Kvinnogärning

Det får bli en tidig morgon men jag måste få redovisa att jag läste Elsa Fredell, Kvinnogärning i Sveriges kyrka, SKDB, tr. ort Uppsala 1933 i förrgår.

I den lilla skriften görs bedömningen "mannen är kanske rent av på väg att känna sig isolerad och främmande i sina fäders kyrka" till skillnad från kvinnorna, som följer Jesus. "Det är de, som fylla bänkar i kyrkor och bönhus, det är de, som lyssna till förkunnelsen och med eller mot en talandes vilja influerar honom och prägla dagens predikan, det är de, som rekrytera kretsar och föreningar med kristliga program." Om Fredell har rätt, torde det betyda katastrof och enkönat för det fall det blir en ämbetsreform. Då blir, fortfarande givet Fredell beskriver situationen korrekt, resultatet en Women Church.

Elsa Fredell målar bilden av inflytelserika kvinnor back stage.
Hon berättar om starka kvinnor, som tidigt blir änkor men fostrar sju barn och går i kyrkan varje söndag. De bärs av en stark gudstro. Men det finns andra kvinnor också, de som går till dansbanan och försummar sina barb. Jag fattar vilka kvinnor som har Fredells gillande.

I vilka bygder är kyrksamheten störst? undrar Elsa Fredell och svarar själv: Det är där hemmen går i kyrkan. "Folkkyrklighet går inte endast att bygga på individer - den kräver hem." Det betyder att det hänger på mammorna om de trofast tar med sig barnen till kyrkan på söndagen. Enstaka besök vid jul och påsk duger inte, menar Fredell i sin plädering för folkyrkan. "Gör Sveriges mödrar och hustrur till levande, ansvarskännande kyrkokristna, och framtiden är vår."

Detta är, så tror Elsa Fredell, den verkligt stora kvinnogärningen i Sveriges kyrka. "Det var en tid, när det var modernt att hånle åt syföreningar och det trägna kvinnoarbetet där. Ett tacknämligt, billigt och lättköpt nöje." Överklassen håller sig fint och förnämt borta från syföreningarna, där återfinns de breda lagren. Här har kvinnan funnit en plats för sin gärning, tänkte Elsa Fredell.

Till det kommer den kyrkliga ungdomsrörelsens 40 000 medlemmar, de flesta flickor. Då ligger gärningen beredd när de bildar hem. Under mottagliga ungdomsår har de fått andliga intryck som förs vidare till barnen. Om detta vill Elsa Fredell inte forska. "Men det må vi veta, att den dag Sveriges kyrka, folkets uråldriga moder, fostrat fram en kvinnogeneration, som än en gång i gudsfruktan, med bön och arbete i känsla av att vara Guds förvaltare, går in i sin gärning - då äro vi i Guds namn på väg uppåt."

Så slutade Elsa Fredell sin lilla skrift.
Samma år kom i vårt sydliga grannland nazisterna till makten.
Och de 40 000 i det kyrkliga ungdomsarbetet är den generation som nu bärs till graven.
Det blev kanske inte så uppåt som Elsa Fredell tänkte och trodde.

Vad är det för poäng att läsa småskrifter som mestadels gått förlorade och som egentligen ingen numera läser?
Därför att just den sortens skrifter fungerar som en fjärran spegel och i denna spegel ser vi, om än på ett dunkelt sätt, oss själva. Vad vi är och vad vi inte är.
Kanske lär vi oss mer av den tidens förklaringar än av dagens bortförklaringar som naturligtvis kommer att förklara allt som hände och inte hände i dag om någon i en framtid läser vad vi totat ihop.