan kyrkogemenskap alls.

      Heberlein är välformulerad och intelligent men har liknande slugger-tendenser som t.ex. Marcus Birro, och det grundar jag på min erfarenhet av hur hon - likt Maria Küchen - argumenterade för queeräktenskapet. Då var vi konservativare inte vatten värda, så på ett sätt kan jag sympatisera med Antje Jackelén, även om jag håller med Heberlein mer den här gången och hon den här gången applåderas rätt oreflekterat av dem hon sablade ner i äktenskapsdebatten. (Förstår alltså varför hon inte går till katolska kyrkan eller Missionsprovinsen).

      Radera
  15. Alltmer blir parallellen mellan Antje och Obama tydlig.

    Båda höjda till skyarna av positiv förväntan före sina tillträden. Mediernas gunstlingar. Mottagare av priser. Båda charmerande och begåvade. Båda den första av sin sort (identitet) i ämbetet.

    Barack (Den Välsignade) och Antje (Den Lilla Anna) ser trots sin förankring i eliterna och god vilja ut att gå till historien som symboler för bristande klarsyn och ledarskap samt rejält utförslopp för de frågor de sökt driva.

    "Prisa ingen lycklig förrän hans (hens) värld är all!"

    Lars Jensen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Barack kommer inte av den semitiska roten b r k utan b r q och har inte med välsignelse att göra. Däremot kan det betyda blixt.
      Johannes Hellberg

      Radera
  16. Antje såg lessen ut i morse. Hon fyllde som vanligt generöst Whiskas-skålarna i Ärkebiskopsgårdens garage. Sen satte hon sig på huk och jag missade givetvis inte chansen, utan hoppade upp i hennes knä och strök mina morrhår mot hennes kind och spann det mest kärleksfulla jag bara kunde.

    -Katzen sind doch die besseren Menschen! viskade hon med en liten tår i ögonvrån.

    Det är nog synd om människorna. Även ärkebiskopar!


    Elaka Katten Måns

    SvaraRadera
  17. Som flera kommentatorer redan noterat från vi väl nu förutsätta att ärkebiskopen kommer att skriva till alla om begär inträde i svenska kyrkan. Även om man kan ha synpunkter på om det är rätt använd arbetstid så är det alls inte omöjligt. Med nuvarande inträdessiffror trodde det bli ett 20-tal om dagen. Och kyrkokansliet hat ju så många medarbetare spm kan bistå med adresser och kuvertering. För det län väl inte vara så att ärkebiskopen gör skillnad på folk och folk, eller att kommunikatörerna på kyrkans hus tycker det är häftigare att umgås med kändisar.
    Mer intresserad är jag att veta hur den kyrkoherde resonerade som hade att besluta om Pascalidous medlemskap. Har han eller hon verkligen sett till att kyrkoordningens bestämmelser i det 29 kap ocj 4 paragrafen blivit uppfyllda. Nämligen så att Pascalidou, som döpt i en icke evangelisk.luthersk kyrka, också har begärt undervisning om svenska kyrkans tro, bekännelse och lära

    SvaraRadera
  18. Under många år var jag aktiv i Svenska kyrkan. Jag har varit konfirmandledare, aktiv som fritidsledare, haft hand om söndagsskola. Till och med provat att vara kyrkopolitiker och kyrkvärd. Jag blev antagen som prästkandidat och har min teologexamen. Jag har även förutom arbete i församling även arbetat i kyrkans hus i Uppsala. Det tog knäcken på mig första gången. Men jag stannade kvar. Men numera har jag upptäckt att jag inte lyckas hitta en gudstjänstfirande församling för mig och min familj som pratar om Jesus på söndagarna. Det har efter några år nu tagit knäcken på mig. Så efter mycket vånda och bön, är det med stor sorg som jag nu har gått ur Svenska kyrkan. Jag tror att jag som kristen måste ha ett sammanhang - en församling där jag kan ge och få kraft. Och det har blivit så att jag fått ge vika och söka mig dit där det finns goda troende kristna, om än med lite annan syn på Bibel, kyrka och församling. Men som ändå vågar tro på Fadern, sonen och den heliga anden. En församling där det vill levas och uppmuntras att leva ett liv i Kristi efterföljd. Mina barn är döpta i Svenska kyrkan, men nu blir det så att de inte kommer gå i Svenska kyrkans barnverksamhet (fast den är nästan död på många håll) utan i frikyrklig verksamhet. Jag har numera funnit kraft och gemenskap hos Equmeniakyrkan. Och att Svenska kyrkan genomsyras av ett sådant politiskt klimat och ensidig syn på Israel-Palestinafrågan har verkligen inte bidragit till att jag känt mig glad över att vara kvar i Svenska kyrkan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. SvK är en SVENSK kyrka.

      Då blir kyrkans elit del av den svenska eliten. Denna är global och icke-nationell. Den svensk-globala eliten fostrar det motsträviga folket i sin avbild, liksom andra västliga eliter. Då finns inte utrymme för tradition, historia eller någon judisk stat. Inte heller för Bibeln, om denna går emot elitens berättelse. Någon sanning finns ju numera inte.

      Kyrkans tradition och Bibelns Jesus får vika för det kyrkindustriella komplexet (DS' term) och samhällsnyttig ideologiproduktion.

      Numera går våra medlemsavgifter i allt större utsträckning just till folkuppfostran och till det kyrkindustriella komplexets löner.

      Kanske kommer ett uppror mot eliten även i kyrkan?

      PP

      Radera