Kyrkohandboksförväntan

Jag har skrattat åt talet om den väldiga förväntan på en ny kyrkohandbok som finns i Svenska kyrkan.  Tidigt i går kom jag på att jag nog haft fel. Det finns verkligen en förväntan och detta beror på en förfärande omständighet. Förfärande för varje kyrka som har folkkyrkliga ambitioner i billingsk mening, dvs det folkomspännande draget.

Jag tror att min tanke från gryningstimmen späddes på av radiogudstjänsten.
Kyrkoherden la tonfallet så påfallande frikyrkligt. Det brukar jag ha svårt med, det kryllar sig på ryggen. I går kryllade sig tarmluddet. Evangeliet bättras på vokalmässigt och sentimentaliteten, den som gamla kärringar sägs ha sådan lust till, spelades för fullt register. Det kan förhålla sig så, att jag är orättvis och till och med så illa att denna min bedömning kostar Frimodig kyrka en röst, men sanningen ska göra er fria.
Jag vet inte mycket om kyrkoherden mer än att han är prästvigd 50 år gammal och gjort en karriär som varit mig förmenad. Denna omständighet kan förklara tarmluddskryllandet, men jag vet inte. Ska jag fråga en mag- och tarmspecialist eller en psykolog - själasörjare har väl inget att bidra med?
Radiogudstjänsten resulterade i mig i ett sakligt kosnstaterande, att detta var inget för mig. Det var ambitiös yta, ambitiös i den meningen att det hela skulle framstå som djup!

Men felet då?
Jag har inte fattat att församlingar är reducerade till kyrkliga arbetslag, som producerar något arbetslaget tänker att folk vill ha (så att folk ska komma...). Dessa arbetslag har tröttnar på det gamla vanliga. Dessa arbetslag vill ha något nytt och fräscht. Därför finns det en stor förväntan på en ny kyrkohandbok.

Förstår ni hur katastrofalt det hela är?
Det finns så få församlingar i betydelsen samlingar av gudstjänstfirare som kan relatera till Kyrkans hela historia, att nu kan vad som helst hända.
Det än mer katastrofala är att dessa arbetslag, med väl tilltagen tid att planera och överlägga om gudstjänstförnyelse vid arbetslagsmöten med kaffe och tilltugg, gladeligt kommer att förnya gudstjänstlivet på ett sätt som alienerar de flesta av oss.

Vi som varit vana kommer att tröttna.
Det blir för ytligt och de liturgiska identitetsmarkörerna försvinner. Det blir helt enkelt inte i någon mening svenskkyrkligt.
De som alls inte är vana kommer en gång men sedan inte mer. Förnyelse är aldrig vad denna grupp längtar efter. Som bäst kommer denna grupp att tänka att de som agerar verkar ha roligt. Men till skillnad från hur det varit, kommer denna grupp inte längre att vara beredd att betala för dessa de andras nöje.
Kvar är arbetslaget med de närmast sörjande. De närmast sörjande kan vara konfirmander och det fåtal som inte har vett att dra fast de inte gillar det de utsätts för. Nu kommer själva naturen att reglera detta förhållande. "Vilka kommer inte att ha lämnat Svenska kyrkan år 2030?" frågade jag. Här räcktes upp händer och jag log och sa: "Ni tänker bli långlivade." Lite elakt men väldigt roligt, som ni förstår.

I en kyrka som inte är folklig nog, kan kyrkohandboken förändras egentligen hur som helst.
Fattar ni allvaret?

Ska detta gå att säga?
Självklart inte. Den som säger så har därmed bevisat sig vara en bakåtsträvare som ingenting begripit.

Predikan?
Inkännande. Vi kunde kanske känna igen oss i hur livet kan vara ibland. Och jag minns inte riktigt vad det var vi kunde känna igen, för jag körde bil på E6 och passade på att klia en liten valp under tiden. Men jag förstod att predikanten vädjade om mitt medhåll. Vi stänger till genom dogmer och rädsla men egentligen skulle det inre och det yttre mötas och vi skulle in i vår mänsklighet och in i närvaro. "Jesus lär ha sagt" var en av formuleringarna. Jag märkte att jag var rätt långt ifrån glädjen över ett dogma, tanken på det gudomliga mer än det mänskliga och på avstånd från vad Herren har att säga mig - för nu var det Jesus som lär ha sagt. Inte sagt och lärt.

Jag insåg att det i egentlig mening är så, att i den där gudstjänsten hör jag inte hemma. Jag är helt enkelt inte from nog, kvalificerar mig inte. Men det är säkert bra för sådana som gillar sådant. Så ni kan fortfarande rösta på Frimdig kyrka utan att behöva bry er om mig eller folk som är som jag, lite allergiska mot det insmickrande och än mer allergiska mot det hällörade.

Dagens stora insikt är att det verkligen finns en förväntan på en ny kyrkohandbok.
Den än mer förskräckande insikten, att det inte är församlingarna som längtar utan de arbetslag vi fått i stället för församlingar. Religionsproducenterna, alltså. Det är dessa som biskoparna möter. Och den fina och fromma religion som förkunnades, den där jag ska in i vår mänsklighet, behöver inte bara en ny kyrkohandbok. Den behöver först och främst en annan. En som passar religionsproducerande arbetslag.