Svarte Petter i Svenska kyrkan

Vem sitter till sist med Svarte Petter i Svenska kyrkan? Förlorare alltså. Den som har det kort i hand som ingen vill ha. Kanske är det ärkebiskopen. Ingenting tycks gå kyrkosystemets väg nu. Kl 18.44 satt Antje efter en lång arbetsdag och mödade sig att hälsa någon som heter Pascalidou välkommen som medlem. Det verkar lite desperat. Är det så få som inträder numera att ärkebiskopen kan hälsa dem välkomna? Då hör jag inte till de glada.

Ann Heberlein känner jag inte.
Jag har sett henne någon gång IRL. Att hon lämnar Svenska kyrkan och annonserar avträdet i Expressen, skulle alltså inte bli personligt närgånget. Men det blev det. Hon har ju rätt i att människor lämnar Svenska kyrkan därför att de är kristna. Det har de gjort länge, men detta fenomen har viftats bort med det lösliga argumentet att det mest handlar om kv*nn*pr*st-frågan.
Djupare än så har frågorna om kyrkoidentitet och kyrkosolidaritet aldrig ställts. I Kyrkans Tidning smygs en reservation in. "Enligt henne", dvs Ann, finns det en grupp människor som lämnar Svenska kyrkan för att de är kristna. Formuleringen "enligt henne" är klurig, beundransvärd rentav.

Är det bara "enligt henne" behöver vi kanske inte heller ta upp alla dem som egentligen mentalt för länge sedan lämnat Svenska kyrkan. Präster och andra anställda. De reser pliktskyldigast till samlingar och spelar spelet, men kyrkokärleken är sedan länge död. Församlingen är som bäst deras glädje. Frågorna om vad som händer bortom den och efter dem, ställs inte.

Naturligtvis finns det folk som glada talar om korruptionen i Svenska kyrkan, den som sammanfattas med lyxiga resor, middagar och alkohol. Här är det mycket som blandats samman till ohanterlighet. Men bilden av verkligheten är manifest oavsett hur verkligheten ser ut och då är det bilden som gäller. Så är det när medlemmar alienerats från Kyrkans liv. När de inte vet, tror de vad som helst.

De frivilliga medarbetarna i Nordölands församling, som reste till exempel till Helsingfors för att studera diakonalt arbete i Johannes församling, reste utomlands men knappast lyxigt. Fast alkohol drack de väl, hoppas jag även om alkoholen var procent i vin eller öl. Ett glas mousserande vin på båten bjöds det på (eller var det rentav champagne jag langade ut?). Fast inte betald av kyrkokommunala medel. Det hade dock inte gjort något. Jag ger gärna jordbruksnäringen mitt stöd. Bönder håller jag högt. Grisbönder, skogsbönder, mjölkbönder och vinbönder lika och mjölbönder också, om den kategorin finns. Men korruption i det kyrkliga? Inte på så vis.

Naturligtvis är systemet korrupt.
När jag läste materialet från 1978/79 funderade jag över mitt liv. Vi kanske skulle lämnat då, gett Svenska kyrkan Fanen, dvs till Djävulen.
Jag tyckte inte det var en möjlighet då. Jag trodde inte då att de där inkluderande teologerna skulle ha någon framgång. De hade uppenbarligen ingen förmåga att bygga församling.
Det jag inte fattade var att folk aldrig skulle lägga märke till detta när dessa de inkluderande flyttade vidare in på kanslier och upp i positioner. Där hade de sedan den maktbas varifrån de motkristna kunde bekämpas.
Vilka av biskoparna och handläggarna har i egentlig mening gjort skillnad i de församlingar där de eventuellt tjänstgjort? Jag skulle vilja veta. Några är det väl.

Vilka blir kvar när mina medkristna går?
Ann Heberleins karaktäristik av de besvikna stämmer nog. "Växande misstro och besvikelse". Men det är hållningar som ett kyrkosystem aldrig kan hantera, för oftast är detta ett ordlöst fenomen. Ann Heberlien är annorlunda eftersom hon, men inte bara hon, uttryckt kritik. Då har denna kritik enkelt kunnat avföras. som främlingsfientlig eller misogyn. För detta är Ann Heberlein - besviken! Är hon förvånad?

Till kyrkosystemets försvar måste sägas att slagord av denna modell visat sig fungera.
I stället för intressanta och viktiga teologiska frågor om t ex ämbetet, värda att ta upp, har invändningar stämplats och diskussionen omöjliggjorts. Misogyn är ett milt ord - kvinnohatare, sexualneurotiker med en krum kvinnosyn, fundamentalister, homofober, elitkristna, dörrstängare är begrepp som visat sig användbara och - 1978 års inlägg - konsekvensen har blivit att dessa motkristna vänligen eller utan vänlighet men snarligt skulle ut ur Svenska kyrkan. Det nya är inte metoden. Det nya är att fler upptäcker den kyrkliga vardagen.

1978 uttalade sig Bertil Werkström och Martin Lönnebo, båda då i Härnösand, mot en sådan utmönstring. En som hette Jönsson var för denna utmönstring, eftersom det inte handlade om en utmönstring utan om ett enkelt yrkesetiskt krav. Denne Jönsson var expert på arbetslivet. Det var orätt att kompromissa.(SvD 20/1 1979) Lägg märke till att denne Jönsson inte prövade metoden att argumentera och visa att kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* hade fel och missförstått i sak. Han var inte ensam om att avstå från denna arbetsuppgift. Långt ifrån.

Under alla min prästår och flera år dessförinnan har jag inte kunnat tro att det som blev verklighet i Svenska kyrkan skulle vara framtidsvägen. Jag hör också minoritetens ständiga tjat om hederlig samlevnad med friska och begripliga konflikter. Så skulle vi inte ha det. Vi skulle ha tillmälenas kyrka.

Sådant slår tillbaka.
Förr eller senare.
Nu är det senare.

Ann Heberlein kommer tillbaka när den döende Svenska kyrkan uppstår igen, meddelar hon.
Hade hon frågat syster Kerstin i Kalmar, hade hon fått svaret att den som vill ha mer liv i Kyrkan utmanas att bidra med det. Den som vill ha en mer kärleksfull kyrka, får älska mer. Och så kan s Kerstin fortsätta en god stund.
Jag kan anlägga ännu ett perspektiv.
Kan det vara så att Gud flyttat lampstället (ljusstaken), att vi haft vår chans och att tron nu fortsätter på andra ställen i världen? Det finns sociologer som påstår att detta hör till normalfallet för den kristna tro, ständigt på flytt. När jag prövade det perspektivet med några präster, kom vi till Uppb 3:14-22 med maningen att visa iver och vända om. Laoikeia kan vara den uppiggande förebilden för en demokratisk folkkyrka. Fast just i Laodikeia finns ingen enda kristen just nu, bara ruiner.

Tänk om man varit ärkebiskop och riskerat att ens namn skulle förknippas med ett totalt kyrklig sönderfall. Det hade inte varit roligt. Inte riktigt rättvist heller, men så är villkoren när man kommit upp i sfärerna och måste ta ansvar för rubbet. Det är därför de kyrkliga översåtarna måste lyssna till kritik och inte irriteras av den. För vem vill till sist sitta med Svarte Petter?